Mija Åhlander Fem frågor 

Mija Åhlander, arbetarförfattare från Ljungby, rör sig mellan genrer. Skriver prosa och poesi. Hon vet var hon kommer ifrån. Hennes rötter och drömmar kan ingen ta ifrån Mija. Det är där som pennan och pappret möts. Citat från Oskiftat arv ”Långsamt fogas de samman, bokstäverna, berättar något för mig och förhoppningsvis något för dig.”

1. Hur kom det sig att du började skriva och när?

Vägen till skrivandet har för mig gått genom läsandet. Jag kan komma ihåg det exakta ögonblick när jag upptäckte att jag förstod en text genom att ljuda mig igenom. En hel värld (eller snarare en oändlig uppsättning världar) öppnade sig för mig. Litteraturen blev min tillflykt, mitt gömställe, min frihet.

När jag var 9 år läste jag den bästa boken av alla, ”Black Beauty” av Anna Sewell. Det väckte en viss sorg i mitt barnajag, att jag allaredan upptäckt den största litteratur som fanns – en hästbok där djuret var berättarrösten – men samtidigt väcktes tanken om att skriva.

Om jag lyckades skriva av denna bok då skulle jag förstå hur en författare arbetar. Så jag skred till verket. Men en gammal skrivmaskin och en nioårings pekfinger är inte den bästa uppstarten på ett skrivande liv. Efter tre sidor gav jag upp. Många år senare vände jag tillbaka till pennan och pappret, inte för att skriva och publicera, utan för att roa mig.

Fortfarande är mitt skrivande drivet av lust och glädje. Om jag får något publicerat – och i förlängningen läst – är det en viktig del av mitt arbete men jag är noga med att alltid gå tillbaka till mitt skrivande jag där ordet, fantasin och ensamheten är grunden.

2. Mija Åhlander, du är bland mycket poet, romanförfattare och inte minst arbetarförfattare. Vad lägger du i det genrebegreppet?

I mitt skrivande förhåller jag mig fri från alla genrer. Jag har inte förmågan att bestämma mig för vad slags text det ska bli i ett inledningsskede. Det är under bearbetning och omskrivningar som orden faller på plats och hittar till poesi eller prosa (eller vad som kan skapas däremellan). Ganska tidigt upptäckte jag att många av mina texter tog avstamp från min arbetarklassbakgrund och mina olika lönearbeten.

Som arbetarförfattare finns klass och kön att förhålla sig till, som ett raster att lägga över texten. Genren är också för mig en uppmaning till andra lönearbetare (för det ekonomiska beroendet genomsyrar hela existensen och är ett väsentligt inslag i berättelserna om arbete) att vilja prata och skriva om sina liv.

Jag vill visa vägar för alla som inte tycker de ha något att berätta, levande och döda. Det kan handla om dem jag mött i mitt arbete inom vården, som lärare på SFI och som språkutvecklare inom yrkessvenska. Men det handlar också om alla de som gått före mig, min farmor och mormor som var mödrar innan de hade rösträtt, människoöden jag hittat i arkiv, de marginaliserade röster som inte syns och hörs men som burit upp stora delar av samhället.

Ett viktigt inslag i den del av mitt skrivande som rör sig inom arbetarlitteraturen är Föreningen Arbetarskrivare som med tidningen KLASS och sin återkommande antologi uppmanar och uppmuntrar till skrivande och läsande utifrån arbete. Föreningen är landstäckande och bjuder på ett nätverk som jag som författare är tacksam över. Skrivandet är som sagt ett ensamt värv och då är det skönt att av och till kunna träffa andra författare och känna att jag ingår i ett sammanhang.

Arbetarlitteraturen har en lång och unik tradition i Sverige med viktiga bidrag till kulturen, något som uppmärksammas internationellt.

3. Din debutroman heter ”Hon finns på ett foto”. Vad handlar den om?

Eva dör hastigt. Hon som såg till att allt fungerade lämnar sin gamla pappa, sin man och sin bästa barndomsvän att försöka lägga sorgen och minnena tillrätta. Men livet är oavslutat. Det blir en fråga för de levande att lära känna en annan Eva när en väl dold hemlighet gör entré. Med ens är Eva en främling för de närmaste. Och en hel by drar efter andan.

Romanen rör sig mellan land och stad från slutet av 1960-talet till början av 2000-talet. Den låter människor berätta sina historier och möta varandras tillkortakommanden, längtor och drömmar, det som brukar kallas livet.

Boken är en skildring av hur livet pågår långt efter det att hjärtat slutat slå. Omvandlingen av en människas eftermäle fortgår – de levandes blick på den döda.

4. Har du en blogg, Facebooksida, Instagramkonto eller annat där läsarna kan följa dig, ?

Mija Åhlanders hemsida: https://mijaahlander.blogspot.com

Facebook: https://www.facebook.com/profile.php?id=61564938552072

Instagram: mijaahlanderforfattare

Fri Press Förlags hemsida: https://fripress.se/hon-finns-pa-ett-foto/ 

5. Till sist, Mija Åhlander, vad är ditt bästa skrivtips?

”Ble’ ve’” som vi säger i Smålandsskogarna. Behandla orden med respekt, låt dem få ta tid. Håll ut och vänta in det som vill bli skrivet.

Mija Åhlander, bibliografi:

Egna verk

• Pizzaskäraren (Brevnoveller) 2014
• Känn på mina ben noveller (LAVA) 2020
• Oskiftat arv diktsamling (Fri Press Förlag) 2023
• Hon finns på ett foto roman (Fri Press Förlag) 2024

Antologier

• Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (Föreningen Arbetarskrivare) 2018
• Fotavtryck Ekopoesi (Tolvnitton förlag) 2018
• Världen vi lämnar (Föreningen Arbetarskrivare) 2020
• Revansch 2020 Tiden & Döden (Skrivarsidans förlag) 2020
• Jul igen – Stilla natt, oheliga natt (Nohiding förlag) 2020
• Faktum novell (red. Malin Clausson & Sandra Pandevski) 2020
• Amma arbete arv (Föreningen Arbetarskrivare) 2022
• Inte vackert men omutligt sant (Johan Ahlbäckstiftelsen red Ewa Bergdahl, Kersti Bosdotter, Monica Borg) 2023
• Ett brev från många (Föreningen Arbetarskrivare) 2024

Urval tidskrifter

• KLASS
• Populär poesi
• Opulens

Du kan köpa Mija Åhlanders böckerf finns hos förlaget FriPress, Bokus, Adlibris och andra bokshoppar.

© Iréne S Räisänen

Läs också

Efter Mija Åhlander kan du fortsätta med Annika Larsson, Kristina Suomela, Ola Lundqvist och Vill du vara med i SkrivarSidans intervjuserie?

Mija Åhlander Fem frågor är en författarintervju.