Första eller tredje person? När jag skriver min självbiografi känns det naturligt att skriva i jag-form.
Innehåll
Innan jag började tänkte jag på om jag verkligen skulle blotta mig själv och alla andra i min närhet genom att vara ”jag” i boken. Skulle det vara bättre om jag skrev i tredje person, hon? Kanske skulle boken bli mer allmängiltig om jag kallade mig Åsa. Svårt att veta innan jag börjat skriva och kommit en bit på vägen.
Första person
Ett grammatiskt perspektiv som används när man talar eller skriver och syftar på sig själv eller åsyftar handlingar, tankar eller egenskaper som tillhör en själv. Vanligtvis används pronomen som ”jag” och ”mig”. Exempelvis: ”Jag gick till affären” eller ”Jag tycker om att läsa böcker.” Detta perspektiv ger direkt inblick i tankar, åsikter och erfarenheter från den som talar eller skriver.
Tredje person
Ett grammatiskt perspektiv som används när man talar eller skriver om någon annan än sig själv. Istället för att använda pronomen som ”jag” eller ”mig” används pronomen som ”han”, ”hon”, ”den”, ”det”, ”de” eller personens namn. Exempelvis: ”Han gick till affären” eller ”Hon tycker om att läsa böcker.” I formen observeras och beskrivs händelser, tankar eller egenskaper från en utomstående synvinkel, vilket skapar en distans till den som omtalas.
Jag eller hon, han, hen, det är frågan
Det sägs att nybörjare oftast skriver i jag-form. Men som kursledare kan jag inte hålla med. Tredje person och tidsformen presens, är det som dom flesta av mina kursdeltagare skriver i. Vilket är OK om det inte helt uppenbart är en självbiografisk berättelse. Då anser jag att första person passar bättre då det tillåter läsaren att krypa innanför skinnet på huvudpersonen.
Fast ibland om jag märker att författaren inte har tillräckligt med distans till berättelsen och sig själv förslår jag att hon/han hellre ska skriva i tredje person och imperfekt.
Första person i noveller
Och egentligen håller jag med Olof Svedelid som i boken ”Lär dig skriva spännande” skriver att noveller i jag-form går bra i noveller men inte romaner.
Första eller tredje person? Tyck gärna till i en kommentar!
Vad tycker du? Ska romaner enbart skrivas i imperfekt och tredje person?
Uppdatering: Efter att ha skrivit om och redigerat min självbiografi som jag idag, 2020, anser är autofiktion är den inte längre i jag-form. Nej, under resans gång gav det mig mer frihet att skriva i tredje person. Dessutom har jag bytt namn på personerna, även mig själv, och orter för att slippa bli stämd av någon som anser att jag trampar dem på tårna.
SkrivarSidan behöver ditt stöd
Vill du skänka en slant, mins 30 kr eller valfritt belopp, till SkrivarSidans underhåll gör du det genom att
Swishar till 123 540 62 85
Bankgironr 743-0804
Via Paypal till irene@poeten.se
© Iréne S Räisänen
Skrivövningen Skriv om en text till futurum och läs skrivtipset Bland olika tidsformer
WEBBANSVARIG
Iréne Svensson Räisänen
Administratör, författare och skapare av SkrivarSidan. Iréne har givit ut 5 diktsamlingarna, 3 skrivhandböcker, 1 novellsamling och deltar i 40-talet antologier. Dessutom har hon skrivit radiopjäser, i kulturtidskrifter och tidningar. Hon har författarbloggen poeten.se.
Kanske måste reda ut om vi talar om en självbiografi eller självbiografisk roman. En ”odiktad” självbiografi skrivs väl traditionellt i första person imperfekt. Att skriva i tredje person eller något annat – pluralis majestatis eller vad man får för sig – verkar aningen affekterat i en sån text. Vad man lämnar ut om andra där beror på hur strängt man håller på kravet på objektiv sanning, och hur allmängiltigt det blir beror på hur bra man skriver, strängt taget.
För en självbiografisk roman gäller samma sak som för berättarperspektivet i vilken roman som helst. Alla romaner innehåller ju självbiografiskt stoff, så det är egentligen en gradskillnad. Är ”jag” det väsentliga eller andra aspekter av berättelsen? Läsare misstror ofta sanningen när första person används och letar ”sanna” godbitar i tredje person, fast författaren väntat sig det motsatta. (Och så är det problemet med subjektiv erfarenhet kontra fakta, förstås.)
Vad som blir allmängiltigt eller talar starkt till läsaren beror på hur väl perspektiv och grepp passar för den speciella berättelsen – hur bra den blir, helt enkelt. Vänner/ovänner och andra man känner kommer att känna sig träffade på gott och ont oavsett, och känns det obehagligt kan det vara lika bra att de får vara sig själva under eget namn i boken – har man högre ambitioner får man också vara beredd på reaktioner. På den punkten spelar det ingen roll om det är första eller tredje person.
(Jag tror att vi i Sverige har sämre förståelse för vad fiktion faktiskt är, och ofta kallas dåliga reportageböcker romaner bara för att de är skrivna i tredje person med utbytta namn.)
Hemskt vad jag babblar nu då.
Jag har ju inte publicerat några romaner ännu…
Men jag tänker på vad jag gillar när jag läser andras.
Kanske låter fånigt, men för mig är allt bra som bryter mot normen.
För mig är normen nog imperfekt tredje form, och då kan det vara jättebra, men då måste man överraska med handling eller form på annat sätt.
Jag-form har jag precis för mig att jag läst vanliga romaner i, och tycker om. Blir lite som att kika in i någon annans hjärna. För mig är den närheten intressant. Vad tänker mitt nya Jag, vad ser det?
Med tempus tror jag att det känns konstigt om allt är i presens. Utan där bryter jag nog, kan vara svårt att få det snyggt – men jag fick lära mig att om man hoppar in i presens ett parti så är det som att gå ner i slow-motion eller nåt.
Själv har jag hittat ett mellanläge. Varför inte ta med en person som är känd för mig men inte för läsaren och efter en tid ge honom ett namn alltså författa den i andra personen. Den som lyckas bäst med detta är Karl Johan Nilsson i Korsakovs syndrom, som är en sjukdom som orsakas av alkoholism.
Intressanta synpunkter! I början testade jag med att skriva skriva min självbiografi i tredje person. Det kändes konstruerat och som att det lätt övergick i fiction istället.
PO Enqvist skrev sin självbiografi i tredje person, eftersom han hade svårt utlämna
sig själv i jagform. Det kan ligga något i det?
Clas: För mig är det tvärtom. Jag-formen tvingar mig att skriva öppet och ärligt. Att verkligen lyfta på alla stenar.
0.5