Varför versal på varje rad?

Varför versal på varje rad? Varför skriver många dikter med stor bokstav, versal, i inledningen på varje rad? Jag har ställt den frågan i SkrivarSidans Facebooksgrupp tidigare och svaret ”Ovana” vann.

Men är det verkligen så enkelt att du skaffar dig en vana och sen fortsätter att skriva på samma sätt? Nja.

Innehåll

Ett exempel

Dikten ”Redigering” med versaler i första ordet på varje rad

Det flyger en fjäril
Innanför mitt öga
Hon plockar ord, bokstäver
Och hela meningar
Svarta fläckar mot brandgult
En regnbåge i pastell
– Panikknappen lyser vit
Kommatecken och punkter har gått i strejk
I väntan på ett acceptabelt slut,
Ordbehandlingsprogrammet ber om nåd
Och vägrar spara
Puppan öppnas långsamt
Nykläckta sträcker stroferna
På sina fuktiga vingar

******************************************

Dikten ”Redigering” i originalet

Det flyger en fjäril
innanför mitt öga
hon plockar ord, bokstäver
och hela meningar
Svarta fläckar mot brandgult
en regnbåge i pastell
– panikknappen lyser vit
Kommatecken och punkter har gått i strejk
i väntan på ett acceptabelt slut
ordbehandlingsprogrammet ber om nåd
och vägrar spara
Puppan öppnas långsamt
nykläckta sträcker stroferna
på sina fuktiga vingar

Orsakerna till stora bokstav i början på varje rad

När mina deltagare i diktkursen skriver så brukar jag fråga varför men får sällan mer upplysande svar än:

– Det har jag alltid gjort.

Eller:

– Det är min stil.

Och:

– Det har jag inte tänkt på.

Utgör en paus och markerar rytmen

Varje radbrytning, versal och skiljetecken utgör en paus och det är dessa som markera rytmen i en dikt. Radbrytning följd av stor bokstav blir en väldigt lång paus och det är sällan det behövs mitt i en mening som är radbryten. Dessutom stänger allt för många versaler och skiljetecken in dikten och gör det svåra för läsaren (mig) att göra dikten till min egen.

Handlar det om att ha kontroll?

Det är kanske det som är det egentliga ”problemet”. Att den som är flitig brukare av stora bokstäver, punkter, utropstecken, frågetecken, kolon, semikolon och andra tecken inte vill släppa på kontrollen. Att poeten inte är beredd att överlämna dikten till mottagaren och låta hen tolka den som hen vill.