Varför stor bokstav i inledningen på varje rad?

Varför versal på varje rad?

Varför skriver många dikter med stor bokstav, versal, i inledningen på varje rad? Jag har ställt den frågan i SkrivarSidans Facebooksgrupp tidigare och svaret Ovana vann. Men är det verkligen så enkelt. Att du skaffar dig en vana och sen fortsätter att skriva på samma sätt.

Ett exempel

Redigering (med versaler i första ordet på varje rad)

Det flyger en fjäril

Innanför mitt öga

Hon plockar ord, bokstäver

Och hela meningar

Svarta fläckar mot brandgult

En regnbåge i pastell

– Panikknappen lyser vit

 

Kommatecken och punkter har gått i strejk

I väntan på ett acceptabelt slut,

Ordbehandlingsprogrammet ber om nåd

Och vägrar spara

Puppan öppnas långsamt

Nykläckta sträcker stroferna

På sina fuktiga vingar

 

© Iréne Svensson Räisänen
Ur Revansch 2006

******************************************

Redigering (originalet)

Det flyger en fjäril

innanför mitt öga

hon plockar ord, bokstäver

och hela meningar

Svarta fläckar mot brandgult

en regnbåge i pastell

– panikknappen lyser vit

 

Kommatecken och punkter har gått i strejk

i väntan på ett acceptabelt slut

ordbehandlingsprogrammet ber om nåd

och vägrar spara

 

Puppan öppnas långsamt

nykläckta sträcker stroferna

på sina fuktiga vingar

 

© Iréne Svensson Räisänen
Ur Revansch 2006

När mina deltagare i diktkursen skriver så brukar jag fråga varför men får sällan mer upplysande svar än:

– Det har jag alltid gjort.

Eller:

– Det är min stil.

Varje radbrytning, versal och skiljetecken utgör en paus och det är dessa som markera rytmen i en dikt. Radbrytning följd av stor bokstav blir en väldigt lång paus och det är sällan det behövs mitt i en mening som är radbryten. Dessutom stänger allt för många versaler och skiljetecken in dikten och gör det svåra för läsaren (mig) att göra dikten till min egen.

Det är kanske det som är det egentliga ”problemet”. Att den som är flitig brukare av stora bokstäver, punkter, utropstecken, frågetecken, kolon, semikolon och andra tecken inte vill släppa på kontrollen. Att poeten inte är beredd att överlämna dikten till mottagaren och låta hen tolka den som hen vill.

Frågan i rubriken har plågat mig i många år. Har du ett svar eller tankar om det här fenomenet är jag tacksam om du vill dela den med mig!