Min fantastiska väninna

Min fantastiska väninna

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante är för mig den stora besvikelser år 2016 när det handlar läsupplevelser. Det är få böcker som blivit så väl mottagna det senaste året av både kritiker och läsare som Ferrantes första i sin serie om de båda väninnorna. Hypen har varit massiv och till slut gav jag efter och köpte den.

Jag har läst 115 sidor och fler lär det inte bli. Min fantastiska väninna är ett riktigt sömnpiller. Författaren misslyckas helt med att få mig intresserad av huvudpersonerna och hur det ska gå för dem. Synd. För jag älskar kulturen i Italien och trivs med invånarna i landet. Det borde vara en bok som intresserar mig.

När jag började läsa hade jag svårt att få förstå varför berättelsen om hur de två väninnorna träffas i Neapel inte griper tag i mig. Efter 100 sidor kom jag på det. Det är jag-formen, att romanen är skriven i första person som jag har svårt med.

Dagboksroman

Ferrantes roman känns som en dagbok och inte en roman. Jag trodde mig få fiktion men får en verklighet jag inte vill ha. Få saker är så avtändande på mig som realism och dokusåpor. (Trots att jag skriver en självbiografisk roman.) Läsande är för mig en flykt från livet med allt vad det för med sig. Det är också en upptäckarglädje och törst efter att lära mig nya saker. Min fantastiska väninna har inget av det. Tråkigt. Jag ville verkligen tycka om den.

Många av de som läst boken lovordar person- och miljöbeskrivningen. För mig är gestaltningen utan känsla. Författaren målar inte upp bilder i mitt huvud. Jag känner mig inte berörd av de båda flickornas öde, fattigdomen, våldet eller förlegade könsroller. Tvärtom blir jag nollställd. Uttråkad. Dessutom skrivs personernas känslor och reaktioner hela tiden ut. Jag avskyr att bli skriven på näsa. Hallå, jag kan och vill tänka själv.

Vänskap?

Och vänskapen? Den tycks det inte vara mycket bevänt med. I varje fall inte så långt jag läst. För boken och Ferrantes skull hoppas jag att den utvecklas längre fram i boken.

Överskattat fenomen

Är då Min fantastiska väninna ett överskattat fenomen? Inte vet jag. Det verkar som att jag är i minoritet när jag inte öser superlativ över Ferrantes skrivkonst. Inte första gången det händer mig när det gäller böcker. Jag tyckte till exempel inte att Stig Larssons böcker om Lisbeth Sallander var välskrivna. Är det så att det är enklare att hänga på en rådande uppfattning än att skaffa sig en egen? Eller handlar det, som det borde, om tycke och smak?

Hur som helst kommer jag i fortsättningen att undvika att köpa en bok bara för att jag har hört och läst hur bra den ska vara. Nej, jag ska göra som jag alltid gjort och köpa böcker baserat på intressen, erfarenhet av författare och konflikten.

Det är mig främmande att gå mot strömmen enbart för sakens skull. Jag känner mig nästan besviken på mig själv för att jag inte tycker lika. Fast mest av allt är jag missnöjd med Min fantastiska väninna.

Min fantastiska väninna kan du köpa hos Adlibris.

 

© Iréne S Räisänen

Fler inlägg i bokbloggen

6 tankar på “Min fantastiska väninna”

  1. Lite av samma känslor som du har, har jag också om boken. Precis som du gillade jag inte att den var skriven i dagboksform. Jag vill vara med där och då, när händelserna sker, inte få det återberättat. Inte heller jag kände särskilt mycket för karaktärerna. Avståndet mellan mig och väninnorna var för långt. Jag lärde inte känna dem.

    Jag är förvånad över så många superlativer. Skönt att jag inte är ensam om mina bryderier. Vet inte om jag ska läsa de två uppföljarna. Tveksamt.

    Svara
  2. Jag har inte läst boken och har nästan haft dåligt samvete för att jag inte haft lust. Nu behöver jag inte ha det. 😉 Jag tror att man ibland känner sig nollställd inför hajpade böcker eftersom det på något sätt är ”klart” vad man ska tycka. Kanske blir man omedvetet kritisk eller har en alltför tydlig föreställning om vad boken ska göra med en.

    Svara
  3. Jag har läst boken; jag tyckte väldigt mycket om den. Men! Jag känner ingen som helst lust att läsa vidare i nummer två och tre. Jag är klar med Ferrante.

    Smaken är som baken. Det viktigaste är inte att vi tycker som massan eller kritikerna, utan att vi läser det som ger oss något.

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Pin It on Pinterest