Uppdaterad 23 november 2022
Första eller tredje person? När jag skriver min självbiografi känns det naturligt att skriva i första person, jag-form.
Innan jag började tänkte jag på om jag verkligen skulle blotta mig själv och alla andra i min närhet genom att vara ”jag” i boken. Skulle det vara bättre om jag skrev i tredje person, hon? Kanske skulle boken bli mer allmängiltig om jag kallade mig Åsa. Svårt att veta innan jag börjat skriva och kommit en bit på vägen..
Jag eller hon, han, Hen det är frågan
Det sägs att nybörjare oftast skriver i jag-form. Men som kursledare kan jag inte hålla med. Tredje person och tidsformen presens, är det som dom flesta av mina kursdeltagare skriver i. Vilket är OK om det inte helt uppenbart är en självbiografisk berättelse. Då anser jag att första person passar bättre då det tillåter läsaren att krypa innanför skinnet på huvudpersonen. Fast ibland om jag märker att författaren inte har tillräckligt med distans till berättelsen och sig själv förslår jag att hon/han hellre ska skriva i tredje person och imperfekt.
Första person i noveller
Och egentligen håller jag med Olof Svedelid som i boken ”Lär dig skriva spännande” skriver att noveller i jag-form går bra i noveller men inte romaner.
Första eller tredje person? Tyck gärna till i en kommentar!
Vad tycker du? Ska romaner enbart skrivas i imperfekt och tredje person?
Uppdatering: Efter att ha skrivit om och redigerat min självbiografi som jag idag, 2020, anser är autofiktion är den inte längre i första person, jag-form. Nej, under resans gång gav det mig mer frihet att skriva i tredje person. Dessutom har jag bytt namn på personerna, även mig själv, och orter för att slippa bli stämd av någon som anser att jag trampar dem på tårna.
© Iréne S Räisänen
Läs också Bland olika tidsformer och gör övningen Skriv om en text till futurum.
Iréne Svensson Räisänen
webbansvarig
Drivit SkrivarSidan sedan 1999. Hon har gett ut 5 diktsamlingar, 3 skrivhandböcker och medverkar i 30-talet antologier. Har författarbloggen Poeten.se och Poetpodden. Iréne gör också hemsidor och bloggar till författare/poeter.
Kanske måste reda ut om vi talar om en självbiografi eller självbiografisk roman. En ”odiktad” självbiografi skrivs väl traditionellt i första person imperfekt. Att skriva i tredje person eller något annat – pluralis majestatis eller vad man får för sig – verkar aningen affekterat i en sån text. Vad man lämnar ut om andra där beror på hur strängt man håller på kravet på objektiv sanning, och hur allmängiltigt det blir beror på hur bra man skriver, strängt taget.
För en självbiografisk roman gäller samma sak som för berättarperspektivet i vilken roman som helst. Alla romaner innehåller ju självbiografiskt stoff, så det är egentligen en gradskillnad. Är ”jag” det väsentliga eller andra aspekter av berättelsen? Läsare misstror ofta sanningen när första person används och letar ”sanna” godbitar i tredje person, fast författaren väntat sig det motsatta. (Och så är det problemet med subjektiv erfarenhet kontra fakta, förstås.)
Vad som blir allmängiltigt eller talar starkt till läsaren beror på hur väl perspektiv och grepp passar för den speciella berättelsen – hur bra den blir, helt enkelt. Vänner/ovänner och andra man känner kommer att känna sig träffade på gott och ont oavsett, och känns det obehagligt kan det vara lika bra att de får vara sig själva under eget namn i boken – har man högre ambitioner får man också vara beredd på reaktioner. På den punkten spelar det ingen roll om det är första eller tredje person.
(Jag tror att vi i Sverige har sämre förståelse för vad fiktion faktiskt är, och ofta kallas dåliga reportageböcker romaner bara för att de är skrivna i tredje person med utbytta namn.)
Hemskt vad jag babblar nu då.
Jag har ju inte publicerat några romaner ännu…
Men jag tänker på vad jag gillar när jag läser andras.
Kanske låter fånigt, men för mig är allt bra som bryter mot normen.
För mig är normen nog imperfekt tredje form, och då kan det vara jättebra, men då måste man överraska med handling eller form på annat sätt.
Jag-form har jag precis för mig att jag läst vanliga romaner i, och tycker om. Blir lite som att kika in i någon annans hjärna. För mig är den närheten intressant. Vad tänker mitt nya Jag, vad ser det?
Med tempus tror jag att det känns konstigt om allt är i presens. Utan där bryter jag nog, kan vara svårt att få det snyggt – men jag fick lära mig att om man hoppar in i presens ett parti så är det som att gå ner i slow-motion eller nåt.
Själv har jag hittat ett mellanläge. Varför inte ta med en person som är känd för mig men inte för läsaren och efter en tid ge honom ett namn alltså författa den i andra personen. Den som lyckas bäst med detta är Karl Johan Nilsson i Korsakovs syndrom, som är en sjukdom som orsakas av alkoholism.
Intressanta synpunkter! I början testade jag med att skriva skriva min självbiografi i tredje person. Det kändes konstruerat och som att det lätt övergick i fiction istället.
PO Enqvist skrev sin självbiografi i tredje person, eftersom han hade svårt utlämna
sig själv i jagform. Det kan ligga något i det?
Clas: För mig är det tvärtom. Jag-formen tvingar mig att skriva öppet och ärligt. Att verkligen lyfta på alla stenar.
0.5