Brobyggarna av Jan Guillou med Thomas Bolme som uppläsare. Den första delen romansviten om det stora århundradet, 1900-talet.
Jan Guillou tillhör väl en av Sveriges mest omskrivna personer och inte bara till följd av hans författarskap. Han sticker ofta ut hakan och vågar trotsa den kvävande politiska korrektheten (hatten av för det!).
Lockar fram Motvallskärringen
Jag erkänner att jag inte vet något om honom. Jag har ett hum om hur produktiv han har varit och jag har förstått att han framställs som en machotyp. Han verkar tillhöra den sortens människa som, precis som Leif GW Persson, alltid får sista ordet. Det gör mig matt och det lockar fram Motvallskärringen i mig. Så i barnslig protest har jag undvikit hans böcker även när de har fått bra kritik.
Böckerna om Hamilton var jag aldrig intresserad av. Kanske att böckerna om Arn skulle kunna vara något ur historisk synpunkt eftersom jag verkligen älskar historiska romaner. Det är tack vare det intresset och en intervju med honom i senaste numret av Skriva som jag har lyssnat på Brobyggarna. Han gav ett oväntat sympatiskt och mänskligt intryck.
Tre bröderna Lauritzen
Det handlar om de tre bröderna Lauritzen, Lauritz, Oskar och Sverre. De förlorar sin pappa och blir tvungna att flytta till sin morbror i Bergen för att bli repslagare. Bröderna är tekniska genier och får, med hjälp av välgörenhet, möjlighet att studera i Dresden och få den tidens finaste tekniska utbildning. För att återgälda detta är det meningen att de ska arbeta med järnvägsbygget mellan Kristiania och Bergen. Men det blir bara en av tre som verkligen gör det, Lauritz. Oskar åker till Afrika och Sverre till England. I den första boken berättas endast om Lauritzs och Oskars öden. Jag har börjat lyssna på den andra boken och den handlar om Sverre.
1900-talet
Guillou funderade fram och tillbaka i flera år innan han kom till skott. 1900-talet var händelserikt rent tekniskt med allt från elektricitet till månfärder. Han är en storartad berättare, nästan i klass med Stephen King och JK Rowling (mina största favoriter). Det finns bara en sak jag inte uppskattar med boken och det är jaktscenerna.
Brobyggarna är trovärdiga
Språket är varierat, rikt och driver berättelsen framåt, framåt. Dialogerna och miljöerna känns trovärdiga. Det finns en beskrivning av inredningen i ett hus i den andra boken som är så detaljerad att den känns feminin och jag tänkte att där fick en av mina förutfattade meningar om herr Guillou komma på skam. Ibland är det skönt att ge någon eller något en andra chans och vidga sina vyer. Men jag säger som Carson i Downton Abbey: ”Jag har ingenting emot att bli övertygad, men jag vill inte bli övertalad.”
Thomas Bolme gör en otroligt bra insats. Jag gillar honom mer och mer. Han har en så behaglig röst och ett skönt tempo och dessutom bra uttal med tanke på att det är både norska, franska, engelska och tyska namn och uttryck. Han har läst in de fyra följande böcker också och jag hoppas att han inte blir utbytt.
© Ewa Sundbäck
www.ewasundback.se
Läs också
Bokblogginläggen När livet börjar om, Harrys sång och Another forgotten child.
En dag då något hårt och inarbetat slits i från våra bröst i våra innersta skälar låt då näcktgalens tunga sjunga för denna lilla tunga serveras inte på vilket middagsbord som hällst låt då tåren komma över oss och i all vår förtvivlan vi skall komma över vaken .i spjuverns tid när man tror att allting bara flyter på kommer käpparna i hjulen i vårat egocentriska samhälle. Vi i egenomskinlighet kan se ett ljus i våra drömmar. Stridigt hjärta svarta hål är att övervinna .lite poesi än dikt och gåva till jan gio.ks mur.