Berättande dikt om vardagen är en skrivövning. Att skriva poetiskt och lyriskt om det ekorrhjul du kanske springer i dagligen kan vara svårt. Det gäller att du sätter på dig andra glasögon för att kunna hitta det som du kan skriva om. Vad är då berättande dikt? Jo, den innehåller en historia, berättelse, som kan berättas från början till slut. Det kan också vara ett utklipp ur en större händelse. OBS! Blanda inte ihop det med prosadikt som inte berättar en historia och som inte radbryts.
Fem verser med fem rader i varje och den ska inte rimma.
Dela gärna med dig i en kommentar av ditt övande. Om inte hela får plats kan du ta ett utdrag ur novellen.
Jag ger respons på kommentarer i mån av tid.
Det blev fyra verser. Vet inte om jag har lyckats, ingen lätt uppgift, men intressant att göra ett försök:
Jag ville inte men var tvungen
Med flimmer i bröstet kom jag dit
Med svårighet formulerade jag ord
Med besvär såg jag dem i ögonen
Jag ville inte men var slagen
Jag ville vara mig själv
men fick inte visa min själ
Min natur var full av brister
Min personlighet helt fel
Jag ville inte men blev golvad
Jag ville vara någon annanstans
Önskade mig en inre kraft
Önskade mig en inre insikt
Önskade mig mer energi
Jag ville men förmådde inte
Jag nådde fram en vacker dag
Med styrka i bröstet gick jag dit
Med lätthet formulerad jag ord
Med tillförsikt såg jag dem i ögonen
Jag visste att jag hade vunnit
Mängden verser eller rader är inte det viktiga. Nej, det är att skrivande berättande dikt och det har du verkligen skrivit. Dikten väcker många känslor. Bra! 🙂
Tack Iréne! Nyttig och intressant övning!
Denna är bara tre verser lång, men är det detta format du avser? Lite som ett epos?
Plågade själar
Nötta bänkar, nötta stolar, en typisk unken, konstig lukt. Ekande tomhet eller stönande, suckande, pustande – aldrig lagom med ljud.
Skrapande och gnisslande, knarrande och knorrande magar eller dödens tyst. Knäppande och krafsande, prasslande och rasslande – eller bara väggklockans lunk framåt, ständigt framåt.
Skarpa ögon som bränner i nacken eller spåren av tidigare ”interner” i detta fasornas tempel. En klockas ivriga ringsignal friger med ens alla plågade själar – levandes som döda.
(Danielsson 24/4-08)
Din dikt är krävande och lysande! 🙂 Berättande dikt har oftast ett lättare handlag som Ethels dikt ovanför din.
Tack för din fina kommentar. Jag är så glad över denna sida. Jag satsar nu på att skriva kortare, ska försöka ge mig på novelltävlingen ??
Berättande dikt om vardagen.
Hon ska besöka den gamla kvinnan på
det särskilda boendet idag.
Hon har tid och den äldre kvinnan vill nog att hon kommer.
De hade ju det så trevligt sist.
Det är höst ute, kyligt men soligt. Den äldre kvinnan vill kanske gå en liten promenad idag. Lönnarna lyser så gula. Inga-Lis har dålig syn, men färgerna går säkert att uppfatta för henne ändå.
– Jag tar med mig lite kaffe, funderar hon, vi kan fika lite efter promenaden.
– Jag går in här på fiket ”Kardemumma”
och köper varsin bulle, det kommer hon säkert att gilla, lilla Inga-Lis.
Inga-Lis och jag kom så bra överens, förra gången jag hälsade på henne.
Löven singlar ner så vackert från lönnen, kardemummabullarna doftar
underbart. Det kommer att bli bra.
Hon skyndar på stegen och går in på
boendet. Registrerar att flaggan vajar på halv stång. En av personalen, Ahmed, möter henne, frågar om ärendet. – Åh Inga-Lis avled i natt.
Bra prosa! Berättande dikt är mer som Ethels dikt här ovan. Din text är mer än novellett dvs. en riktigt kort novell.
Tack! Lärorikt det här. Jag har inte koll på vad som är vad. Jag gör ett nytt försök.
Ja, gör det.
Köket doftar av kanel.
Bulldegen är lättarbetad,
hon knådar med lätta händer,
smeker nästan degen.
Då kommer tårarna.
Hon har inget att gråta över,
vad är det som händer?
Bearbetar degen varsamt.
Då vet hon, degen påminner
henne om mjuk barnhud…
Mjuk, så mjuk och len
som på det lilla barnet
hon fick, och fick hålla
en kort stund,
eller var det en dröm?
En gång, för länge sedan.
Det blev inte flera barn.
Tårarna gömdes.
Tills idag, när hon fick
till den perfekta vetedegen.
Hon hör grannbarnen leka
och hon ser höstlöven singla ner.
Degen bakas ut till bullar i form av rosor.
Hon bjuder in barnen på bullar och saft
och låter sorgen och vemodet stillna.
Sorgligt och fint diktat.
Spåren
Ska synas
När själen
Går vidare
Inte bara
En vind som drog fram
Stillade sej
Och var borta
Nej riv ner
Egoismen
Sätt spår
Förändra världen
Till en plats för alla
Glädjen
Att växa
Av andras lycka
Där bara kärlek
Råder
Sakta går vi
Mot döden
Bakom oss i daggen
Som två hjulspår
Syns våra spår
Och i stjärnorna
Glimmar
Alla våra handlingar
Mer filosofisk än berättande dikt vilket kan vara helt rätt vid ett annat tillfälle. Två nyfikna fråga: Varför versal i inledningen på varje rad? Varför den staccatoliknande rytmen som det blir med de korta raderna?
Tack behöver kritik, och lära mej, skriver ner orden som kommer till mej. Ska försöka tänka mer på hur och vad jag skriver. Blir nya försök.
Vaknar försöker att minnas drömmen
men det är tomt
Kramar Disa
Som har nosen mot min
hals
Halt
Är rädd för att ramla
Vill inte att någonting
ska förändras
Är rädd för det
Är effektiv men
avvaktande på något sätt
Det är tryggt på jobbet
men förutsägbart
Promenerar
med Disa
som springer
med öronen flygande
Springer efter
Kryper ned
Tänker att jag vill minnas
min dröm
Lägger en lapp med penna
På bordet bredvid
Fin berättande dikt om vardagen.
Jag vaknade av solens strålar som trängde sig sakta in genom persiennen ,
kom på att det är den viktiga dagen idag , min mors begravning.
En tår glider sakta nerför kinden och jag kan inte hålla
tillbaka gråten. Hulkar samtidigt som jag letar efter
pappers servetterna. Ser min mors foto på mitt nattduksbord .
Hur ska man orka gå vidare ? Min mamma va mitt allt.
Min vän, mamma och det underbaraste av en dotter kan ha.
Alla tankar flyger huller om buller inom mig.
Jag ska bevara dessa i en speciell ask som jag tar fram dem dagar
som jag är mest stressad och behöver mamma intill mig.
Nu har alla åkt hem till sig och jag kliver ur bilen när min bror säger :
-Lova att du ringer om du behöver något . Javisst säger jag och
nickar . Mina söner kommer ifatt mig och kramar mig hårt.
-Kom nu mamma så går vi in.
Mina barn är min klippa och trygghet.
Tar en dag i taget, tittar upp på himlen och ser min
mamma sitta där på sin egen piedestal och le mot mig.
Jag hör henne säga att hon har fått ro nu!
Ta hand om pappa.
Jag sover oroligt , drömmer konstigt då jag vaknar med ett ryck
och ser mamma sitta intill mig med sina varma ögon säger hon:
Jag kommer alltid att finnas här för dig min
älskade dotter !
Kom ihåg det! Sedan blir rummet svart.
Sorgligt, fast mer prosa än poesi.