Stefan Albrektsson, f. 1969, ursprungligen från det pittoreska Vadstena, Östergötland. Bor sedan 1994 i Halmstad och arbetar som musiker, elgitarrpedagog och skrivkurslärare vid Halmstads Kulturskola.
1. Varför skriver du just poesi? Skriver du annat än dikter?
För att jag älskar poesins möjligheter, dess gränslösa frihet och den närhet som poesin har till både musiken och bildkonsten. ”En bild säger mer än tusen ord…” Visst, men en dikt kan med några få ord säga sådant som en bild knappast kan förmedla.
Jag skriver en och annan essä och recenserar diktsamlingar när tillfälle ges. Dessutom översätter jag en hel del poesi från bland annat engelska och spanska.
2. När och hur började du skriva, Stefan Albrektsson?
Jag började skriva i samband med att jag började läsa (vilket var tidigt). Jag skrev – eller snarare ville skriva –långa äventyrsberättelser och så vidare. Men jag fullgjorde aldrig dessa storslagna planer. Skrivandet och det myckna läsandet har dock alltid följt mig. Poesin tog överhanden runt 2012, och sedan dess är det den stora skrivarpassionen.
Jag skriver stora mängder varje dag, likt en stor och generöst tilltagen komposthög. Jag går sedan igenom komposthögen och sållar fram de eventuella ord, passager eller formuleringar som på något sätt fortfarande är levande gröna och griper mig igen. Ibland finns det till och med en fullväxt dikt.
3. Vad heter din senaste bok och vad handlar den om?
Den senaste utgivna boken heter ”Att fågla, att fly, att förbli” (Fri Press 2022). Vad den, eller vilken annan poesi som helst, ”handlar om” är svårt att säga. Bokens flikstext nämner bland annat att jag med min poesi vill ”få oss att minnas det förgångna, att vara vaken i nuet – och drömma vår framtid”, och att med poesins hjälp namnge och bära vidare allt det som livet är och innehåller, utan att generalisera eller reducera. ”Med barnets envisa nyfikenhet fortsätter han att bära namnen vidare och det påminner honom om att han också själv finns.”
Och jag ser alltid till att ha flera skrivprojekt på gång precis när en bok blivit ”färdig”. Ett nytt manus kallat ”De törstande ökenfäderna – den splittrade samlingen” (tillsammans med konstfotografen Gunnar Sjödin) är redan ute och prövar sina vingar hos förlag. Jag har ännu ett projekt på gång, med förhoppningsvis lyckligt blixtrande dikter, som en slags fortsättning på ”Sjöstjärna” och ”Att fågla…” som går under arbetsnamnet ”Solkatter”.
4. Har du en blogg, Facebooksida, Instagramkonto eller annat där läsarna kan följa dig?
Jag lägger ut en hel del nyskrivna dikter, översättningar, essäer och recensioner både på min egna hemsida <https://stefanalbrektssonspoesi.com> och på Facebook <https://www.facebook.com/stefan.albrektsson.1>
5. Till sist, Stefan Albrektsson, vad är ditt bästa skrivtips?
Älska och läs kopiösa mängder poesi. Älska och skriv kopiösa mängder poesi. Låt dig fascineras av just ditt liv! Lev! Den som gapar efter mycket får munnen full! Skaffa skrivande vänner för ömsesidig uppmuntran i det annars så solitära skrivandet.
Stefan Albrektsson utgivning:
Vintern 2017 publicerade jag foto-/diktboken Upplysta mörkrum tillsammans med konstfotografen Gunnar Sjödin. I början av 2019 publicerades min diktsamling Sjöstjärna av Fri Press Förlag. 2020 släpptes även den digitala foto-/diktboken Duetter tillsammans med konstfotografen Gunnar Sjödin. I februari 2022 släpptes Michael Economous och mina översättningar av Thomas Mertons poesi, Thomas Merton – Dikter i urval (Silentium förlag). Att fågla att fly att förbli släpptes i juni 2022 av Fri Press Förlag.
Jag har även blivit publicerad i de eminenta poesimagasinen Flum, Populär Poesi, Periferi och nätmagasinet Opulens ochpå SkrivarSidan;och i poesiantologierna poesi 10.0, 10 år med poeter.se – jubileumssamling (2013), ©sverige #poesimotrasism (2014), Masken rämnar (2021), Närskrivet – en halländsk antologi (2021), New Generation Beats 2022 Anthology (2022), Benen minns skogen Magen alla fullmånar (2022).
© Iréne S Räisänen
Läs också
Författarintervjuerna Lisbeth Ekelöf, Robert Gustafsson och Birk Andersson Fem frågor.
WEBBANSVARIG
Iréne Svensson Räisänen
Administratör, författare och skapare av SkrivarSidan. Iréne har givit ut 5 diktsamlingarna, 3 skrivhandböcker, 1 novellsamling och deltar i 40-talet antologier. Dessutom har hon skrivit radiopjäser, i kulturtidskrifter och tidningar. Hon har författarbloggen poeten.se.
Tack för dina intressanta svar på Irénes frågor. Jag är själv ingen poet och har fått för mig att poesi skrivs efter givna regler om versmått osv. Blev därför glad när jag ser att du anser att poesin har en gränslös frihet. Betyder det att man, i princip, kan skriva hur man vill?
Gillar också ditt skrivtips om att fascineras av sitt eget liv. Ofta tror man kanske att man måste gå långa omvägar runt ens eget, som man tycker, ointressanta, liv.
Tack Lisbeth, för din reflektion omkring mina svar!
Du får ursäkta mitt långa och lite svamliga svar nedan…
Ja, jag menar verkligen att poesin är gränslös i sitt uttryck och form – och detta kan till och med innebära att jag väljer att använda ”givna regler om versmått osv”. Dock är valet att använda ”regler” eller inte använda dem mitt högst personliga val. Jag själv skriver övervägande ”regelfritt”, men provar ibland att ”begränsa mig” (i en god bemärkelse) genom att välja till exempel att skriva i strikt ”Sapfisk strof” eller följa den västerländska ”haiku-regeln” 5-7-5-stavelser, för att därigenom upptäcka saker som uppstår just på grund av begränsningen. Den övervägande delen av den moderna poesi (från omkring början av 1900-talet) är tämligen regelbefriad, även om det finns en uppsjö ”skolor”, ”stilar” osv som också kan betraktas som ”regler” – ifall det är så att en väljer att binda sig vid någonting sådant.
Så ja, för min del anser jag ”att man, i princip, kan skriva hur man vill”! Detta förutsätter ju att jag som poet (eller vilken form jag nu väljer att använda) skriver på ett sådant sätt att det på något sätt kommunicerar med de, eller den, som läser. Här finns ju en balansgång mellan det uttryckta och hur detta kan tas emot.
Den bästa poesin är den som får mig att se/notera/känna det jag faktiskt redan sett/noterat/känt, men som jag inte noterat att jag noterat – och detta kan ske i både läsandet och i det egna skrivandet. Det är ett sätt att ”hålla sig vaken” i det liv jag faktiskt har (hur det nu än ser ut). Det är ett sätt att värdera, ja till och med fira och ära (för att tala med Walt Whitman) det enda liv jag har! Detta önskar jag förmedla i poetisk form, och ”materialet”, ”innehållet” i poesin anser jag bara kan hämtas ur mitt eget liv (därav ”fascineras av sitt eget liv”). Jag vägrar att leva ett second-hand-liv. Detta betyder dock inte att jag måste begränsa det skrivna till privat personliga erfarenheter hela tiden. Vi människor har dessutom begåvats med en stor förmåga till fantasi, dag- och nattdrömmande, längtan, till inlevelse i andras livsöden, osv, och också detta använder jag som poet.
Så, för att återknyta till din sista mening: jag tar inga omvägar omkring mitt eget ointressanta liv, utan jag dyker rakt in i det, och finner att det i alla sina toppar och dalar är outtömligt rikt och intressant. Och i slutänden är det ju det enda jag har. Därför: ”Den som gapar efter mycket får munnen full” : )
Allt gott till dig!
/Stefan