100 ord om en sommar du minns – skrivutmaning

100 ord om en sommar du minns, är en skrivutmaning för dig som älskar eller hatar sommaren. Var det för varmt, för kallt, för mycket mygg, hade du för lite pengar, lärde du dig simma eller jobbade du hela sommaren. Det är upp till dig att tolka temat och bestämma dig för vad du ska skriva om.

Tre antologier, två Whildeanska sommaren och en Revansch 2014, lottas ut bland alla som deltar.

100 ord om en sommar du minns PÅGÅR TOM 6 augusti!

Du skriver/klistrar in texten i en kommentar till den här texten.

Du glömmer väl inte bort att kommentera de andras texter?

© Iréne S Räisänen

35 tankar på “100 ord om en sommar du minns – skrivutmaning”

  1. Sommaren 2014… mitt sista ”sommarlov”, i september skulle jag avsluta mina 40 år som lärare.
    Sommaren blev en bubbla av ro och avkoppling med en lycklig känsla av något fantastiskt som väntade runt sommarhörnet.
    Frihet, ansvarslöshet, möjligheter till nya aktiviteter och i förlängningen ett totalt nytt liv…
    Vilken underbar känsla! Inga mer ”måsten”, inget dåligt samvete för att man borde planera läsåret ordentligt, ett stort sjok av ansvar rullades av under sommarens vackra dagar! En oändlighet av tid som kunde fyllas med så mycket roligt väntade…
    Själva tanken på att ”bara” hjälpa till de första veckorna på höstterminen var otroligt njutningsfull!

    Svara
    • Lena, du ger en lika tydlig bild av förtiden som av nuet och framtiden, där kontrasterna lyfts fram, där förtiden med dess måsten och ansvar blir lika riktig som framtidens drömmar, där allt är möjligt! Fin och intressant beskrívning!

      Lycka till med det nya, spännande livet som väntar på dig!

      / Teodora Pasca

      Svara
  2. Sommaren 2015 va så magisk med Cafégäster som njöt ute i solskenet ena minuten medans
    den andra ta stolar och bord till skuggan , under en stor ek dit värmen inte kom.
    Jag kunde inte låta bli att le åt alla miner och gester som gästerna utstrålade av glädje
    när dem mumsade på bullar och drack sitt njutningsfulla kaffe.

    Kan man njuta mer som människa / Café biträde när man ser dessa glada gäster.
    Jag älskar mitt arbete att ge av mig själv till dessa själar.
    På morgonen kommer jag i ottan och förbereder en bulldeg som sedan bakas ut med
    kärlek och glädje. Hösten gläds och minns jag detta .

    Svara
    • Det hörs i din berrättarröst Hillevi, att glädjen i ditt liv kommer delvis från att ge till andra av dig själv. Att sedan se andras glädje som ett resultat och en del av det du ger, är en stor insikt från din sida, som återspeglar din tacksamhet och stora hjärta.

      Din berättelse utrstålar värme, glädje och äkta sommarkänsla!

      Jag hade gärna velat ta en fika på ditt café den dagen du fanns där!

      / Teodora Pasca

      Svara
  3. Buss ner till Andalusien den sommaren. Ensam. Tjugo år. De första nätterna bodde jag på ett hotell, sen fick jag byta till ett billigt hostal. Jag träffade en kille. Hans föräldrar drev en fransk krog i stan. Sen tog mina pengar slut.

    Min färdkost när jag klev på bussen var en påse tomater och en förpackning kex. Mitt i natten kom jag tillbaka till min hemstad. Jag klev jag in i en taxi och sa:

    ”Jag har bara tio kronor. Du får köra så långt det räcker.”

    Trehundra meter från min bostad bromsade chauffören in.

    ”Hit nådde vi”, sa han.

    Svara
  4. Solen har precis vaknat, daggdroppar reflekterar ljuset. Morgonlukten träffar näsborrarna. Här, på lantstället som vi hyr en månad, är jag uppe med tuppen. Egentligen finns ingen tupp, bara hönor som min lillebror tycker kvittrar äckligt.
    Sterner, bonden, är igång med mjölkningen. Rosalinda och Majros står, stora och varma, i bås tillsammans med sina ko-kamrater. Tuggar sitt hö och råmar välkomnande till mig. Jag kliar den vita fläcken i Rosalindas panna och snusar in honungsaktig doft, blandad med smutsrännans ammoniaklukt. I rännan ligger redan rejäla komockor, grönskimrande med flugor som cirklar ovanför dem. Jag tänker inte äta gräddstuvad spenat på länge.

    Svara
    • Stillheten på landet där man återigen lär sig leva i nuet, är väl återspeglat i din berättelse Sylvia! Det enkla men så givande lantlivet som du så väl berättar om gör att man längtar dit, bland kossor och sommardofter.

      Det komiska inlägget i slutet, lyfter upp och avslutar berättelsen på ett oväntat och roligt sätt!
      Livet på landet, på både gott och ont helt enkelt!

      / Teodora Pasca

      Svara
  5. – Tyst. Hör du inte att det droppar på taket, det regnar.
    – Inte nu igen, muttrade du och vände på kudden i ett försök att visa att du faktiskt tänkt somna om.
    – Du borde gå upp nu och sätta på te. Vi kan sitta på balkongen, det är ju tak över den. Vi har ju i alla fall semester.

    Du klev motvilligt ut ur det värmande täcket och masade dig till köket. Du var lite sur men det var ju faktiskt din tur. Jag hörde hur du slamrade i köket och somnade om. Man blir trött av regn.

    Svara
    • Kerstin, din berättelse återspelar på ett verklihetstroget sätt gränserna som flyter ihop mellan semester och vardag, kontraster lyfts fram i karaktärernas personlighet, där tankar avslöjas och ger berättlesen ett visst djup.

      Det enkla och det komplicerade beskrivs mycket väl trots så få ord. Man känner av bådas känslor och stämningen av en relation och likaså av en sommar, som man inte vill skall gå förlorad.

      Intressant och djupt!

      /Teodora Pasca

      Svara
  6. I mitten av juli förvandlas min lägenhet till ett litet franskt hotell. När det tidiga ljuset väcker mig stiger jag upp och utan att slänga en blick bakom mig lämnar jag sovrummet för balkongen. Jag ordnar kuddar och dukar tillrätta. Det är varmt och medan kroppen vaknar kisar jag mot rutmönstret och slarvigt arrangerade nejlikor i en vas av pressat glas. Händer rättar till blommorna, dukar bröd och kaffe, sylt och ost. Jag säger Bonjour och Mercí och skrattar till. Nattlinnet frasar när jag sätter mig till rätta vid kaffet och vecklar ut tidningen. Spetsgardinerna sveper som slöjor i diset.

    Svara
    • Din berättelse Noyle, fångar så väl atmosfären, nuet och allt det vackra som omger personen (kanske till och med personerna) där det ena njutningsmomentet följer det andra som en vacker och lätt sommardans.

      Du återger med mycket känsla både det estetiska såväl som för det känslomässiga på ett vackert sätt! Det är lätt att tro att man är personen i berättelsen, som njuter av en härlig sommarmorgon någonstans i en pittoresk, fransk bergsby, eller kanske någonstans vid kusten.

      Du sätter fart på ens fantasi, och som läsare fyller man i resten av berättelsen! Man blir delaktig i det vackra och det somriga!

      / Teodora Pasca

      Svara
  7. Vi går på rad. Här finns ingen stig, inga träd. Bara ett kargt landskap under en väldig himmel. När regnet kommer springer vi hukande mot en liten bro. Mamma tar fram matsäcken. Jag rullar upp tunnbrödet och tittar på det mörka köttet. Renhjärta. En muskel vilken som helst. Jag biter försiktigt en tugga. Rökt och salt. En besvikelse, precis som det gula bäret jag hittade, trots att mamma sa att hjortronsylt är jättedyrt. Jag har har skoskav, lockpermanentat hår som hänger i stripor efter regnskuren och nästan likadan jacka som Jennifer i Flashdance. Jag, är femton år och vill hem.

    Svara
    • Färger, dofter och känslor dyker upp i din berättelse Lena, på ett sätt som gör att man drar paralleller: ”hjärtat – en muskel vilken som helst”, gör att man tänker på kärlek, på brustna hjärtan och så mycket mer.

      Associationerna blir många, och berättelsen skapar nya berättelser i ens fantasi, binds ihop med ens egna minnen och känslor kring sommaren och picknick i det gröna, om relationer till familj och till sommar, djur och natur. Bilden av en femtonåring är stark och känslofull!

      En intressant och färgrik berättelse på många sätt!

      / Teodora Pasca

      Svara
  8. Första tramptaget, äntligen var det dags. Cyklarna köpte vi bakom matmarknaden på torget i en liten cykelbutik där ägarens mor bjöd oss på varsin espresso medan vi väntade ut regnet. Hon kommenterade min frisyr men jag förstod inte vad hon sa, men svarade ”merci”. Första tramptaget av många kommande, i två veckor ska vi cykla från stad till stad i stövellandet. Man förstår inte hur bergigt Italien är förrän man är i botten av en lång uppförsbacke med en cykel. Svetten rann, men utsikten sedan är oslagbar. 4 h uppförsbacke och 20 minuter nerförsbacke. Sol och regn. Helvete och ljuvligt.

    Svara
    • Emelie, din fina beskrivning är så lik livet självt, där det härliga och det ljuvliga går hand i hand och där man ofta får ”svettas länge” för att få se resultat – de ”oslagbara utsikterna” du så väl tar upp.

      Det är inte bara cykelturen som är jordnära men även de möten du så väl beskriver. Man behöver inte alltid kunna språket för att känna kontakt med människor i ett nytt land.

      Kontakten är mänskligheten i sig självt, det enkla som att dricka en espresso eller att ta en tur med cykeln. Vi människor är i grunden så lika.

      / Teodora Pasca

      Svara
  9. ”Sista sommaren i Toscana”
    av Teodora Pasca.

    Han stod där, lång, stilig, delvis dold i mörkret under valvet på Florens äldsta roddklubb när jag för första gången fick se honom. Jag kunde känna hans intensiva blick på mig, där jag stod framför ingången omsvept av ljuset och värmen. Vi var två motpoler som drogs mot varandra.

    Vi blev vänner, sedan mer än vänner – så mycket mer vi kunde. Vi levde i nuet, utan planer för framtiden och utan en tanke på förtiden.

    Det enda vi såg var varandra, när vi kysses eller när vi älskade mitt på ljusa dagen i Toscanas blomfält, den där sista sommaren.

    ——————————————–

    (July 2016 Copyright © Teodora Pasca)

    Svara
      • Tack Ethel!

        Man kanske skall göra en uppföljning? Det är det bästa med dessa små berättlser – man vill så gärna veta resten och man blir själv sugen på att berätta mer. ”Den sista sommaren” betyder så mycket, precis som du säger, för livet ändras hela tiden, likaså situationer och människor.

        Allt är en ständig utveckling, kärleken inte minst. Varje sommar är nyfödd och kommer aldrig igen, därför skulle man kunna säga att varje sommar, är ”den sista sommaren”.

        Svara
  10. Juni var en härlig tid. Hon älskade sommaren, njöt av midsommarafton och plockade gärna blommor att stoppa under kudden.

    ”Den blomstertid nu kommer” spelades i aulan. Det var lite sorgligt att behöva skiljas åt. Hon fick en klump i halsen.

    Värst var det att hon var tvungen att åka till sin far och hans nya familj och stanna i flera veckor. Det var fortfarande så att när hon tänkte på detta, fylldes hennes ögon med tårar och en stor sorg.

    Hon glömmer aldrig när hon 12 år helt ensam satt på Stockholms centralstation, bortglömd. Då när det inte fanns mobiltelefoner.

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Pin It on Pinterest