100 ord om varför du skriver
100 ord om varför du skriver, är veckans skrivutmaning. Tänk till och dela med dig om vad som får dig att producera skönlitterära texter.
Utmaningen pågår tom 4 februari.
Du skriver/klistrar in texten i en kommentar till den här texten.
Glöm inte bort att kommentera varandras texter!
© Iréne S Räisänen
Jag känner mig ibland som en kameraman snarare än som en skribent. Liksom denne spelar in bilder som kommer in genom kameralinsen, skriver jag ned de bilder som kommer in via fantasin. Det fungerar alltid bäst när jag antar en avslappnad attityd att betrakta snarare än att prestera. Jag sitter på första bänk på samtliga premiärer som går av stapeln i mitt sinne. Skrattar, gråter och känner med skådespelarna. Ibland kommer fler än jag på premiären, och om vi då känner likadant är upplevelsen ännu bättre. Men oavsett de andra, kommer jag alltid fortsätta iakttaga och njuta av föreställningen.
Gillade delen om att betrakta snarare än prestera! Att låta hända, det är en konst.
Jag skriver för att jag måste. Sex ord är egentligen allt jag behöver.
Jag skriver för annars dör jag. Sex ord.
Om jag som skrivande människa inte fick uttrycka mig i skrift skulle mitt liv förlora en stor del av sin mening. I perioder i livet har jag glömt bort det, satsat på karriären och inte haft energi över till att göra det jag måste.
Min fantasi är min tillgång, den är som en naturresurs bara jag kan utvinna. Att skriva är att leva, inte bara på papperet utan även i verkliga livet. Ja, jag skriver för att jag måste.
Många som skriver har samma tvång som du. Fin beskrivning.
Härligt beskrivet. Delat tvångssyndromet 🙂
Jag känner din passion!
Jag skriver för att historierna jag vill berätta är livsviktiga. Att historierna berättas i text och i skönlitterär form är för att jag en gång för länge sedan upptäckte att jag trivs med att uttrycka mig i text, mina tankar formuleras bäst så. Det skulle kunna ha varit i tal, målad konst eller film, men det blev text. Skulle jag inte få skriva om det jag har inom mig skulle jag inte vara en hel människa. Jag ser framför mig att det skulle spruta ord ur öronen på mig om jag inte fick skriva ner dem. Att skiva fyller mig med större mening.
”Mina tankar formuleras bäst så” känner jag igen mig. Jag brukar säga att jag skriver för att ta reda på vad jag tycker.
Hantverket! Det ger mig flow och lyckokänslor. Det gör att tiden blir dyrbar för mig, den finns där för just mig! Jag behöver ingen annan. Inget annat. Just då. Att smaka på ord, pröva ord, ändra ord tills det rätta bara uppenbarar sig. Det rätta för mig, för det är någonstans mitt eget liv jag vill skriva om. Med orden blir livet begripligt och mina erfarenheter kan tala till mig genom skrivandet. Orden helar och ger stadga och jag kan med överseende bättre förstå den person jag var, nu när livet lärt mig så mycket mer än jag visste då…
Ja, inte förrän jag skriver ner det minns jag vad som egentligen hände. Delar din glädje över hantverket.
”Att smaka på ord, pröva ord, ändra ord tills det rätta bara uppenbarar sig.”
Precis så är det för mig också. En sådan fin gåva att ha den förmågan att i sanning känna orden, vilken tur vi har.
För mig är att skriva som att måla. Det är konst, kreativitet och skapande. Jag målar med ord. Det blir som att skapa en film. Dramaturgin driver mig och berättelsen framåt. Om det är bra eller dåligt syns i betraktarens ögon. Ibland skriver jag för mig själv, för att jag måste få uttrycka mig. Andra gånger skriver jag för att läsaren ska få uppleva något som jag vill dela med mig av. Orden flyter när jag sitter framför tangentbordet, på samma sätt som färgen flyter ut på duken när jag står framför staffliet. Det är en gåva.
Nästan inget gör mig så glad som när en människa upptäcker sin kreativitet och uttrycker den. Det är att leva fullt ut.
Jag är väldigt dålig på att prata inför människor, tyst och tråkig. Men det finns mycket tankar i huvudet som jag skulle vilja säga och som det skulle vara bra ha nedskrivet. Alla känslor man har inom sig. Det är bra få skriva av sig. Jag måste göra det för att orka gå vidare i livet. Men man ska veta att pennan är ett farligt vapen.
En bra taktik, tycker jag. Och jo, det skrivna ordet kan användas som ett vapen. Något många kanske inte tänker på.
Jag tror att finns det lika många anledningar till att människor skriver som det finns människor som skriver. Ingen är den andra lik, helt och hållet, även om vissa skäl är förvillande lika. Som till exempel de som säger att de alltid har skrivit. Eller de som säger att de älskade att skriva uppsatser i skolan. Jag skriver för att jag, mitt i livet, av en tillfällighet (eller det kanske inte var en tillfällighet, utan livets utveckling, jag var inte mogen tidigare) upptäckte konsten, ville få mer kunskap och satte igång att lära mig grunderna. Sen fanns det ingen återvändo.
Jag tror också att alla har sin anledning liksom en egen historia att skriva.
De får naturligtvis inte gå förlorade. Orden jag drömde, de som sades eller de mellan raderna. De får inte bara etsa sig fast i mitt inre och göra dagarna till ett crescendo av suddig plasma. De måste också ut genom alla porer. Ibland fort, ibland sakta som sirap. Om jag stänger dem inne tillräckligt länge och struntar i deras existens kommer de att komma ut, men inte som haranger utan istället som utslag eller galenskap. Då är det förlorat för mig. Vilken lycka att orden hittar sin väg innan de försvinner och blir någonting annat, banalt. Kanske gråt eller kycklingsoppa.
Jag träffade en vän inatt. Någon jag trodde att jag inte längre kände. Någon som tappat betydelse och kraft. Trodde jag. Men inatt satt hon på min säng i timmar, delade med sig av sina berättelser. Hon sa att hon burit på dem länge, att hon sparat dem till mig. Nu fanns de där som inslagna presenter, begravda skatter, labyrinter att utforska. Som en rekyl slog det mig hur jag saknat henne. Mitt skrivande.
I gryningen somnade jag glad.
Vi ses imorgon.