Den lilla pojken i 10:an 3:a novelltävlingen 2014

Den lilla pojken i 10:an av Charlotte Forsman

Det är tidigt 50-tal och Hasselstigen i Råsunda, norr om Stockholmsvägen är barnens värld,i synnerhet husen med jämna nummer, från 6 och uppåt, och allra mest Hasselstigen 10 – 12. Där bor vi barn som den här historien handlar om.

Mest handlar den om mig – och om den lilla pojken högst upp på Hasselstigen 10. Han och hans mamma och pappa är flyktingar någonstans från kriget. På vår gata finns många sådana ”öden”, som mor kallar dem. Vi ungar vet inte riktigt vilka länder de kommer från, men de är alla mörkhåriga och talar dålig svenska.

Hasselstigen 6 och 8 kallas judehusen, eftersom de ägs av en rik judinna, som hyr ut lägenheter till judar som flytt från Europa och Ryssland. Det känns som att det är fel att denna judinna är så rik – åtminstone när mammorna på gatan, som nästan alla är hemmafruar talar om henne, med hopsnörpta läppar.

Familjen Taves i vår uppgång är från Estland säger mor. Det är något otäckt med dem. De verkar rädda, till exempel om man ringer på deras dörr för att sälja majblommor eller jultidningar. Det tar jättelång tid innan de öppnar, och då står de där tätt intill varandra, den gamle mannen med en enorm spretig hårkalufs och hans lilla mörkögda fru, halvt gömd bakom honom, som nästan gråtande undrar vad vi vill. Deras dotter är en känd konsertpianist. Genom väggar och golv kan man höra hur hon spelar. Det låter vackert och svårt.

När jag hör henne, tänker jag på pappa. Han har också mörka ögon och svart hår och han är ofta rädd. Ingen har berättat varför. Han var inte med i kriget, det vet jag, men han är inte som andra pappor. Jag tror ibland att det är mitt fel att jag inte har en pappa, som de andra, en som bor med mig och min mamma. Min pappa är hemlig. Fruarna i huset viskar när de pratar om honom, mina lekkamrater också. Jag pratar aldrig om honom.

Att han är jude, fattar jag först mycket senare. Jag minns inte att varken mor eller pappa har berättat det för mig.

Det som skaver med pappa är också det som inte stämmer med barnen i uppgång 6 – 8. Vi bor så nära dem, men vi leker inte med varandra. Vi retar bara varandra, springer och jagar och ropar saker. Mer än så minns jag inte.

Barnskocken (för vi är många) är nästan alltid ute och leker. De pyttesmå lägenheterna med hemmamammor och småsyskon är inte till för lek. Vi härskar på den egna gården, framför huset och bakom, i den lilla parken runt Näckrosdammen, i portuppgångarna och trapporna, källargången mellan 10.an och 12:an, där man egentligen inte får vara för portvakten. Och på berget och bland buskarna längre bort bakom Hasselstigen 5, där vi leker kurragömma och burken och kull.

Vi är ett gäng ”stora” flickor, jag och Agneta och Marielouise och Anneli och Britta P. Och några till. En dag kommer någon av oss på idén att vi ska leka med den lilla pojken i 10:an som är för liten för att gå ut själv, men som vi kan passa ju. Det är roligt att få styra och ställa, särskilt för mig som inte har mindre syskon.

Jag kommer inte ihåg om jag är drivande bakom själva idén eller exakt när leken med pojken får en så stark dragningskraft på mig.

Den här scenen upprepas ett antal gånger, jag minns inte hur många innan pojkens mamma börjar slänga dörren i ansiktet på oss när vi ringer på.

Vi går uppför alla fyra trappor i 10:an, ringer på pojkens dörr, niger för mamman och är söta och frågar om vi inte kan få leka med pojken. Vi ska passa honom på gården. Vi är duktiga och stora.

När vi pratar med hans mamma står han bakom henne och skrattar och ler blygt åt flickorna som vill leka med honom. Han är kanske två – tre år och vi runt sju – åtta – nio.

När mamman säger till honom att han ska få gå ut med oss blir han väldigt sprallig och hon har ett sjå att få på honom de massor av kläder hon anser att han behöver. Långkalsonger, yllekofta, overall, mössa, vantar, varma stövlar – och så äntligen är han klar.

Och hela tiden som hon klär på honom tittar hon på oss och säger att vi är så snälla flickor, så fina flickor som vill leka med hennes lilla pojke.

Jag minns inte hans namn. Jag tror aldrig jag lär mig det. Vi kanske redan känner på oss att vi inte kommer att behöva veta vad han heter.

– Han har ingen att leka med. Han har tråkigt hela tiden med mig, säger hon.

Han är äntligen klar för leken. Någon av oss tar honom i handen, mamman vinkar adjö och stänger dörren. Och vi börjar gå nedför alla trapporna.

Det är då det händer. Den som håller pojken i handen, släpper honom på en trappavsats.

– Nu springer vi, skriker någon. Det kan vara jag.

Och så rusar vi alla stora flickor så fort vi orkar nedför trapporna och lämnar en förtvivlad liten kille bakom oss. Nere i porten hör vi hans skärande gråt där uppe i trappan och att mamman öppnar dörren och går ned och hämtar honom och försöker trösta.

Och hon ropar något till oss på sitt språk, som vi inte uppfattar. Vi fnittrar av upphetsning där nere.

Om några dagar är det dags igen. Nu är det jag som föreslår kompisarna att vi ska gå och hämta den lilla killen igen. OK, vi traskar uppför trapporna i 10:an, ringer på dörren, försöker se söta ut och ber att få gå ut med den lille. Och mamman som inte kan svenska så bra väljer att blunda för det som hänt, klär på gossen – och när dörren är stängd så springer vi i vild fart från honom. Nu har det blivit min lek. Det är jag som bestämmer vad som ska ske.

Detta händer ett par gånger till innan mamman helt enkelt stänger dörren när vi ringer på.

Inte ett ljud säger hon till någon av våra föräldrar. Någonstans förstår jag att hon aldrig ska göra det. Men jag kommer aldrig att glömma hur det känns när vi i vild fart springer ifrån den hjälplöse lille.

© Charlotte Forsman

Den lilla pojken i 10:an, motivering:

Författaren står både på offret och förövarens sida när leken övergår i mobbning.

Efter Den lilla pojken i 10:an kan du också läsa novellerna Offer, Det vackraste mönstret, Smultron och timotej och novellsamlingen Trollen spricker inte i ljuset.

Den lilla pojken i 10:an 3:a i novelltävlingen 2014.