Min fantastiska väninna av Elena Ferrante är för mig den stora besvikelser år 2016 när det handlar läsupplevelser. Det är få böcker som blivit så väl mottagna det senaste året av både kritiker och läsare som Ferrantes första i sin serie om de båda väninnorna. Hypen har varit massiv och till slut gav jag efter och köpte den.
Jag har läst 115 sidor och fler lär det inte bli. Min fantastiska väninna är ett riktigt sömnpiller. Författaren misslyckas helt med att få mig intresserad av huvudpersonerna och hur det ska gå för dem. Synd. För jag älskar kulturen i Italien och trivs med invånarna i landet. Det borde vara en bok som intresserar mig.
När jag började läsa hade jag svårt att få förstå varför berättelsen om hur de två väninnorna träffas i Neapel inte griper tag i mig. Efter 100 sidor kom jag på det. Det är jag-formen, att romanen är skriven i första person som jag har svårt med.
Dagboksroman
Ferrantes roman känns som en dagbok och inte en roman. Jag trodde mig få fiktion men får en verklighet jag inte vill ha. Få saker är så avtändande på mig som realism och dokusåpor. (Trots att jag skrivit en självbiografisk roman.) Läsande är för mig en flykt från livet med allt vad det för med sig. Det är också en upptäckarglädje och törst efter att lära mig nya saker. Min fantastiska väninna har inget av det. Tråkigt. Jag ville verkligen tycka om den.
Många av de som läst boken lovordar person- och miljöbeskrivningen. För mig är gestaltningen utan känsla. Författaren målar inte upp bilder i mitt huvud. Jag känner mig inte berörd av de båda flickornas öde, fattigdomen, våldet eller förlegade könsroller. Tvärtom blir jag nollställd. Uttråkad. Dessutom skrivs personernas känslor och reaktioner ut hela tiden. Jag avskyr att bli skriven på näsa. Hallå, jag kan och vill tänka själv!
Vänskap?
Och vänskapen? Den tycks det inte vara mycket bevänt med. I varje fall inte så långt jag läst. För boken och Ferrantes skull hoppas jag att den utvecklas längre fram i boken.
Min fantastiska väninna ett överskattat fenomen?
Är då ”Min fantastiska väninna” ett överskattat fenomen? Inte vet jag. Det verkar som att jag är i minoritet när jag inte öser superlativ över Ferrantes skrivkonst. Inte första gången det händer mig när det gäller böcker. Jag tyckte till exempel inte att Stig Larssons böcker om Lisbeth Sallander var välskrivna. Kan det vara så att det är enklare att hänga på en rådande uppfattning än att skaffa sig en egen? Eller handlar det, som det borde, om tycke och smak?
Hur som helst kommer jag i fortsättningen att undvika att köpa en bok bara för att jag har hört och läst hur bra den ska vara. Nej, jag ska göra som jag alltid gjort och köpa böcker baserat på intressen, erfarenhet av författare och konflikten.
Besviken på mig själv
Det är mig främmande att gå mot strömmen enbart för sakens skull. Jag känner mig nästan besviken på mig själv för att jag inte tycker lika med majoriteten. Fast mest av allt är jag missnöjd med ”Min fantastiska väninna”.
© Iréne S Räisänen
Läs också
Bokblogginläggen Målarens döttrar, Harrys sång och Barabbas.
WEBBANSVARIG
Iréne Svensson Räisänen
Administratör, författare och skapare av SkrivarSidan. Iréne har givit ut 5 diktsamlingarna, 3 skrivhandböcker, 1 novellsamling och deltar i 40-talet antologier. Dessutom har hon skrivit radiopjäser, i kulturtidskrifter och tidningar. Hon har författarbloggen poeten.se.
Lite av samma känslor som du har, har jag också om boken. Precis som du gillade jag inte att den var skriven i dagboksform. Jag vill vara med där och då, när händelserna sker, inte få det återberättat. Inte heller jag kände särskilt mycket för karaktärerna. Avståndet mellan mig och väninnorna var för långt. Jag lärde inte känna dem.
Jag är förvånad över så många superlativer. Skönt att jag inte är ensam om mina bryderier. Vet inte om jag ska läsa de två uppföljarna. Tveksamt.
Så skönt att jag inte är ensam om att inte uppskatta den, Ethel! En lättnad faktiskt. 😉 Jag började nästan tro att det är något fel på mig.
Jag har inte läst boken och har nästan haft dåligt samvete för att jag inte haft lust. Nu behöver jag inte ha det. 😉 Jag tror att man ibland känner sig nollställd inför hajpade böcker eftersom det på något sätt är ”klart” vad man ska tycka. Kanske blir man omedvetet kritisk eller har en alltför tydlig föreställning om vad boken ska göra med en.
Jag tror du har rätt i att det finns en risk att det undermedvetet är färdigt vad jag ska tycka när jag vet för mycket om boken jag ska läsa.
Jag har läst boken; jag tyckte väldigt mycket om den. Men! Jag känner ingen som helst lust att läsa vidare i nummer två och tre. Jag är klar med Ferrante.
Smaken är som baken. Det viktigaste är inte att vi tycker som massan eller kritikerna, utan att vi läser det som ger oss något.
Intressant att du inte vill läsa mer av henne om du tyckte om den första. Hmm…