Skriv en sommarnovell

Skriv en sommarnovell

Skriv en sommarnovell är en tävling där du ska skriva en novell med max 100 ord. Tävlingen pågår 21 augusti 2022.

Skriv en sommarnovell, tävling:

Skriv en kortnovell på max 100 ord där temat är ”Sommar”. I en så kort novell är konflikten det som bär texten. Du ska få läsarna att själva föreställa sig vad som hände innan och efter vad som står i din novell. Du får delta med max ett bidrag som du skriver i en kommentar till det här inlägget. Senast 21/8 vill jag ha din novell.

Priser

Tre böcker lottas ut bland alla som deltar och som kommenterat minst ett annat tävlingsbidrag.

© Iréne S Räisänen

Se videon 7 tips på hur du skriver en novell och läs Skriv en novell som är ett utsnitt ur något annat, Skriv första meningen på din nästa novell och Skriv en påskdikt.

Skriv en sommarnovell är en skrivtävling.

Iréne Svensson Räisänen

Iréne Svensson Räisänen

webbansvarig

Drivit SkrivarSidan sedan 1999. Hon har gett ut 5 diktsamlingar, 3 skrivhandböcker och medverkar i 30-talet antologier. Har författarbloggen Min plats bland orden och Poetpodden. Iréne gör också hemsidor och bloggar till författare/poeter.

163 reaktioner på ”Skriv en sommarnovell”

  1. Josefine Tynne

    Sommarhuset

    Regnet droppade från syrenerna utanför fönstret. Jag andades in doften av nyrenoverat.
    Det var klart nu, alla hade åkt och det var bara jag kvar. Känslan av lättnad samsades med en känsla av tomhet över att något tagit slut. Det var både vackert och sorgligt. Vi hade varit som en familj under arbetets gång och nu hade alla återvänt till sina vanliga liv. Alla utom jag. Lägenheten var redan såld. Trots att jag varit så säker på att det var rätt väg att gå kom tvivlen krypande. Tänk om jag tagit mig vatten över huvudet med det här sommarhuset.

      1. Masken gjorde ett misstag när den kröp upp i ljuset. Kämpar för att komma loss från de små myrorna, men de blir bara fler. Undrar vem som lärt dem att samarbete på ett så finurligt sätt? Filmar allt som händer med min nya mobilkamera.

        Hemma laddar jag ner filmen i datorn. Studerar innehållet. Pausar filmen. Kör den så sakta jag kan. Ser samma sak igen. Förstorar bilden och ser tydligt maskens blåbruna ränder, men hajar till när jag upptäcker att myrorna bär på ett plakat.

        Avslöjad! Masken är borta.

        Mitt sommarminne gäller också efter den 11 september.

        Roland Nilsson

    1. Vemodigt och vackert. Fin övergång mellan huset fullt och tomheten som blev. Vilsenhet om rätt beslut och tvekan som kommer fram.

    2. Lovisa Nilsson

      En vacker novell som ger läsaren många bilder inombords. Kan inte låta bli att undra vad som händer sen, det här fick mig att vilja läsa fortsättningen.

    3. Ulrika Eriksson

      Riktigt bra novell! Känner känslan som blev kvar efter alla lämnat och tomheten infinner sig. Vad händer sen funderar jag över.

  2. Emma Sofia Amundsen

    Vet du om att jag fortfarande brukar sitta på taket när solen går ner och låtsas för mig själv? Jag har inte klippt mitt hår än. Om du ändå vore här och kunde se hur långt det blivit, så långt att jag kan begrava dig. Nu är kvällarna mjuka. Jag behöver ingen tjocktröja. Ändå har jag på mig en. Den luktar fortfarande så välbekant. Snart är lukten borta. Då blir tröjan bara ett vanligt plagg igen. Jag pressar den hårt mot mitt ansikte och låtsas för mig själv. Sedan går jag ner från taket. Marken är redan täckt av körsbärsblom.

    1. Ulrika Eriksson

      Gillar denna också. Härligt med tröjan som kommer till användning året om på olika sätt.

    2. Arvida Svenske

      Så fin skildring av kontrasten mellan olycka inuti och lycka utanför. Också bra användning av alla sinnen, med värmen, doften från tjocktröjan och jag gillar att kvällarna bara är ”mjuka”. Fint!

  3. Lekande lätt säger hon. Inte svarar han. Frustrerad, tippar igen. Upp och hoppa säger hon. Sätter plåster på hans knä. Han suckar, tårar som nästan tippar över i hans ögonvrår. Han är varm och vill, vill, vill så gärna kunna men känner sig dum. Hon svarar jo, alldeles snart går det. Han springer iväg, benen slår mot tramporna när han sätter fart. Cykeln svänger till när fötterna fäster på tramporna, trottoarkanten närmar sig och han välter. Svetten rinner innanför hjälmen. I utkanten av synfältet rullar två äldre barn förbi. De seglar fram i motljus. Sommaren har bara börjat säger hon.

    1. Emma Sofia Amundsen

      känner igen mig i killen, tycker om hur texten är i nuet, det går fort och det känns i kroppen.

  4. Ord

    Tystnad. Din hand som stannat mitt i en rörelse. Orden som lämnat mina läppar kan inte tas tillbaka nu. Ut flög dem, virvlade runt som maskrosfrön i luften innan de tog sig till dina öron och stoppade handen som höll på att fösa håret bakom det ena. Tiden stannar. Allt jag någonsin velat säga dig är sagt, jag ångrar det. Borta är ditt sorgfria leende, dina glittrande ögon. Ett ord. Ditt ord. Du reser dig och går. Jag vill ta din hand, stoppa dig, men ordet som lämnat dina läppar kedjar fast mig. Jag är ensam kvar i solskenet.

    1. en typisk skolupplevelse där man som ung befinner sig i en osäkerhet – särskilt om man är där ensam

  5. Hon släpper handväskan så att mynten faller ner mellan de runda stenarna. Havet kommer göra de bruna av rost och oanvändbara för all framtid. Men det tycks inte bekomma henne – hon ska ut i havet. Ut i havet och gråta, ut havet och glömma, ut i havet och gömma sig i andras tårar. Vattnet är klart och kyligt, precis som hans ögon. Hon dyker ner, skriker hans namn så högt hon kan under ytan. Medelhavet smakar salt av tårar men skymningen är lika ljus som rosévinet i Cagnes sur Mer.

    1. Du har verkligen skrivit en fin kortnovell. Jag har suttit en stund och klurat på delar som jag är extra förtjust i, men jag kan inte riktigt bestämma mig för bara en sak. Jag kan föreställa mig mynten som rullar mellan stenarna och havet som breder ut sig intill. Du ger din text en maffig känsla, liksom hav faktiskt dessutom har en tendens att vara. Du får mig att sakna kusten och ett glas rosé, samtidigt som du väcker livet i en stor nyfikenhet kring ”hennes” relation med ”honom”. Applåder.

  6. Andreas Lindblad

    Flykt.

    Dagsländan fladdrar över det grunda klara vattnet i ån omedveten om de världsliga förhållandena i omvärlden. Bakom min rygg kommer en häst fram och snusar mjukt med sin sammetslena mule i min nacke för att se vem som hälsar på i hagen medan jag tittar på det förbipasserande vattnet och sländan i jakt på en partner. Dess dygnslånga jakt är lika hektiskt som människans på väg genom livet sökande efter någonting som kanske, möjligtvis kan resultera i lycka. Eller åtminstone en respit från nyheternas påminnelser om en omvärld.

    1. Utan exakta detaljer och jag ser ändå precis allt framför mig. Orden förmedlar en stark känsla och bild för mig.

  7. Sommaren år 1997 skulle bli annorlunda. Det hade hon lovat sig själv. Till en början gick det bra. Hon badade nästan varannan dag, syrenerna blommade och hon deltog i sociala aktiviteter. Hon duschade varje dag och blödde inte längre av att tvätta händerna.
    Tjugonde juni ringde han. Dagarna kändes inte längre lika långa och att skratta var inte längre så ansträngande.
    Tredje augusti susade de fram på landsvägen. Fjärilarna lekte i bröstkorgen och radion spelade hennes favoritlåt. De såg inte älgen och krocken tog honom ifrån henne.
    Sommaren 1997 blev annorlunda, för hon fick följa med.

    1. Mycket gripande och fint. Förstår inte hur du har lyckats förmedla så mycket med så få ord 🙂 Snyggt jobbat!

    2. Så mycket som döljer sig bakom dessa få meningar, frågor som gör en nyfiken och engagerad, om blodet, om skrattet, om honom, om att det blev annorlunda, för hon fick följa med.

  8. Sopgubben undrade varför kalendern var bortslängd, året var ju inte slut på länge. Den 30 juli var omsorgsfullt inringat. Det var igår.

    ”En piga går lika länge som en kviga”, sa moster viktigt och tog en jordgubbe ur skålen.

    Efter att det stuckit till i magen under picknicken bestämde de sig för att åka in.

    Farmor tyckte att det var onödigt. De åkte ändå.

    Den vita spjälsängen var det enda de hunnit köpa. Den la de in på Blocket.

    1. Så berörande. Får mig att tänka på Hemingways ”For sale: baby shoes, never worn.”
      Talande också med kalendern som är bortslängd, tiden har upphört.
      Underbart bra jobbat!

    2. Josefine Tynne

      Orden gick rakt in i hjärtat på mig, du kar fångat så mycket känsla i så få rader.

    3. Roland Nilsson

      Gripande … skapar känslor. Funderar på vad hon hände tidigare. Var när och hur. Vem köpte spjälsängen?

    4. Mycket gripande text! En helt ny vinkel på en bortslängd kalender. Starkt, man förstår precis fast det inte sägs ut vad som hänt.

    5. Niklas Johansson

      Så otroligt stark och berörande. Man känner verkligen en känsla av en sommardag som förändrade allt. Snyggt jobbat och vackert skrivet!

  9. Jag hade inte vågat gå ut på över en vecka. På väg till badrummet upptäckte jag i hallspegeln att jag såg ut som ett lik. Måste ut. Måste chansa. Solbrillor på och kepsen långt ner i pannan. Havet var en bred glittrande autostrada och horisonten knivskarp. Solen sken från en lysande klar himmel. Det skarpa blå fick mig, trots solglasögonens skydd, att hissna. En förnimmelse av att om jag kastade mig ut skulle jag slungas in i evigheten. Uteserveringens röda plaststolar lockade. På väg dit fick jag kryssa mellan horder av babblande människor. Jag var den enda som var ensam.

    1. Ellinor Wikman

      Hej Ethel! Så roligt att se dig här. Intressant text. Hoppas hon möter någon där bland de röda plaststolarna som får henne att känna sig mindre ensam, men vem vet kanske är det en man. Bra skrivet!

  10. Undangömda i parken med musik hög nog att krossa trumhinnor. Mina svettiga händer i dina som om du var skuggan jag sökt efter.
    Tro mig när jag säger att du är perfekt för mig, att ditt leende gör mig knäsvag, att om jag levde resten av mitt liv i den här våningssängen skulle jag vara lycklig.
    Minns du den där listan jag skrev en sommarkväll för en evighet sen?
    För du passade in på varenda punkt.
    Mina svettiga händer trevar efter din skugga.

  11. Kroppen lever som i en bubbla av lycka. Hjärtat slår några extra slag, munnen ler och fotstegen flyger fram över blomsterängen.
    Doften av honom sitter i kudden, i badrummet och minnena flödar som musik. Gitarren står oanvänd och en tyst konsert ljuder i öronen.
    Framför ögonen fladdrar fragment genom fotografiets bilder. Konturer i vitt av en klänning och former i blått av en kostym. Liljekonvaljer, häst och vagn.
    Och serpentiner. En blåklintskrans runt håret. Allt inramat i en hjärtformad portal med rosor.
    Ringen!
    Gråten stockar sig i halsen. Ett minne som bär lycka och sorg i en kedja runt halsen.

  12. Louise Eriksson

    Det var alltså så här det skulle sluta, som resultatet av en 40-årskris? Detta som skulle bli sommaren då hon genomförde alla äventyr hon någonsin drömt om. Och kanske än viktigare, sommaren då hon skulle träffa den stora kärleken och äntligen lämna sitt erbarmliga singelliv bakom sig. Istället fann hon sig nu långt under den tropiska vattenytan, iklädd en våtdräkt som klämde åt på helt fel ställen, öga mot öga med havsmonstret. Sen ingenting…

    ”Hallå! Hör du mig?” Ett brunbränt ansikte med en gloria av blonda lockar svävade ovanför henne.
    ”Gud?”, tänkte hon högt.
    ”Haha, nä sötnos, jag heter Toby.”

  13. Thomas Wäsbom

    Först kommer en.
    Sen kommer en till.
    Snart har alla svettdroppar skapat en hel flod på ryggen som snabbt rinner ner och samlas i mina tidigare så fräscha shorts. Jag känner mig välmarinerad.
    Om det så skulle finnas någon som helst mening med denna extrema sommarhetta ligger den väl gömd för oss dödliga.
    Som i en duell sneglar jag på min motståndare. Eller medspelare, jag kan inte bestämma mig riktigt.
    Samtidigt som jag behöver mer vätska än jag kan dricka verkar gräset inte behöva en enda droppe för att växa.
    Gräsklipparen står och väntar och jag har slut på ursäkter.

    1. precis så kan sommaren vara, lättja med tankar som flyger mellan hop och förtvivlan i varmen under solens ständiga påtryckning……

  14. Det är något med sommarnätter. Dagsljuset som flörtar med mörkret, men bjuder aldrig in. Ungefär som jag.
    När jag drämde igen dörren i ditt ansikte hade det precis börjat skymma. Nu gör solen sin väg upp över takåsarna och fåglarna kvittrar i takt med rösten i mitt huvud: ”Gå hem, säg förlåt”.
    Ljudet av bildörrar som stängs. Jag behöver inte kolla på klockan för att veta att den är kring 07.00. Lyckliga människor ska till sina lyckade jobb. Vi andra ska hem och slicka sår.
    Försiktigt trycker jag ner handtaget och öppnar. Jag möter dina stora, snälla, bruna ögon. ”Förlåt”.

  15. Kjerstin Wahlström

    Charterparadiset

    Hon ser ut över poolen genom sina solglasögon. Kliar på myggbettet på ankeln och känner tårarna svämma över igen. Lukas leker glatt och hon tänker på hur nära det var att han aldrig lekt igen. Poolen känns trygg jämfört med det förbaskade havet. Mårtens tjat på Lukas att bada i de stora vågorna. Hur tyckte han att det gick?
    Mårten närmar sig leende med två drinkar. Hon vänder bort blicken, tar upp sin bok och läser utan att se orden. Hon vill inte ha hans drink.
    – Se till Lukas, säger hon bistert.

    Två dagar kvar i paradiset…

  16. SOMMARENS KODER
    Frosten bildar ordlösa frågor på fönstret och jag svarar precis som det är. Det är så här det blir i långvarigt kallt klimat.
    Jag vistades för lite i den mjuka grönskan och de upplysta gläntorna i skogen. Lärde mig inte midsommarblommornas och prästkragarnas och de skira hundkexens språk tillräckligt. Vi föll ifrån varandra. Gör man det så knäcker man aldrig sommarens koder.
    Men i den isande natten kan jag ibland drömma om solvarma hällar och en ljum vind som stryker mot min kind. Kroppen minns en tid när den var mjuk och pulserande.
    Går det att tina igen?

    1. Erik Boström

      Oj, den här kände man igen sig i mer än man kanske vill erkänna. Åtminstone som jag tolkar den. Så fint skrivet!

  17. Erik Boström

    Du ljög

    Du ljög i juni, när du sa att vi skulle hålla hand i skolkorridoren. Sommarlovet hade just börjat, och vi trodde aldrig att det skulle ta slut.

    Du ljög i juli, när du sa att du inte skulle dit för något viktigt. Men du kom aldrig helt tillbaka.

    Du ljög för sista gången i augusti, när du sa att jag inte borde kommit dit. Du kunde knappt prata. Jag hade plockat ett knippe rödklöver åt dig den dagen, och när de stod där i vasen bredvid din vita säng förstod jag, att du ljög även för dig själv.

    1. Oj, oj, oj den här texten sätter verkligen fart på fantasin. I fantasin kan det vara vad som helst, men en rysning längs ryggraden går inte att stoppa. Sorgen hänger över texten.

  18. Birgitta Duse

    När jag blundar och sträcker fram min hand, skrattar du till och låter dina läppar hastigt snudda vid min kind. Du för ihop mitt långa hårsvall och tvinnar det till en knut i nacken. Något mjukt och sammetslent träs över mitt huvud och förs ner över mina ögon. Det lilla ljus som tidigare trängt in genom mina slutna ögonlock upphör och mörkret omsluter mig. Du tar min utsträckta hand och leder mig. Under mina nakna fötter skrovliga kottar och stickiga tallbarr. Första steget ut i det kyliga vattnet och sommarlovet har bara börjat.

  19. Jag sitter på en stol. I en stor sal. Genom fönstret ser jag flera körsbärsträd. I blom sedan ett tag. Till höger hör jag en röst utfalla: Jag dömer dig till 5 års fängelse för dråp. Slår klubban i bordet. Jag rycker till. Som ett uppvaknande. Men det var jag som var offret, tänkte jag. Jag försvarade mig! I detta ögonblick tittar jag ut genom fönstret och ser att de flesta körsbärsblommorna fallit till marken och bildat en vacker matta på marken. Det är denna vackra sommarbilden jag tar med mig i min nästa livsfas. Min sommar – annorlunda än din.

  20. en typisk skolupplevelse där man som ung befinner sig i en osäkerhet – särskilt om man är där ensam

  21. Ebba Vingård

    Saltvattnet gör min hud alldeles klibbig och klipporna är egentligen för varma för att sitta på. Jag sätter mig ändå, för du sa att vi skulle mötas här.
    Mina nakna ben bränner mot den heta stenen. Jag iakttar hur de varma klipporna målas prickiga av havets vågor. Fläckarna av vatten påminner mig om dina fräknar. Jag undrar om jag någonsin kommer att få se dem igen.
    Solen fortsätter att skina starkt. Jag tror jag börjar hallucinera, men de gör inget. Jag kommer aldrig sluta vänta på dig.
    Solen försvinner och ersätts av ditt ansikte. Jag ler när du viskar hej.

    1. Så vackert skrivet i sin enkelhet. Känns som jag sitter på den där klippan och väntar jag med.

    2. Du fångar känslan bra, mycket vackert beskrivet. Jag tycker särskilt mycket om meningen: Jag kommer aldrig sluta vänta på dig.

  22. Niklas Pettersson

    Jag ställde ner den spräckta resväskan. Det våta gräset hade fått klistermärket ”Jag älskar Gotland” att lossna i kanten. Ordet älskar borde bytas ut mot älskade tänkte jag och öppnade resväskan. Mina pengar hade förvandlats till italienska lyxkläder. Snart skulle hon vara här. Jag bar kläderna i min famn ut på gården, släppte ner dem i en lerpöl, ställde mig på knä och börja knåda kläderna i geggan.
    ”Gyttjebada Prada, Gucci som blir smutsig”, gnolade jag i stundens ingivelse imponerad av min improviserade sång.
    Ljudet av däck mot grus. Finns det ett ord för sorg och ilska blandat med frihet?

    1. Alltså, den är så bra!
      Klädgeggahämnd, jag frustade högt här, så snillrikt.
      Man kan riktigt känna hans besvikelse och sorg och ilska.
      Skönt han ändå andas frihet.

  23. Susanne Eriksson

    Vår dallrande asfalthägring till kärlek uppfattade inte det åskblåa loja insjövattnets kluckande invändning. Och visst hade jag sett ännu en slokande blåklocka. Kan väl uppfattas som ett tecken. En solbränna läker inga såriga känslor under midnattssol. Sand föll från hjärtat ditt och på knivseggen saftade jordgubbarna envist fast sig. Svalorna vände inte åter förrän på eftermiddagarna. Och jag ville så gärna vara uppe i den ansvarslösa himmelen. Jag trängtade efter bakelsesötma och pioner. Men vad gav det mig. Jag såg bara ingångna sandaler. Fjärilens ovansida gick mig förbi. Och guldringen gapade nu med sådan tomhet i ekot av det drömda.

  24. Det bruna vattnet omslöt henne.
    Lövverket speglades i ytan. Det var som om det växte nerifrån djupet.
    Djupet som man skulle undvika.
    Djupet hade lockat honom, ändå hade hon inte förstått, och nu hade han gått. Ord som aldrig blev sagda, kan de såra då?
    Hon lät sig flyta med på ytan som hon gjort i många år. Spela med, flyta med. Denna sommaren var allt annorlunda, nu flöt hon för att hon ville.
    En rörelse under henne. En varelse strök mot hennes ben. Hon lät det finnas. Lät det vara en del av henne.

    1. Gillar denna! Du målar starka bilder.
      ”Lövverket speglades i ytan. Det var som om det växte nerifrån djupet.”
      Önskar jag att jag hade skrivit själv!

  25. Vinden slår hårt mot henne. Även den tycks vilja få henne att vända, liksom ropen hon hör bakom sig. Men de är långt borta nu. Inte förrän sanden bränner under hennes bara fötter stannar hon tvärt. Gräver med tårna tills hon känner den gömda svalkan. Vågorna slår taktfast mot stranden och för med sig lukten av hav. Och tång.

    Sedan känner hon moderns hand mot sin rygg. Försiktig, som för att mildra sorgen. Hon för henne tillbaka mot vardagen med lovord om att de ska komma tillbaka nästa sommar. Men nästa sommar känns alldeles för långt borta.

  26. Sommarhav

    Det blågröna vattnet sveper upp mjukt över den släta stenen. Solen glittrar inbjudande i havets vågor, öppnar en hemlig port till en annan värld. Sjöjungfrur och tritoner är inte långt borta. Jag behöver bara ta ett steg ner på sandbotten för att fångas upp i deras famn. Där dras jag ner mot djupet där inga människor finns. I deras salar ekar inga tomma ljud, bara mörkret och tystnaden. Mitt enda hopp är ytans ljusa frälsning, om jag kan övertyga dem att släppa mig fri. Jag försöker slita mig loss ur deras hårda grepp, men de håller mig för hårt.

  27. Anna-Karin Jäntti

    Radion väsnas när Opel kadetten lämnar bildäcket. Pappa snurrar på knappen och så hör jag en sång men förstår inte allt.
    ”Hur långt är det kvar?”
    ”50 mil ungefär.”
    Utanför skiftar landskapet grönt och blått med guldfärgade fält som berättar att det snart är dags att bärga hö. När asfalten byts ut mot skumpande grusväg vet jag att vi närmar oss.
    Så åker vi igen längs den björkbeklädda alle’n och där står de och väntar på gårdsplanen.
    Isoäiti ja isoisä.

    1. Det här är en ”hemresa” som många känner igen! Fint beskrivet och man blir nyfiken både på före resan och mötet med isoäiti och isoisä. Fullträff.

    2. Så fint berättat. Utan att egentligen skriva ut historien förstår läsaren ändå tydligt vad som händer.

  28. Lovisa Nilsson

    Sommarkvällen är ljummen och sval, precis sådär ljuvlig som en kväll kan bli efter åskans häftiga framfart. Perrongen är nästan tom, det finns endast en barnfamilj lite längre bort. De ser ut att vänta precis som jag. Jag lägger armarna i kors över bröstkorgen och ser ut över spåret. Sist vi stod här skildes vi åt. Jag kan inte låta bli att undra vad gör du nu? Blev ditt liv så som du önskade dig? Jag ser lamporna från tåget som snart rullar in. Det ger mig hopp om att du kanske väljer att återvända hit en dag.

  29. Per-Inge Brodén

    Per-Inge
    Antropocen sommar
    Vad blir det för väder? Min första oroliga tanke när jag vaknar sommartid. Kommer vi att drabbas av en extrem värmebölja? Värmedöd? Enorma skyfall? Översvämningar? Det är extremvärme vid Medelhavet. I Indien faller fåglar döda ner till marken av värmen.
    Andas ut när vädret verkar vara någorlunda normalt. Men i morgon? Vädret styrs av ett klimat som blir allt varmare och gör vädret mer oberäkneligt, extremt och farligare. Ibland tvivlar jag när det gäller klimatet och människans inverkan, för sinnena räcker inte riktigt till. Men sanningen är att vi är en naturkraft som gör sommaren antropocen.

    1. Du har minsann prickat tidens anda. Alla kan känna igen sig. Synd att ”antropocen” inte får någon förklaring, många hoppar över din text då de inte förstår ordet, är jag rädd.

  30. Jag går och går, utan mål.
    Alla midsommarblomster slokar och mörka moln tornar upp sig på himmelen. Snart brakar det loss, åskvädret som alla väntat på.
    Jag tänker på åskvädret jag lämnade där hemma. Blixtrande ögon och en mullrande mun. Finns det en åskgud på riktigt? I så fall känner jag honom och drabbas av hans vrede, dagligen. Jag behöver inte vänta på att det ska braka loss, det hänger hela tiden hotfullt över mig.
    Mina tårar blandas med regnet som öser ner då molnen laddat ur sig. Orkar jag gå hem tillbaka till min åskgud? Han laddar aldrig ur.

    1. Älskar att det inte är positivt och härligt. Kontrasterna i den fina sommarmiljön och i det hemska som hänt. Stark!

  31. Sandra Rebermark

    -Gillar du fortfarande min bröst? Han tvekar. Paret intill måste ha hört. Hon är, och har alltid varit, för direkt för honom. För otålig. Besvikelsen kommer bli deras filter för resten av kvällen.

    -Brösten! Hon med blicken naglad på honom. -Vad fan! Han tar sats. Hon rätar på ryggen. Nu med blicken fäst i bordet; han behöver inte göra sig besväret. Han tar det tomma vinglaset, för det mot munnen i ett försök att få tag i den sista droppen.
    Hon biter på pennan och river av ena hörnet på servetten som är roten till frustrationen.

  32. Längtan
    Jag håller hårt om ett foto på mobilen. Mitt hjärta gråter.
    Jag ser att de mår bra. Det är fint men ändå.
    Jag är inte där.
    Jag får inte vara girig. Ska vara tacksam för sist,
    för de fina dagar vi fick.

    Vet att jag ska vara nöjd, det kunde vara värre.
    Om vi var osams eller de bodde utomlands.
    Men milen är långa och dagar blir till veckor.
    Veckorna blir många och min längtan bara växer.
    Då kramar jag mobilen i min hand.
    Mitt mormorshjärta gråter.
    Jag längtar så och undrar,
    när ses vi igen?

    1. Varje mormor, vars barnbarn bor en bit ifrån, känner igen sig.
      Men kopplingen till sommar? Ok, man har kanske träffats på sommaren och saknar mer efter det?

  33. Hur hade han gjort för att få henne på fall? Alice stod i skuggan av en syrenbuske och såg sin man ta för sig av tårtan på andra sidan trädgården. Handen höll krampaktigt i champagneglaset när hon följde den välbekanta gestalten med blicken. Inte en rörelse av hans utstuderade förflyttning från buffén till den ljusa kvinnan på altanen undgick henne. Hennes mans fingrar strök försiktigt den blonda kvinnans hand när de möttes. På gräset lekte barnen. Gråten sved i svalget och Alice ville spränga den syrendoftande jävla världen i luften. Det var skolavslutning och hela semestern låg framför dem.

    1. Vilken effektfull text du lyckats skriva. Även om man inte känner henne, huvudpersonen, så känner man med henne och man förstår hur tung sommaren kommer bli. Sommar som står för lycka, glädje och lätthet! Alltid kul att se hur lätt det ibland kan vara att skriva kort och kärnfullt och att man inte behöver en konkret handling som konflikt. Nu ser hon i och för sig en handling som skapar känslor – men att skapa stora känslor med små medel är en konst.

  34. Roland Nilsson

    Masken gjorde ett misstag när den kröp upp i ljuset. Kämpar för att komma loss från de små myrorna, men de blir bara fler. Undrar vem som lärt dem att samarbete på ett så finurligt sätt? Filmar allt som händer med min nya mobilkamera.

    Hemma laddar jag ner filmen i datorn. Studerar innehållet. Pausar filmen. Kör den så sakta jag kan. Ser samma sak igen. Förstorar bilden och ser tydligt maskens blåbruna ränder, men hajar till när jag upptäcker att myrorna bär på ett plakat.

    Avslöjad! Masken är borta.

    Mitt sommarminne gäller också efter den 11 september.

    Roland Nilsson

  35. Jag betraktade farfar i sjukhussängen. Pappa satt brevid mig försjunken i tankar. Han tittade ut på regnet. ”Nu börjar sommaren gå mot sitt slut” mumlade han. Och jag kunde inte annat än instämma. Farfar var den oändliga sommaren. Han var den lilla timmerstugan i Tornedalen med utsikt mot Lainioälven. Han var hjortronen på myren och de förbannade myggen. När regnet började lätta somnade farfar ljudlöst in. Väl ute i sensommarkvällen gick jag och pappa tysta brevid varandra. Ett löv föll ner på marken framför oss. ”Jaha, då var det avgjort” sa pappa. ”Tur att det kommer fler somrar.”

  36. Ellinor Wikman

    Sommaren då hon försvann

    Hud mot hud, klibbigt. Doften av hans rakvatten på min hals. Slingrar mig ur hans grepp om min midja. Starka armar som slappnat av. Tältets dragkedja vill aldrig smyga. Han vänder sig på sidan och ler i sömnen. Jag andas ut. Önskar några minuters ensamhet på semesterns första dag.

    Vattnet slår mot klipporna, solen kikar fram bakom molnen och min nakna kropp knottras. Temperaturskillnaden mellan tältets heta sovplats och tallskogens svala morgon är milsvid, trots den varma sommarnatten.

    Simtag bryter vattenytan och jag kippar efter luft när jag ser hennes ansikte. Lever hon?

  37. Svetten rann nerför kinderna och han smällde till en mygga som landade i pannan.
    Fiskargubbarna nickade mot honom när de förtöjde sina puttrande båtar vid kajen.
    Från bodarna kom lukten av rökta kräftor. Han satte sig på bänken närmast rökeriet.
    Lådor med nyfångade skaldjur rullades fram över plankorna vid havet.
    Maneterna hade flutit in under bryggorna efter veckans hårda vindar.
    Hon stod framme i fören med det röda håret blåsande i vinden.
    Hennes läppar smakade salt när de kysstes. Hon tog honom leende i handen och de gick tillsammans mot de parkerade cyklarna. Solens sista strålar gick ner i havet.

  38. Ann Lindström

    ”Stäng!”
    Sanna skyndar sig att dra in benen i tältet.
    ”Fan!” Hon drar i metallflärpen upp och ner flera gånger innan den lossnar. Minst sju myggor tar tillfället i akt, men hon vet att det bara är en tidsfråga innan alla kommer att få ångra sig rejält.
    Sovsäckarna som väntar på dem är råkalla och fuktiga. Hon känner att hon kommer att bli kissnödig snart igen. Vet att det bara är en tidsfråga, det med.
    ”Mysigt va?” Ficklampans batteri är så svagt att ljuset stannar som en gloria kring Tobias hand.
    ”Mmmm…”
    Hon har aldrig varit lyckligare.

    1. Niklas Johansson

      Jättefin beskrivning av ett ögonblick som står för så mycket – jag gillar den här novellen, och känslan du förmedlar, väldigt mycket!

  39. Benen hänger över takkanten. Klockan är över tio men det är fortfarande varmt i luften. Dagen har varit bra men jag kan fortfarande inte få huset ur minnet. Det står på en kulle en bit bort. Huset ser ut som ett hus i en skräckfilm. Dit ska vi flytta innan skolan börjar. Vissa säger även att en person blev brutalt mördad där för ett par år sedan. Men inget hände då mördaren tydligen åt upp ditt offer. Men vad vet jag? Det är bara rykten.
    -Emmelie! Kom ner därifrån genast!
    Det är mamma. Hon väcker mig ur mina tankar.

    1. Jag gillar att det framgår av storyn att det är sommar utan att som läsare bli skriven på näsan! Snyggt 🙂

  40. Niklas Johansson

    Sirenerna fladdrar i bakgrundssorlet medan yrseln bränner som en löpeld genom sinnet. Värmen från handflatan sprider sig mot fingrarna och skjortan klistrar mot bröstet i solens hetta; varenda naken hudcell steks krispig. Jag försöker återfå fokuset jag precis hade – med Susie. Hon hade fått reda på det. På allt. Sirenerna klingar plötsligt av och dörrar öppnas. Folk hade såklart sett och fotstegen är avsedda för mig. Något karmosinrött blänker till; det är inte svett som fått skjortan att klibba. Men vart tog Susie vägen? I min hand håller jag nyckeln till kaoset jag skapat: i min hand ligger hennes hjärta.

    1. Sofia Billeng

      Det är tydligt att något har hänt innan, något som Susie har fått reda på och att något kommer hända med alla blåljus som hörs i bakgrunden för honom. Hans handling ligger som en fasa mer än att man får vara med när han gör den. Snyggt byggt!

  41. Arvida Svenske

    Vi leker att det är sommardag. Att barnahänder febrilt gör sand till ett slott. Det leker vi. En hel julidag. Sen behöver vi gå ifrån stranden. Tyvärr. Men det är middag, så det måste vi. Nästa dag: något annat. Vi glömmer slottet. Vi kommer tillbaka, men vårt slott är borta. Och det är då vi blir vuxna: lär oss att det aldrig är samma strand. Något dör av det. Men också, framför till exempel gnistrande isar, kan vi tänka: det är en ny strand nu. En ny kanvas att måla på. Nytt material att bygga av. Kanske ett slott.

    1. Sofia Billeng

      Fin novell med temat temat förgänglighet – hur sommar övergår till vinter och tillbaka igen. Finns även en förtröstan i det 🙂

  42. Hon vet inte vad som är upp eller ned. Hon försöker simma åt det hon tror är uppåt men det är inte rätt. Hon ser inte vad som är yta eller botten. Luften börjar ta slut och det dånar i öronen. Varför skulle hon göra det här som hon inte hade gjort på så många år? Men hon var så varm, behövde känna svalkan från topp till tå. Kylan omger henne och hon ger upp. Stillhet lägger sig och hon känner hur kroppen vill åt ett håll. Hon ser ytan. Och kan dra ett andetag.

    1. Niklas Johansson

      Medryckande spänning i en klar sommarmiljö, och dessutom är känslan av att vilja doppa sig en kvav sommardag väldigt igenkännbar. Snyggt!

  43. Zara Randhede

    Försiktigt, försiktigt öppnade hon ytterdörren, det gällde att pappan inte hörde. Men så var hon ute i friheten. Gräset var vått mot hennes fötter men luften varm och solen lyste fortfarande. Hon började springa, jublet steg upp ur bröstet. Vilken lycka, inte kunde hon sova när det var så härligt ute! Fortare och fortare sprang hon, skuttade över smultronstället, hejdade sig, snappade upp några bär, sedan sprang hon igen. Hoppsasteg fram till trädgungan, några snabba gungtag och sedan balansgång på stengärdsgården. Ytterligare ett varv runt huset. Andfådd och med smutsigt nattlinne lade hon sig i hängmattan. Här ville hon vara.

    1. Thomas Wäsbom

      Jag kan lätt se den lyckliga flickan framför mig och förstår känslan av att vilja hinna med så mycket som möjligt på kort tid. Jag gillar verkligen att texten är enkel men tydlig utan knepiga formuleringar och ord.

  44. Jag vaknar ur min dvala av ett sms. Eftermiddagssolens strålar träffar mitt ansikte och jag för upp handen som skydd mot ljuset. Hur länge har jag sovit? Jag suckar och sträcker mig mot telefonen på soffbordet. 17.16. Fan.
    Inte för att det gör något, men känslan av att ha sovit bort ytterligare en semesterdag sätter sig någonstans i halsregionen och täpper till.

    -Hej, ska du med och bada? Längesen vi sågs <3

    Jag drar ner notisen med tummen på displayen för att läsa hela meddelandet utan att öppna det och undgår därmed att avkrävas ett svar. Det får vänta.

  45. Mitt hjärta slår hårt och jag andas lite snabbare än vanligt. Jag sitter på stranden och ser de små vågorna dra in och ut. Mina kläder låter jag vara på när jag tar några steg ut i sjön. Det halvljumma vattnet svalkar skönt mot mina ben. Jag går längre ut så att vattnet går upp till hakan. Jag lutar mig bakåt och små andetag fyller mina lungor med grumligt vatten. Jag har bestämt mig. Jag sluter jag mina ögon, sjunker genom vattnet och landar tryggt. Lungorna behöver inte kämpa med mina andetag längre och äntligen har mitt hjärta fått ro.

    1. En fin skildring av något mycket sorgligt och svårt. Den skulle kunna knytas i en fortsättning kring tankar på livets början och barnets förhållanden i moderlivet.

  46. Solens trötta strålar orkar inte längre sträcka sig ut mot nattens övertagande dunkel. Sommarens anda sveper förbi i takt med känslan av bedrägeri som varje år oinbjudet tränger sig på. Jag stannar upp i kvällens ihåliga kyla och förundras utav tidens opålitlighet. Samtidigt som den alltid finns där som en säker hand att hålla, flyr den ständigt ifrån ditt harmlösa grepp. Det stadiga grepp som man gång på gång försökt fatta kring stundernas kortvariga fingrar, existerar nu bara som ett vagt minne med allt för många svikta grepp.

  47. Anna-Karin Aspersand

    Värk i värmen
    -Aaj!! En sten. Tur. Bara en liten stund. Jag måste få sitta ner. Typiskt, mitt huvud. Det var det där rådet, för säkert hundrade gången. Drick ordentligt innan, så är löpning i värmen ingen fara. Pytt, vad jag lyssnat. Behöver jag ligga till sängs resten av dygnet, äventyras takfesten ikväll också. Då går både rundan och nöjet till spillo. Min flirt med. Kanske Kajsa går, lägger sina slingrande armar om hans hals. Tankar därpå, och det gör ont i hjärtat med. Han är inget för dig, för ytlig. Från samma källa, vad menar hon, egentligen? Den säkraste människa jag har.

  48. Efter en lång tystnad säger du att du behöver gå på toaletten och lämnar mig ensam på uteserveringen. Ångesten lämnar kvar ett tryck över bröstet. Det är varmt och luften är tung att andas men det gör ingenting, för det lugnar ned mitt fladdrande hjärta. Du kommer tillbaka. Du häller upp vatten till mig och du gör det från en sådan höjd och med en sådan fart att vattnet skvalpar och skapar små, små pölar runtom glaset. Men det gör ingenting, för om bara några minuter, kanske sekunder, har det evaporerat. Jag kisar mot dig. Är detta början på slutet?

  49. En rosa sommar
    Solen lyste med de sista strålarna och färgade himlen rosa. Jag satt med mina bara fötter i den svala sanden och såg ut över sjön. Den här väntan kändes evig. En Sommarromans var på väg att blomma ut när hösten var nära. Det var sista chansen att få veta. Lyhört lyssnade jag på trafiken efter cyklar som cyklade på vägen. Ingen närmade sig mig. tvivel inom mig växte tyngre. Jag hade slutat lyssna. Tiden gick när jag plötsligt hörde ett cykelstöd vecklas ut precis bakom mig och plötsligt stod tiden still.

  50. Det var en solig sommar, vilket var viktigt eftersom blåmärkena lättare kunde döljas då. Hon var brunbränd och glad. Rensade ogräs. Nitade nät i nya pallkragar. Förberedde ett helt trädgårdsland. Skulle odla potatis, lök och morötter. Vi kommer bli mer oberoende av matpriserna och du behöver inte göra något, sa hon. Bara du hjälper mig att handla jord för det är så tungt att bära. Jag kör så kan du ta med dig ölen. Låt oss åka nu medan det regnar, sa hon, och kontrollerade en sista gång bälte och airbag på passagerarsidan. En olycka händer så lätt.

  51. Annika Arvidson

    Listan
    Varit i sommarstugan.
    Hälsat på föräldrarna
    Gått i simskola med barnen.
    Haft grillfest.
    Spelat minigolf.
    Satt ut myrfällor.
    Ätit glass.
    Skaffat solkräm.
    Rest till djurpark.
    Seglat med vänner.
    Fiskat i insjöar.
    Byggt trädäck.
    Varit på utomhuskonsert.
    Campat i Skåne.
    Gått på sommarbröllop.
    Målat garaget.
    Det var vad jag svarade när min kollega, efter sommarsemestern frågade vad jag hade gjort.
    ”Åh, inget mer”, sa han och log lite trött.
    ”Vaddå inget mer?”
    ”Du är så trött, så du missar ironin”, svarade han.
    ”Jag är inte trött”.
    ”Du glömde att göra en sak”, säger han.

    Jag tittar oförstående på honom.
    ”Vila”.
    Av: Annika Arvidson

    1. emma sofia amundsen

      föreställer mig all tråkig semesterplanering innan och den efterföljande stressen över att vara dränerad innan vardagen ens börjat. en lista över den perfekta sommaren som snarare skapat utmattning än frid. jag log för mig själv när jag läste detta!

  52. Det brustna hjärtat
    De vassa stenarna gick rakt in i fötterna, det sved men jag stannade inte. Jag hörde hans ord komma med den ljumma kvällsvinden men fortsatte bara gå. Jag kände hur en tår rann ned för kinden och jag hörde hans bestämda men sorgsna steg efter mig. Jag gick till trädet där vi hade trädkojan som vi hade gjort när vi var små. Jag klättrade upp och drog in stegen o väntade tills allt var över…

  53. Sommarmåne

    Jag sitter i natten och funderar, i dessa dagar av hetta blåser en sval västerlig bris. Jag tittar upp och ser månen bredvid vad jag tror är Saturnus.
    Denna trädgård där jag sitter och skriver, dags att lämna och återvända mot staden och vardagen. Det bär mig emot, jag vill inte tillbaka till stressen och kraven.
    Vem kommer bo här härnäst? Kommer de känna samma sak? Denna ro?
    Kommer de hitta denna plats där jag suttit och tittat på månen varje natt?
    Platsen i skuggan med brisen som svalkar, där jag kunde sitta och lösa korsord under dagen.

    Slut.

  54. Oändliga sommartid

    Då var vi där igen…
    Den passerade lika fort som den kom likt vinden som viner längs kustens stränder… Min Sommar den är kort, kort men ändå så oändligt lång. För där sommaren finns, så finns inte du… Du, hon som mitt hjärta håller kär och som alltid älskad är… Du, du är inte här… Med den sol som aldrig går ner längtar jag bara mer och mer, dag efter dag passerar förbi och min sommar som för alla andra känns för kort kommer för mig alltid oändlig förbli…

  55. Oändliga sommartid.

    Då var vi där igen…
    Den passerade lika fort som den kom likt vinden som viner längs kustens stränder… Min Sommar den är kort, kort men ändå så oändligt lång. För där sommaren finns, så finns inte du… Du, hon som mitt hjärta håller kär och som alltid älskad är… Du, du är inte här… Med den sol som aldrig går ner längtar jag bara mer och mer, dag efter dag passerar förbi och min sommar som för alla andra känns för kort kommer för mig alltid oändlig förbli…

  56. Den ljumma sommarvinden smeker hennes utsläppta solblekta hår när hon med rak rygg och bestämda steg går iväg. Förtvivlan griper tag i mig. Jag hade noggrant förberett vad jag skulle säga för att visa min nakna ärlighet. Men hon missförstod mig och föll i otröstlig gråt. Jag vill få en chans att förklara mig så jag sprintar över den blomstrande ängen för att genskjuta hennes hemfärd längs landsvägen. Med andan i halsen och pulserande hjärta når jag vägen och ser henne komma gående mot mig. Hennes vackra ansikte är dolt bakom de finlemmade händerna.

  57. Ängen
    Jag satt på en sten mitt på ängen. Gräset var högt och kamouflerade mig. Ängen påminde mig om mammas bukett med ängsblommor som hon hade gett mig några dagar innan midsommar. Jag hade fortfarande kvar den, jag hade tagit den ur vattnet och låtit den torka i hyllan i sovrummet.

    Det hade gått ett år och här satt jag nu och andades in mamma. Dagarna innan hade hon ringt mer än vanligt. Tio missade samtal på midsommar. Mellan norsk fylla och snapsvisor hade jag tryckt bort henne. Jag fick syn på rödklint ute på ängsfältet. Hej mamma, viskade jag.

  58. Roadtrip

    Pandemin är över men det blev ändå hemester i år, mer specifikt 170 mil i bil. Det var bara jag och mamma i bilen. Utan någon radio, det enda som lät var ljudet av däck mot asfalt. Just när jag skulle fråga om jag skulle köra en bit åker bilen ner på gruset mot diket. Blicken hamnar på mamma som stirrar skrämt tillbaka medan hon drar i ratten. Inget händer. Bilen åker längre ner i diket medan hastighetsmätaren visar 80km/h. Inget går att göra när vi redan ligger i diket med airbags i ansiktet och hänger uppochned.

  59. Philip Stenström

    Trädens kronor

    Allt verkade bekant. Barrträden stod resliga runt Ylva likt palatsvakter. De var uråldriga, och beskyddande höll de ut sina armar och skänkte henne trygghet. Kottar under skosulorna rullade när hon gick varsamt och dämpat på den mjuka barren. Vinden viskade gåtfulla smekande ord i talltopparna och solljuset silade genom grenarna. Allting skimrade av styrka och uthållighet. Under trädens kronor rådde en oåtkomlig frid. Allting levde i lugn självklarhet. Det susade en varm sommarfläkt av kärleksminne genom skogen och väckte hennes sinnen. En gåtfull sommarmakt berörde henne ända in i hjärterötterna. Här hade hon levt ett tidigare liv.

  60. Från den gamla ladan ser man bäst längs oljegrusvägen tills den kröker sig runt ett utsprång av lila syrener.
    När Elis kommer ska han ta form runt syrenerna, som om hans raka och gyllene gestalt inte fanns förrän den kom inom hennes blickfång. Hon har sett sju människor ta form på det sättet sedan gryningen.
    Luften börjar parfymeras av skymning. Hennes fingrar har plockat alla lösa stickor från fönsterkarmen. Hon har på sig sin enda fina stass. Det är en bränd bro, så att hon inte kan gå tillbaka till gården om han ändrar sig.
    Deras barn leker nedanför fönstret.

  61. ”En dålig känsla”

    Det var sommarvarmt
    och jag mådde inte bra.

    Solen strålade
    från en klar himmel,
    vilket jag inte gillade.

    Jag vandrade
    i grönskan,
    vilket var oroande.

    Ännu varmare
    skulle det bli
    lovade väderrapporten.
    Tråkiga nyheter för mig,
    som gav en dålig känsla.

    Sol, grönt och varmt.
    Allt skulle ha varit perfekt,
    om vi inte varit inne i oktober.
    Vi borde ha räddat klimatet,
    medan vi kunde.
    Innan det blev för sent.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top