Novell om mörkret och ljuset

11 svar till ”Novell om mörkret och ljuset”

1. 

   Ethel

   27 november, 2017

   Jag antog utmaningen! Tar med hela novellen. Känns så svårt att bara ta ett utdrag. Så här blev min:

   ”Det är så orättvist”, sa mörkret.
   ”Vad menar du?” svarade ljuset och svängde till med dagsljuset så mörkrets luftiga kinder rörde sig när vindpusten drog förbi.
   ”Alla tycker om ljuset och är rädda för mörkret”, sa mörkret och dess läppar kröktes till en ljusfattig grimas.
   ”Inte alls”, genmälde ljuset. ”Ibland får jag rapporter från människor som påstår att de blir djupt deprimerade av vårens allför lysande framstötar.”
   ”Vad händer då?” sa mörkret, spärrade upp sina blygrå ögon och rörde på axelpartiet.
   ”Mitt ljus gör dem synsvaga och de tycker att jag är alltför krävande. Jag tvingar dem upp ur mörkret. Det dunkla som de vilar i.”

   Mörkret stillnade helt och betraktade ljuset, åter igen med munnen formerad till en oskön min. Ett leende spreds över ljusets återsken.

   ”Fast å andra sidan”, sa ljuset och skrattade till. ”Det är många fler som välkomnar mig när jag kommer än antalet som inte gör det.”
   ”Det ante mig”, sa mörkret och satte upp ett svart pekfinger framför ljusets anlete. ”Du tycker trots allt att du är mer lyckad än jag. Det ligger i luften. De föredrar dig, trots att jag är så skön”, fortsatte det dunkla.
   ”Jag har en idé”, sa ljuset.
   ”Vad då för idé?” svarade mörkret och såg surmulen ut.
   ”Vi samarbetar.”
   ”Hur då?” sa mörkret och blängde på ljuset.
   ”Vi går in i en symbios med varandra. Vi gör mörkret mindre mörkt och ljuset mindre krävande, tillsammans.”
   ”Går det?” svarade mörkret och ena mungipan drogs ut mot den molnformade kinden.
   ”Vi provar. Ta emot mig!” ropade ljuset och började snabbt röra sitt sken emot mörkrets skyar.
   ”Du har rätt. Vi blir till ett”, hojtade mörkret.
   ”En stund åtminstone”, sa ljuset.

   Svara
   1. 

      Iréne Svensson Räisänen

      29 november, 2017

      Underbar lekfull allegori! 🙂

      Svara
2. 

   christian

   28 november, 2017

   Vad tänker jag säger jag till mig själv, vad tänker jag sa mörkret till sig själv, jag är jag är jag är bara, bara det som finns i mig, det svarta, det underliga, vad är jag säger mörkret?,

   Du är en svart leksak som är min tanke i det mörka rummet, jag är mörk, jag är mörk, jag ser inget annat en mörker,
   mörkret som tänker på ljuset framför sig, vem är du frågar mörkret?,
   jag är det du ser varje dag men ändå inte ser,

   jag förstår inte vad du menar säger mötrkret?
   ljuset säger som han alltid sagt i urminnes tider, sen ljuset uppfanns, jag är alltid närvarande, men inte synlig, man kan inte ta på mig se mig eller röra mig men samtidigt är jag allt som du förstår allt som du velat vara,
   mörkret tänker och blir ljusare och ljusare ju mer ljuset pratar,

   Så när du ser mig, upptäcker mig och letar efter mig så finner du mig aldrig, men så fort du lämnar dig själv till mig utan spänningar så är jag där jag alltid varit, du är hemma

   Svara
   1. 

      Iréne Svensson Räisänen

      29 november, 2017

      Tänkvärt.

      Svara
3. 

   Mona Gustavsson

   28 november, 2017

   Jag tittade ut genom fönstret och såg två unga kvinnor gå över torget.Tänk att de alltid skulle springa där, människorna, utanför mitt fönster. Men visst, jag fick skylla mig själv när jag valt att bo mitt i stan, stan var i och för sig liten men ändå. Jag önskade mig mest lugn och ro, så jag borde nog bo på landet istället, långt bort där jag inte blev störd av folk. Fast det hade inte alltid varit så, jag hade faktiskt älskat att se på folk, umgås med dem också för den delen. Men det var förr, innan jag gick in i den där väggen, blev utmattad, utbränd, eller vad det nu var läkaren hade kallat det när jag kom dit…när jag kände i hela mitt inre att jag inte orkar mer, inte en dag till, inte en minut, inte ens en sekund… Då hade jag gått länge och bara velat ha ett hål att sjunka ner igenom, försvinna bort från alla krav, alla måsten…Men jag hade tänkt att det ska väl vara så….livet..Tills jag inte orkade mer…Så nu satt jag här, i min lägenhet mitt i stan, sjukskriven, ensam, saknde jobbet ibland men oftast ville jag bara vara ifred, inte bli störd av människorna, de som ringde på min telefon, messade, ringde på dörren…De som ville ses, umgås..hitta på saker ihop med mig…Men jag ville bara vara ensam, sova..bara vara…Tålde ju inte ens att någon gick över torget utanför mitt fönster…jag bara undrade, hur länge skulle jag känna såhär…?

   Svara
   1. 

      Iréne Svensson Räisänen

      29 november, 2017

      Det inneboende mörkret som får mig att undra var ljuset finns.

      Svara
4. 

   Monica Ivesköld

   1 december, 2017

   Nej nu får det vara nog med mörker. Svärtan har sin tid, sorgen sin. Nu behövde hon ljus i tunneln, ett ljus som tog över och gjorde även natten till dag med glädje och frid. Mörkret var som ett ständigt slag med livremmen. Aga såväl som mörker borde vara förbjudet. Ändå var det bara det första som inte tilläts. När månljuset bröt igenom mörkret var det inte längre svart. Var fanns hennes måne? Hon skulle inte ha något emot en helmåne, en leende gubbe, med vibrationer som får henne att yla som en varg. Oh vad hon längtade efter känslan. När ”kelekarl” skapade en orgasm inom henne och kroppen liksom lystes upp inifrån, gled ut som spunnet socker i alla lederna och skapade avslappning och tyngd. Att få ligga utsträckt och bara njuta, låta ljuset flöda. Det hade hon inte upplevt på länge och än var hon inte gammal. Men med tanke på mörkret kände hon sig som hundratusen år och lika dyster. Nej in med ljuset. Låt det skina, som en nyklädd julgran med förväntningar som hos ett barn. Hon ville att ljuset skulle drabba henne som ett vilsegånget UFO och dra med henne till nya höjder, nya äventyr. Som en blixt som lyste upp natthimlen i ruggigt väder, som en tavla med utspilld färg av gult, rött och grönt. En kaskad av glitter som en fontän ur vilken Pavarottis toner spelade och lyfte henne som en flygande matta. Hon ville segla i ljuset fram mot solen och ta den i besittning. Få en sprakande kram som hon sedan kunde dela vidare till andra behövande på jordklotet.

   Var skulle hon gå eller åka för att finna ljuset? Hon strävade efter ett skimmer som när spårvagnarna körde för fort och gnistor slog upp från skenorna.

   Vid tanken log hon. Leendet nådde ögonen och det hände något dramatiskt. Hon blev varm i hela kroppen. Dags att kasta av sig mörkret som täckte henne som en gammal svart slängkappa. Släppa loss! Skulle hon rentav våga ge sig ut och nypa någon i baken, kasta slängkyssar omkring sig och hoppa jämfota på trottoaren?

   Ljuset fanns där. Det var bara att ta för sig. Bjuda in det till en privat fest, öppna dörren och släppa in våren. Bort med all depression, alla negativa tankar, allt mörker, all ondska.

   Nu hade hon bestämt sig. Hon skulle finna sitt ljus och tända veken, få livet att brinna, hitta kärleken igen.

   Upp med persiennen. Dags att leva.

   Svara
   1. 

      Iréne Svensson Räisänen

      5 december, 2017

      Lekfull och optimistisk. En positiv text!

      Svara
      1. 

         Monica Ivesköld

         19 december, 2017

         Tack, Iréne! Och den kommer från tredje delen i min trilogi som ska ut under 2018. 😉

         Svara
5. 

   Jonna

   11 december, 2017

   Har svårt att bli nöjd när jag känner att det blir för mycket kliché på en gång. Men här är mitt resultat.

   En dag så vaknar jag. Omskakad, förvirrad, gammal. Tittar in i spegelbilden som är en bekant främling. Undrar hur hon hamnade här? Vem hon är? Vem som skadat henne? Följer mörka ringar under ögonen till torra läppar till svältande mage. Ärr och blåmärken över både själ och kropp efter för mycket av det goda. Tar på mina armar och tänker på mitt första skott. Jag var 16 år, hade så bråttom att utvecklats till något bra att det enda jag såg i mig själv var ett mörker som smittade allt och alla och förmultnade mig inifrån och ut. Jag sökte mig till ljuset, han som var stundens heta njutning, korta lättnad. Han övertalade mig att jag behövde det, med sliskiga ord och smekande rörelser. Ljuset, han, kom i form av piller, sprutor, alkohol och sex. Allt jag visste, trodde då, var att det läkte mig, att varje rus att varje kick att varje orgasm att varje resa bort från verkligheten fyllde mig med ljus, helade mig. Jag insåg inte att ljus ibland kan misstas för något bra när det istället manifesteras av smärta, mörker, död. Jag trodde att jag väckte en glöd i mig. Men nu har jag vaknat. Ljuset klibbar sig fast över min döende kropp. Sliter hål i mig. Mitt liv och mina år har gått och jag står ensam här, tömd på det Mörker, hon som manifesterade sig i natten med blinkande stjärnor som var min själ, min livsglöd. Dömd att för alltid stå i spotlighten av mina misstag och min smärta. Ljuset står och håller mig på axeln, håller mig fast i sin brinnande blick.

   Svara
6. 

   Liv

   20 december, 2017

   Jag vet inte vad månens pronomen är så tar bara han/hans ? Blev inte så nöjd med denna eftersom den är ganska förvirrande. Förresten är jag 14 år så kanske inte har så mycket skriverfarenhet än ?

   Månen och solen hade bråkat.

   Solen vägrade att dela av sig sitt sken. I flera miljarder år hade solens strålar reflekterat sig på månens yta och gjort den synlig. Nu syntes inte månen längre och och drunknade i en total mörker.

   Månen kunde se allt och alla, se stjärnorna som vackert blinkade, se jorden med dess underbara natur, se alla fantastiska unika planeter, men vad han älskade att se mest av allt var solen med en brinnande personlighet som log mot allt och alla. För flera decennier sen log solen mot månen, och då kunde månen se sin egna skönhet. Det var solen som gjorde att alla såg månen.

   Men nu var månen mörk, osynlig. Ingen kan se den runda ostliknande himlakroppen och solen log inte mot månen något mer.

   Månen hade ropat åt solen så högt han kunde, men ljuden kom inte fram. Ljudvågorna stannar av mitt i ingenting. Ingen kunde hjälpa månen eftersom ingen kunde upptäcka honom längre.

   Allt månen kunde göra var att vänta på att solen log mot honom igen även om varje sekund kändes smärtsam, det gjorde ont att vänta på någonting som kanske aldrig kom.

   Svara