8 svar till ”Dialog mellan mörker och ljus”

1. 

   Ethel

   13 mars, 2019

   Rolig övning!

   ”Stick iväg. Nu är det min tur att dominera”, sa Ljuset och svepte med sina upplysta vindar över Mörkret.
   ”Bara några dygn till, snälla”, sa Mörkret och lät snöflingor dala ner på jorden, smälta och förenas med den svarta jorden. ”Det är för tidigt.”
   ”Inte alls. Det är hög tid för mig.”
   ”Jordelivet är inte förberett för dig än. Jag kan se det”, sa Mörkret och vinkade med sina åskmolnsfläktar.
   ”Hur då?” sa Ljuset och fäktade för att få de skumma luftdragen att ge sig iväg.
   ”Varelserna hukar ännu under mig”, sa den dunkla och demonstrerade genom att låta en lågtrycksrygg sjunka ner genom atmosfären.
   ”Nu får du sluta! De väntar på mig. När jag närmar mig, kommer de att räta på ryggarna och vända sina ansikten uppåt, mot mig.”
   ”Nu låter du som en allsmäktig figur.”
   ”Snart är jag det. Under en tid.”
   ”OK”, sa Mörkret och drog en snabb pust. ”Jag ger mig”, fortsatte skumrasket och försvann bortåt kosmos himlarand.

   Svara
   1. 

      Iréne Svensson Räisänen

      14 mars, 2019

      Lekfull dialog. Det märks att du tycker det är en rolig övning! 🙂

      Svara
      1. 

         Ethel

         14 mars, 2019

         Tack Iréne!

         Svara
2. 

   Davidböke

   15 mars, 2019

   Jag vill gärna lära mig men jag vet inte riktigt hur jag ska skriva.

   Svara
   1. 

      Iréne Svensson Räisänen

      18 mars, 2019

      Mer om hur du skriver dialog: https://skrivarsidan.nu/skrivtips/dialog-2.html

      Svara
3. 

   Charlotte

   3 september, 2020

   Ljuset nynnade på den där glättiga melodin igen.
   -Kan du vara tyst, jag orkar inte höra den där melodin idag igen?! väste Mörkret irriterat. Han var så trött på att Ljuset skulle vara så överdrivet positiv hela tiden. Glaset är jämt mer än halvfullt. Det borde vara överfyllt vid det här laget.
   -Men, kära du, vad har du för dålig ursäkt att vara sur nu då?
   Är livet så hårt mot dig? Du vet att du bestämmer själv hur det blir. Livet alltså! kvittrade Ljuset.
   Hon fortsatte att gnola på melodin. Med flit tog hon i lite extra på de ljusaste tonerna.
   -Du vet, man blir glad av att sjunga. Sjung med mig! Välj låt, du! föreslog Ljuset.
   Hon fäste sin varma blick i hans. Det var svårt för Mörkret att värja sig. Han ville verkligen inte. Han ville vara som ett vandrande åskmoln. Han var ju sån.
   -Vilken låt ska vi sjunga då? Kom igen nu! Sjung och dansa med mig! fortsatte Ljuset energiskt.
   Hon började snurra runt i köket. Hon flaxade med armarna, kastade med håret.
   Hon såg ju inte klok ut, tänkte Mörkret.
   Ljuset dansade fram till honom och fattade hans händer.
   -Möööörkreeeet… lockade hon. -Dansa med mig!
   Hon log ett spjuveraktigt leende och ögonen glittrade.
   Nästan lite flitigt, tyckte Mörkret. Plötsligt såg han svart. Han slet sina händer från hennes grepp.
   -Nej!! Jag vill inte, sa jag! Låt mig vara i fred!! vrålade Mörkret. Han sprang ut ur köket, genom hallen och slet upp ytterdörren. Det skakade i hela huset när han slängde igen dörren bakom sig.
   På ett ögonblick blev himlen mörk och åskan dundrade avlägset.
   Ljuset sjönk ihop på en stol.
   Hon kände sig med ens helt matt. Urlakad och dränerad. Hur länge skulle hon orka försöka, undrade hon. De var kanske helt enkelt för olika.

   Svara
   1. 

      Iréne Svensson Räisänen

      14 september, 2020

      Dramatiskt och bra skrivet! 🙂 Tänk på att vara sparsam med att skriva hur något sägs. Låt det komma fram i vad de säger och hur de handlar dvs. reagerar och agerar.

      Svara
      1. 

         Charlotte

         27 september, 2020

         Tack för konstruktiv kritik!!

         Svara