I tid av Kennet Frisk
En fredag på I 13, 1977
Befälselev Fredriksson gnor med en dammtrasa. Han hade hoppats att komma iväg lite tidigare idag. Ljudet från de andra gruppernas höger-vänster-om hade sedan länge ekat ut ur kasernbyggnadens tunga tristhet.
– Giv akt! skriks det utifrån korridoren. Överfurir Hallén är på ingående.
– Inspektion! vrålar Hallén så det slår lock för öronen i det lilla befälsrummet. Han går med teatraliskt långsamma steg runt och drar med handskfingret i alla tänkbara hörn och vinklar.
Så tar han fram en sprayflaska och tittar på eleven.
– Vet Fredriksson vad det här är? frågar han mjukt.
– Herdins träpolish, svarar den luttrade befälseleven.
– Rätt! Det här är hans nya kamrat. Tillsammans ska ni utveckla en ny militär taktik, helt okänd i Arméhandboken. Ni ska besegra denna! Han hamrar med en triumfatorisk ton i rösten ett par gånger pekfingret mot en brundaskig skrivbordsskiva.
Hallén har utsett honom till särskild hackkyckling utan någon som helst anledning. Han bara är sån. Nå, instruktionen på burken giver vid handen att polering ej behövs. Det räcker med att spraya om träytan är ren och jämn.
Fredagen avslutas med en glänsande bordsskiva och en smått jäktad elev springer mot parkeringen. Kamraterna väntar otåligt på den siste, som genom sin extratjänstgöring försenat allas avfärd mot hemmen.
– Vad har du gjort honom? frågar en av dem när de trängt in sig i baksätet.
Ägaren av den skraltiga Opeln lägger in backen och tillägger:
– Han bara är sån där. Plågar folk på dagarna och frun till helgnöje.
– Han har väl inte fått nåt på ett år minst, fnissar en tredje.
En fredag på I 13, 1979
Fänrik Fredriksson spankulerar in på befälsrummet och konstaterar att han är tidig. Solen lyser genom fönstret och speglar sig i skrivbordens halvblanka ytor. Hans tid som värnpliktig låg långt bak i minnet, trots att endast dryga två år hade gått.
Fredriksson tittar in i rummet mitt emot. Han upptäcker en stor hög Värnpliktsnytt på skrivbordet. Han sätter sig att läsa, och lyckas snart skingra tankarna.
När han återvänder hör han ett skåp stängas inne i befälsrummet. Plutonchefen är där. Kaptenen hälsar honom med ett glatt leende under de rågblonda knävelborrarna:
– God morgon, fänrik! Tidig som vanligt? Det blir jävligt lugnt idag. Sergeanterna har fordonsvård och tvättinlämning. Ska de va en liten kopp?
– Tackar som frågar, svarar Fredriksson och sticker armen i vapenrockens ärm.
På väg mot mässen småpratar de som vanligt om allt och intet. En halvtimme och en kopp kaffe går fort i kapten Swärds sällskap.
Tillbaka igen. Sergeanterna kom inramlandes från var sitt håll. Underbefälen är lediga att självständigt ta itu med småjobb och oskrivna blanketter som lagt sig på hög. En koncentrerad tystnad sänker sig över rummet. Då och då går någon till bokhyllan efter en handbok.
Sergeant Hallén blir först klar. Han släpper en nöjd suck genom de glesa mustascherna och spanar mot fönstret som om han tänkt kila iväg någonstans, men ändrar sig. Han vänder på en tidning han hittat.
– Hör du, fänriken! Du som gått i skola – är du bra på korsord?
Han hade ju sett att Fredriksson inte haft något att göra på hela morgonen och vill vänligt nog konversera honom. Denne missförstår dock frågan och retar sig på kommentaren om skolan. Kanske minnena av den forne soldatplågaren väcktes också.
– Ja, svarar fänriken kort.
Hallén överraskas av skärpan i tonen, men finner sig och ler. Han slänger över tidningen och tar upp den kastade handsken:
– Här har du lite att bita i. Men det klarar väl en bildad man som du på en kafferast? retas han med den yngre kollegan. Denne kastar en kort blick på korsordet och replikerar:
– Nja, ett så här pass lätt ett tar jag på fem minuter.
Nu har hela befälsrummet vaknat upp. Kaptenen har lagt pennan ifrån sig och armarna på bröstet. Sergeant Hallén hoppar upp ur stolen och hämtar ett stoppur ur skrivbordshurtsen.
– Jaha, Fredriksson. Står du för vad du har sagt?
Han kontrollerar att stoppuret är nollställt. Fänrik Fredriksson ser honom i ögonen:
– Nå, ska du trycka nån gång?
Sergeanten förbluffas en aning av det blanka stålet, men finner sig, räknar ned och startar tidtagningen med en överdriven gest.
Fredriksson tar en penna och sätter sig. Han snurrar den mellan fingrarna och stödjer hakan i den andra handen. Så börjar han skriva.
Sekunderna tickar. Fredriksson skriver. Hallén sneglar på tidtagaruret. En stol skrapar lätt, och en av sergeanterna ler ursäktande mot de andra. Stämningen i rummet är påtagligt tät. Fänriken rätar till sist på överkroppen och slänger ifrån sig tidningen. Hallén frågar försmädligt:
– Men, ska du ge upp så snart?
Fänrik Fredriksson reser sig ur stolen och svarar med kontrollerad röst:
– Jag är klar.
Sergeant Hallén tror inte sina öron, men rusar fram till skrivbordet. Han tvingas konstatera att varenda ruta är ifylld och trycker på stoppuret.
– Tre minuter blankt. Tammefan! Fem, sa han, och så gjorde han det på tre.
Kaptenen har tyst tagit sin vapenrock och mössa. Han följer nu efter fänriken, som försvunnit runt hörnet:
– Ska vi gå och ta en kopp?
Ute på kaserngården drar han Fredriksson i ärmen och säger i ett andetag:
– Men, hur fan? Ha, ha! Ja, jävlar! Nu fick Hallén sig en beta! Hä, hä, hä …
De anländer till mässen, betalar för kaffe, smörgåsar och rökverk. Kapten Swärd samlar några kollegor till sitt bord och börjar berätta. Han utelämnar inga detaljer och närmast excellerar i de dramatiska effekterna. Så dristar sig en av officerarna att fråga fänriken:
– Löser du korsord ofta, eftersom du är så jädrans haj på det?
Fredriksson:
– Nja. Ni förstår, jag kom tidigt till kasernen i morse. Hade inget att göra, så jag slank in i rummet mitt emot. Där låg det en tidning, och på baksidan fanns det ett korsord.
Kapten Swärd frustar så tobaksflagorna yr ur mustascherna:
– Du menar …
– Jo, just det, svarar Fredriksson, jag löste korsordet redan kvart över sju i morse. Det var bara att fylla i bokstäverna från vänster till höger.
Mässen skakar till av den häftiga responsen på denna upplysning. Man vrålar rakt ut, man slår knytnävar i bord, man viker sig dubbel. Detta är ett skämt man uppskattar. Sergeant Halléns personlighet var väl känd. Kapten Swärd argumenterar med viftande armar. Han vill dra ut på det hela, i bästa fall berätta saken för de andra plutonsbefälen innan sergeant Hallén får reda på att han nesligen blivit lurad i fällan. Helst vill han att Hallén ska få lida sitt nederlag över helgen också.
Fänrik Fredriksson sitter i andra tankar. Han muckar idag. Det är bara att släntra upp till förrådet efter lunch, lämna in de få persedlar han lånat av regementet och fara hemöver med alla nödvändiga papper underskrivna och stämplade i innerfickan. Han beslutar sig för att upplysa sergeant Hallén om hur han lurats redan samma eftermiddag.
Hämnd är en överskattad njutning, och solen skiner alldeles förbaskat där bortom berget, där inga mänskliga småaktigheter någonsin betytt något.
© Kenneth Frisk
I tid, motivering:
Den språkliga tonen är konsekvent och lyfter novellen ”I tid” till en hög nivå. Novellen I tid ingår i antologin Revansch 2020.
Läs också
Novellerna Sebastians sommar, Bosse tar time out, Tiden och Avkomman.
Underhållande, sedelärande och spännande!