Han urskilde något som påminde om avlägsen musik. Den var stillsam och inbjudande, mjuk och… vacker. Ju mer han lyssnade, desto klarare blev tonerna.
Musiken böljade mellan träden, tycktes locka på honom.
Han blinkade till och såg sig yrvaket om.
På något vis hade han lämnat grusvägen. Utan att märka det hade han klivit in bland buskarna, i riktning mot ån. Gräs och buskar var blöta av dagg och tunna dimslöjor svepte mellan träden.
Det var fiolmusik han hörde. Starkare nu.
Han kände sig snurrig, men på något motsägelsefullt vis fick den drömska musiken honom att nyktra till, känna en skarp närvaro i nuet. Överväldigad av en nyfikenhet bröt han igenom buskaget som dolde vattendraget. Strömmen var strid här och vattnet forsade fram mellan stenarna. Solens första strålar bröt igenom trädtopparna och belyste den nakna mannen som satt och spelade fiol med slutna ögon på en sten mitt i ån.
Bjarne stelnade till.
Mannen i ån hade långt svart hår som svallade över axlarna, huden var fuktig och glänste medan han med böljande drag förde stråken fram och tillbaka över strängarna som frambringade ljuv musik, ackompanjerat av det porlande vattnet. Mannens kropp och hans rörelser – hela uppenbarelsen – var fulländad perfektion.
Den nakna mannen slutade spela och öppnade ögonen. De var mörka och inbjudande och utstrålade en farlig skönhet som tycktes oemotståndlig. Mannen sänkte fiolen, lät den vila över de lätt särade knäna.
Bjarne kunde inte sluta stirra. ”Vem… vem är du?”
”Jag har många namn.” Mannens röst var len som honung.
Bjarne tog ett steg ner i ån, rynkade pannan då skorna blev blöta. Han tog av sig den tunna jackan och slängde den i buskaget bakom sig. Han visste inte varför.
”Jag är på väg hem”, sa han.
Mannen såg på honom. Det långa håret tycktes förlora sin tyngd, flöt upp i luften bakom honom och böljade hypnotiskt. ”Du är hemma nu.”
Bjarne drog av sig den ölfläckiga T-shirten, slängde den i vattnet och huttrade till i morgonkylan. Han började knäppa upp byxorna och rynkade pannan igen. En inre röst försökte varna, skrek åt honom att fly, men rösten var avlägsen och svag – verkade inte alls viktig. Så han struntade i den.
Bjarne drog ner byxorna och kalsongerna, klev ur skorna, gjorde sig lika naken som främlingen på stenen. Hans stenhårda erektion pekade ut mot ån – mot den nakna mannen. Bjarne gnydde svagt då han la märke till det. Hjärtat bultade snabbt och den inre rösten växte sig starkare, skrek ut sina varningar. Men det var för sent. Han hade inte längre någon kontroll över sina handlingar.
Bjarne snyftade och snoret rann ur näsan medan vattnet forsande runt vaderna. ”Snälla, jag vill inte det här.”
”Ditt hjärta avslöjar dig.” Mannen sneglade åt Bjarnes erektion. ”Och ditt kött.”
Bjarne började vada ut mot mannen. ”Nej… ”
”De flesta som simmar hos mig är kvinnor.” Mannen reste på sig med fiolen i ett enhandsgrepp, musklerna spelade och den nakna huden glänste i solens gryningsstrålar. ”Men ibland lyssnar andra till min musik. Jag kan inte tvinga någon.”
”Jag förstår inte.” Bjarne vadade längre ut.
”Det kommer du göra.”
Och då mannen kastade sig över honom i skepnad av en väldig brunstig hingst, med en yvig man så omfattande att den tycktes snärja hela världen, och de tillsammans sjönk, sjönk, sjönk ner i det mörka djupet så förstod Bjarne.
Äntligen förstod han.
Näcken och homofoben, motivering:
Näcken och homofoben är en skröna som tar in ett övernaturligt väsen för att visa på ett fenomen som är högst levande och aktuellt. Den välskrivna prosan lyfter texten.
När du läst klart Näcken och homofoben läs också novellen Adiba och Farrah, Sommarföljetongen En annorlunda semester och Sebastians sommar.
Fotnot: Info Näcken och homofoben.
En spännande berättelse. Jag ryser och gillar.