Första eller tredje person? (debatt)

Första eller tredje person?

Första eller tredje person?

När jag skriver min självbiografi känns det naturligt att skriva i första person, jag-form. Men innan jag började tänkte jag på om jag verkligen skulle blotta mig själv och alla andra i min närhet genom att vara ”jag” i boken. Skulle det vara bättre om jag skrev i tredje person, hon? Kanske skulle boken bli mer allmängiltig om jag kallade mig Åsa. Jag skulle inte tro det.

Det sägs att nybörjare oftast skriver i jag-form. Men som kursledare kan jag inte hålla med. Tredje person och tidsformen presens, är det som dom flesta av mina kursdeltagare skriver i. Vilket är OK om det inte helt uppenbart är en självbiografisk berättelse. Då anser jag att första person passar bättre då det tillåter läsaren att krypa innanför skinnet på huvudpersonen. Fast ibland om jag märker att författaren inte har tillräckligt med distans till berättelsen och sig själv förslår jag att hon/han hellre ska skriva i tredje person och imperfekt.

Och egentligen håller jag med Olof Svedelid som i boken ”Lär dig skriva spännande” skriver att noveller i jag-form går bra i noveller men inte romaner. Så i min självbiografi går jag mot mitt eget råd. Men Svedelid kanske inte menade biografier…

Vad tycker du? Ska romaner enbart skrivas i imperfekt och tredje person?

© Iréne S Räisänen

7 tankar på “Första eller tredje person? (debatt)”

  1. Kanske måste reda ut om vi talar om en självbiografi eller självbiografisk roman. En ”odiktad” självbiografi skrivs väl traditionellt i första person imperfekt. Att skriva i tredje person eller något annat – pluralis majestatis eller vad man får för sig – verkar aningen affekterat i en sån text. Vad man lämnar ut om andra där beror på hur strängt man håller på kravet på objektiv sanning, och hur allmängiltigt det blir beror på hur bra man skriver, strängt taget.

    För en självbiografisk roman gäller samma sak som för berättarperspektivet i vilken roman som helst. Alla romaner innehåller ju självbiografiskt stoff, så det är egentligen en gradskillnad. Är ”jag” det väsentliga eller andra aspekter av berättelsen? Läsare misstror ofta sanningen när första person används och letar ”sanna” godbitar i tredje person, fast författaren väntat sig det motsatta. (Och så är det problemet med subjektiv erfarenhet kontra fakta, förstås.)

    Vad som blir allmängiltigt eller talar starkt till läsaren beror på hur väl perspektiv och grepp passar för den speciella berättelsen – hur bra den blir, helt enkelt. Vänner/ovänner och andra man känner kommer att känna sig träffade på gott och ont oavsett, och känns det obehagligt kan det vara lika bra att de får vara sig själva under eget namn i boken – har man högre ambitioner får man också vara beredd på reaktioner. På den punkten spelar det ingen roll om det är första eller tredje person.

    (Jag tror att vi i Sverige har sämre förståelse för vad fiktion faktiskt är, och ofta kallas dåliga reportageböcker romaner bara för att de är skrivna i tredje person med utbytta namn.)

    Hemskt vad jag babblar nu då.

    Svara
  2. Jag har ju inte publicerat några romaner ännu…
    Men jag tänker på vad jag gillar när jag läser andras.

    Kanske låter fånigt, men för mig är allt bra som bryter mot normen.
    För mig är normen nog imperfekt tredje form, och då kan det vara jättebra, men då måste man överraska med handling eller form på annat sätt.

    Jag-form har jag precis för mig att jag läst vanliga romaner i, och tycker om. Blir lite som att kika in i någon annans hjärna. För mig är den närheten intressant. Vad tänker mitt nya Jag, vad ser det?

    Med tempus tror jag att det känns konstigt om allt är i presens. Utan där bryter jag nog, kan vara svårt att få det snyggt – men jag fick lära mig att om man hoppar in i presens ett parti så är det som att gå ner i slow-motion eller nåt.

    Svara
  3. Själv har jag hittat ett mellanläge. Varför inte ta med en person som är känd för mig men inte för läsaren och efter en tid ge honom ett namn alltså författa den i andra personen. Den som lyckas bäst med detta är Karl Johan Nilsson i Korsakovs syndrom, som är en sjukdom som orsakas av alkoholism.

    Svara
  4. PO Enqvist skrev sin självbiografi i tredje person, eftersom han hade svårt utlämna
    sig själv i jagform. Det kan ligga något i det?

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Pin It on Pinterest