Första eller tredje person?

Första eller tredje person?

När jag skriver min självbiografi känns det naturligt att skriva i första person, jag-form. Men innan jag började tänkte jag på om jag verkligen skulle blotta mig själv och alla andra i min närhet genom att vara ”jag” i boken. Skulle det vara bättre om jag skrev i tredje person, hon? Kanske skulle boken bli mer allmängiltig om jag kallade mig Åsa. Jag skulle inte tro det.

Det sägs att nybörjare oftast skriver i jag-form. Men som kursledare kan jag inte hålla med. Tredje person och tidsformen presens, är det som dom flesta av mina kursdeltagare skriver i. Vilket är OK om det inte helt uppenbart är en självbiografisk berättelse. Då anser jag att första person passar bättre då det tillåter läsaren att krypa innanför skinnet på huvudpersonen. Fast ibland om jag märker att författaren inte har tillräckligt med distans till berättelsen och sig själv förslår jag att hon/han hellre ska skriva i tredje person och imperfekt.

Och egentligen håller jag med Olof Svedelid som i boken ”Lär dig skriva spännande” skriver att noveller i jag-form går bra i noveller men inte romaner. Så i min självbiografi går jag mot mitt eget råd. Men Svedelid kanske inte menade biografier…

Vad tycker du? Ska romaner enbart skrivas i imperfekt och tredje person?

© Iréne S Räisänen