Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson med Irene Lindh som uppläsare. En höstkväll 1993 hör Hedwig Johansson hur skinnhuvuden skanderar ”Sieg heil! Sieg heil!”. Minnen från ett Tyskland för 50 år sedan låter sig inte längre tryckas tillbaka.
Hedwig var 17 år när andra världskriget bröt ut. Ett krig som alla sa skulle vara över till jul, som det sades om första världskriget. Hon var patriotisk, trodde på sitt hemland och på Führern, och hon blev förälskad i SS-soldaten Wilhelm.
Handlar om de civila tyskarna
Det är en av de bästa böcker jag har lyssnat på och den för tankarna till ”Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson. Bland det jag tycker bäst om är att det handlar om de civila tyskarna och hur de påverkades av kriget. Den andra sidan av myntet. Alla tyskar var inte nazister. Alla tyskar hatade inte judarna.
Det fanns vanliga tyskar i koncentrationslägren. Vanliga tyskar som bara var socialdemokrater, homosexuella eller lyssnade på brittiska BBC. Vanliga tyskar som var trötta på kriget, men skrämdes till patriotism med hjälp av Gestapo. Efter krigsslutet straffades alla tyskar. ”Jag trodde att ni skulle bo bättre, ni som inte var nazister.”, som en svensk på besök hos Hedwig säger.
Avelsko
Hedwig blir läkarundersökt som ett steg i kontrollera att hon är värdig att få gifta sig med en SS-man. Läkaren konstaterar att hennes bäcken är rymligt och att hennes skalle har en utmärkt arisk form. Kontrollerna visar att hennes far var fånge i koncentrationsläger därför att han var socialdemokrat. Det sätter stopp för giftermålet. Det finns dock en möjlighet för Hedwig att bli en del av ett SS Mödrahem och få funktionen av avelsko. Det vore synd att inte ta till vara hennes utmärkta ariska gener. Man baxnar!
Amerikanska gruppvåldtäkter
Amerika vill gärna ta åt sig äran för att inte hela Europa talar tyska. Men ”amrisarna” var inte de gloriaförsedda änglar som historien gärna framställer dem som. De delar ut bröd bland människospillrorna i lägren och ser de krypa efter marken ”just lika animals”. De begår gruppvåldtäkter mot kvinnor ombord på tåget på väg hem från lägren.
Molnfri bombnatt har ett tidtypiskt språk
Åh, vad jag tycker om Vibeke Olssons språk! Ord och uttryck som känns tidstypiska och gör berättelsen än mer trovärdig. Irene Lindh gör en mycket, mycket bra uppläsning och har blivit en av mina favoriter. Hon får fram en tydlig skillnad mellan berättande text och dialog. Det är något i hennes artikulation som får mig att tänka på svenska filmer från 40-talet.
© Ewa Sundbäck
www.ewasundback.se
Läs också
Anna Schulze utforskar sin släkts spännande historia, Alfred Bernhard Nobel av Kenne Fant och Barkhes döttrar del 1.
