diplomUnder kastanjens vita blommor står en zinkbalja. I den baljan har både barn badats och kläder tvättats. Små ryggar har skrubbats röda trots protesterande skrik. Men aldrig hennes barn. Ibland tänker hon på det just när hon ser baljan. Aldrig hennes barn.

Denna tidiga morgon tänker hon ovanligt mycket på det. På att hon aldrig har blivit mor, trots att hon har önskat det. Ändå gör det henne inte ledsen. Andra dagar kan det göra det, men inte idag. För idag vilar en märklig känsla av förväntan i luften. Det är som om hon hoppas på något. Väntar på något. Eller kanske på någon. Denna känsla av stundande ankomst gör att det är lättare än vanligt att böja ryggen i grönsakslandet. Med större tacksamhet än annars vänder hon ansiktet mot jorden. Trots att hon inte vet vad det är som hon väntar på.

”Av jord är du kommen…” tänker hon när hon plockar upp en morot. Allt oftare har hon börjat tänka på födelse och död. Hon vill det inte, men tankarna är svåra att styra. Nu tränger hon undan dem genom att sjunga. Hon vill ju bara vara glad över den ovanligt goda skörden. Hon vill bara vila i den förväntan som råder.

Plötsligt ser hon honom. En grå varelse med långa öron står under kastanjen några meter bort. Hon kisar med ögonen. Är det någon av grannarnas åsnor som har rymt? Nej, den här ser mycket mer tufsig och mager ut. Hon rätar på ryggen. Är det honom som hon väntat på? En åsna? Hon ser hur åsnan försiktigt går fram mot zinkbaljan. Böjer ner huvudet och dricker. Just då öppnar hennes närmaste granne dörren. Åsnan rycker till och galopperar iväg.

Maria tar grönsakerna i famnen. Väljer ut ett par morötter och lägger vid baljan. Hon går till brunnen och hämtar nytt, kallt vatten. Hon vet inte riktigt varför hon gör det. Aldrig har hon väl brytt sig om en vildåsna förut. Men hon känner att det är något speciellt med den här åsnan. Inom sig har hon redan gett honom ett namn. Hon tänker på honom som ”Han som kommer för att dricka”.

På natten drömmer Maria. Hon drömmer att hon rider på en åsna, ensam genom natten. Hon är rädd. Hon har ont. Hon är med barn. Hon letar efter en plats att stanna på. Men hon rider och rider på en ändlös grusväg. Plötsligt ser hon en stjärna som lyser starkare än alla andra på himlen. Då vaknar hon.

Och tänker att det var en märklig dröm. Den var så verklig. Känns fortfarande nära, trots att hon är vaken. Maria lägger händerna på magen. Trots att hon vet att hon inte kan vara med barn. Ingen man har delat säng med henne på mycket länge.