Skriv om kärlek utan adjektiv och adverb är en skrivövning där du istället ska använda aktiva verb och beskrivande substantiv. Exempel: Skriv hellre flerfamiljshus än bara hus.
AI om varför du bör undvika adjektiv och adverb
Här är några skäl till varför man kanske bör begränsa användningen av dessa språkliga element:
- Klarhet: För många adjektiv och adverb kan göra en text rörig och svår att förstå. Det kan överbelasta läsaren och göra det svårt att hänga med i budskapet.
- Svagare uttryck: Ibland kan adjektiv och adverb användas som ”smink” för att göra ett svagare eller mindre specifik ord starkare eller mer specifik. Det är oftast bättre att hitta starkare substantiv eller verb istället för att lita på modifierare för att förstärka en mening.
- Visuell beskrivning: Ibland kan författare lita för mycket på adjektiv och adverb för att beskriva något, istället för att använda detaljerade och levande beskrivningar som engagerar läsarens sinnen och fantasi.
- Show, don’t tell: Ett vanligt råd inom skrivkonsten är att visa läsaren vad som händer istället för att berätta det. Genom att överanvända adjektiv och adverb kan författaren ibland falla i fällan att berätta för läsaren hur de ska känna istället för att låta händelserna och karaktärerna tala för sig själva.
- Starkare språk: Att begränsa användningen av adjektiv och adverb kan uppmuntra författare att hitta starkare, mer exakta ord för att kommunicera sina tankar och känslor.
Det är dock viktigt att komma ihåg att adjektiv och adverb har sin plats och kan vara mycket användbara när de används med måtta och i rätt sammanhang. Det är inte nödvändigt att helt undvika dem, men snarare att använda dem medvetet och sparsamt för att förstärka och förbättra skrivandet.
ps. Jag har redigerat och faktagranskat AI:s text.
Du ska inte heller använda följande ord eller böjelser på dessa:
- kärlek
- älska
- hjärta
- längta
- sakna
- sex
- kyssar
- kramar
Skriv en berättelse om kärlek utan adjektiv och adverb, övning:
Skriv en berättelse, inte dikt, om kärlek på högst 7 500 tecken inklusive mellanslag.
Dela med dig
Dela gärna med dig av ditt övande i en kommentar. Blir det långt räcker det med ett utdrag.
© Iréne S Räisänen
Läs också Skriva om kärlek och gör övningarna Gestalta kärlek med högst tre ord och Skriv en kärleksnovell.
WEBBANSVARIG
Iréne Svensson Räisänen
Administratör, författare och skapare av SkrivarSidan. Iréne har givit ut 5 diktsamlingarna, 3 skrivhandböcker, 1 novellsamling och deltar i 40-talet antologier. Dessutom har hon skrivit radiopjäser, i kulturtidskrifter och tidningar. Hon har författarbloggen poeten.se.
Egentligen träffades vi alldeles för sent.
”Tänk om vi hade mötts 1977. Dina föräldrar bodde väl i Lund? Kanske hade vi haft barn i så fall”, sa han.
”Fast jag bodde i Bjärred. Men faktiskt, en gång, i juni 1977, åkte jag buss till Lund. Jag skulle klippa mig.”
”Var låg den frisörsalongen?” frågade han.
”Vid Stortorget.”
”Där bodde jag! Jag känner på mig att vi såg varandra.”
”Du är en romantiker. Vet du det?”
Minnet från den dagen när han gjorde slag i saken. Kärlekskuppen. Jag fattade ingenting först. Han hämtade mig som vanligt i sin BMW. Vi hade planerat att åka till Delsjön och springa 12:an. Den senaste tiden hade vi setts en gång i veckan för att löpträna tillsammans. Dagen före hade jag köpt ett par nya löpartajts. Jag ville inte erkänna det för mig själv, men så klart det var för att göra intryck på honom. Vi var gifta, men inte med varandra. Jag satte mig i bilen. Motorn igång. Han höll ena handen på ratten och den andra vilade över växelspaksknoppen. Han vred på huvudet och betraktade mig. Så sa han:
”Du, jag kom på … vi får åka via mig.”
”Vad?”
”Jag glömde handduk.”
I min hjärna blev det, om inte kaos, så förvirring. Jag funderade på det han sagt under några sekunder och försökte minnas om han alltid haft en handduk med sig. Jag lyckades inte komma ihåg.
”OK”, sa jag. ”Då gör vi väl det.”
Framme på hans gata sa han:
”Kommer du med upp?”
En tanke sipprade in i min hjärnas skrymslen. Varför ville han det? Ett ljus blixtrade till och jag fattade. Jag sa inget.
Uppe i lägenheten stod vi kvar länge i hallen och stirrade på varandra.
”Kom”, sa han och bredde ut armarna.
Du har rattat runt alla fallgropar jag lagt ut. Fint skrivet! 🙂
Tack Iréne!
En svag bris gungar den spirande säden, koltrasten drillar och våren är här. Det unga paret kommer på skogsstigen hållande varandra hårt i händerna, äntligen ensamma. Bröstet nästan sprängs av undanträngda känslor. Minsta lilla rörelse kommer pulsarna att brinna. Orden stockar sig i halsen, han hostar generat. Ska han försöka närma sig hennes lockande läppar? Den är ju så nära, hennes röda fuktig mun. Hon skrattar lyckligt och skuttar och hoppar där hon går. Hon snubblar till på en sten och det ger honom tillfälle att fånga henne i sina armar. Äntligen, full av lust känner han hennes mun mot sin och när hennes armar kramar honom hårt, slår pulsen som en
hammare i örat. Hon söker hon hans mun gång på gång och en ivrig liten tunga far runt i hans mun. Hans händer far smekande över hennes rygg, hon trycker sig intill honom , hur ska det här sluta.?
Bra försök! Fast nog har det smugit sig in ett par adverb mer än det behövs. Tänk också på att variera inledningen på meningarna. Du har flera som startar med ”Hon”. Jag gillar dina aktiva verb.
Tack för att du tog tid att svara! Birgit
Vi går hand i hand, studsar över sprickor i asfalten. Du kisar mot mig med solen i ögonen och stannar. Ett barns leende. För alltid lycka! Vi vänder oss med självklarhet mot varandra. Jag gör mönster med fingertopparna på dina fräknar. Du särar läpparna och ser in i mina ögon; dina blå fokuserar i mina bruna. Jag är din spegel och särar mina läppar likaså. Du sveper bort min fiskbensfläta över axeln och lutar dig nära. Jag lägger mina händer på dina höfter och jag vibrerar. Vi pressar underläpp mot överläpp, ljumskar mot ljumskar.
Åren rinner iväg.
En annan stad och annan asfalt och annat decennium placerar oss med varandra igen, men under samma sol och med samma känsla. Jag känner inte igen dig först, kisar med ögonen och du är till åren kommen. Du avbryter dig mitt i en mening, ditt sällskap, ditt liv utan mig. Våra ögon låser sig i varandra. Jag höjer mina fingertoppar per automatik, vill röra hud med åldersfläckar och sprickor i form av rynkor och kråksparkar. Det är som att vi gör att jorden snurrar och snurrar runt oss tills det är det året igen. Året jag såg till att mina läppar tillhörde dig och dina händer tillhörde mig. Barn igen. Doft fylld av lycka, barndom, naivitet.
Nu springer du mot mig. Du låser fast dina armar i mina och du gör oss förenade igen. Efter år av begär är vi med varandra än en gång. Förut stoppade andra oss, fällde oss. Nu knuffar jag dig framåt med våra förlorade år som motivation. Nya år springer iväg men med dig vid min sida.
En dag ligger vi hand i hand på sommarängen från barndomen och kisar med solen i ögonen. Tiden stannar där. För alltid lycka!
Fin text! En del klyschor har dock smugit sig in som t.ex. sista meningen. Något som är svårt att undvika i texter om kärlek. Du får in mycket i din korta text. Bra!
Ibland är klyschor fint, tyckte det passade. Tack för respons! 🙂
Bland trädkronor och grusstigar. Du prickade hål på varje centimeter av klassrummet. Föreläsaren försvann ut i periferin och naturen omringade oss, förvildade något i mig. Jag lämnade betygshetsen på sida 49 av 689.
Vi lämnade björkskogen och ekorrarna som försökte gömma sig. Du berättade att du höll på att bygga ett hus. Du ville ha en rökbastu och ett förråd, höns och getter.
Vi tittade ut över kanten, jag tog din hand. Där nere bredde vattnet ut sig. En kilometer ut stack en ö upp med ett par träd. Du släppte handen och pekade upp. Jag böjde nacken. På eftermiddagshimlen tyckte jag mig ana stjärnor. Du såg något med näbb och fjädrar, sa att du bara hade sett en sån en gång förut.
Du ledde vägen dit. Trampade ner kvistar, beklagade leran. Bland kuddar och tekoppar steg värmen för var gång. Jag tryckte det ekologiska citronteet mot min kind och såg dig bygga ditt hus såsom jag återkom för att slå mig ner i tvåmanssoffan. Du hade en röst som aldrig avvek från målet, händer som styckade brädor utan tvekan.
När huset var färdigbyggt stod jag i dörröppningen, gnuggade ögonen och nös. Jag hade cyklat på en grusväg och trotsat allergierna. Jag hade kört på en sten, trillat över, och ökat takten. Du hade inte hälsat på mig i stan. Det var de där djuren i skogen, djuren i havet och djuren i luften.
”Titta här ska du få se.”
Jag tog av mig sandalerna och gick sju fotsteg.
Du tryckte på en knapp på väggen. Från väggen kom ett bord ner.
”Men …” Jag rynkade pannan och såg mig omkring. ”Här finns inte plats för mig?”
Din röst avslöjade ingen överraskning. ”Vi hade ju inte träffats när jag började bygga det här huset.”
Jag tog stöd mot en köksstol. Tankarna rusade hem. ”Jo …” Mina tentor. Jag hade inte kunnat läsa, inte kunnat lyssna utan att höra din röst bryta sig in.
”Akta. Nymålad.”
Jag studsade upp och rättade till sommarkjolen. ”Jag måste hem …” Utan dröjsmål hoppade jag på cykeln som jag hade köpt för att kunna ta mig till dig.
Hoppsan, ser några fel.