Mistelbarn är en debutroman av Cecilia Östby om sökande. Erike söker efter sina rötter och inte minst efter vem hon själv är. Sökandet tar henne bort från hennes gifte älskare till Nordnorge. Hon vill veta vad som ligger bakom att hennes mamma Molly adopterades bort.

Relationer

Erike drabbas av panikångest och tror att hon ska dö. Det ställer allt på sin spets och hon sätter sig i bilen för att ensam åka de dryga 600 milen till Alta och Strömstad. Under besöken hos sina norska släktingar börjar hon förstå vad som ligger hennes oförmåga att få sina relationer att fungera. Inte minst den till hennes egen dotter.

”Men Molly hade varit för stark.

Till slut bryts man ner. Ingen tackar en för det.

Nu var Molly på väg in i en annan slags ensamhet. En ensamhet där irritationen inte längre väcks för den hon var, utan för att hon inte längre var den samma.”

Ur Mistelbarn

Trovärdiga personporträtt

Personporträtten känns trovärdiga, särskilt de av Erikes släktingar i Norge. Person- och miljögestaltningen fungerar. Jag kan riktigt känna doften av fisk tränger ut ur bokens sidor.

Mistelbarn

Författaren kan hantverket och det märks att hon tidigare skrivit bland annat noveller till ett antal antologier. Jag har bara två invändningar mot Mistelbarn. Namnet i sig har jag inget mot men att följa spåren av mistlar för att finna sanningen är väl långsökt. Det känns helt enkelt konturerat. Dessutom är startsträckan där relationen med den gifta mannen dominerar något lång.

Med det skrivet vill jag tillägga att jag imponeras av hur Östby får ihop denna komplexa roman på bara 162 sidor. Många av dagens debutanter liksom etablerade författare skulle behöva lära sig att skriva betydligt kortare än de 400–500 sidor många böcker har idag. Författaren till Mistelbarn lyckas med det utan att det känns som att romanen förlorare på det. Tvärtom.

En stark debut

Cecilia Östbys Mistelbarn är hennes debut. Jag hoppas få läsa mer av henne.

© Iréne S Räisänen

Fler recensioner