Hoppa till innehåll

Sanning eller sägen 3:a novelltävlingen 2017

    Sanning eller sägen

    Kylan i berget svalkade Elins solsvidande kinder. Trappsteg av sten och de uthuggna väggarna välvde över huvudet. På några ställen stöttades färden av ledstänger i rostat stål, på andra ställen fick balansen göra sitt.

    Allt var så olikt platser ovan jord. Det här var någon annans territorium. Inte hennes. Inte deras.

    Tanken rörde vid vad Oskar sagt, att de skulle knacka i berget. För att tala om något för en fru? Gunnel pratade om hur Drottning Christinas Schakt börjat sänkas under 1650-talet och att det idag var tvåhundrafemtiosju meter djupt.

    Den smala gången svängde ut mot en bergsficka och Christinaschaktet gapade i ett hålrum framför dem. Elin vågade sig fram till staketet. Klasskamraterna tittade nedåt mot det svarta, djupa. Hon tittade uppåt för att se om de breda träplankorna syntes, de som stängde ute solljuset. Inombords rotades en oroskänsla.

    Så långt under jord, trånga tunnlar, massiv stenmassa.

    Hon varnar för ras. Oskars röst. Men om frun inte visste att de var där?

    Elin strök handen längs den fuktiga bergsväggen. Med tre slag knackade hon i berget. Hon greppade sedan jackan på den klasskamrat som stod närmast och viskade:

    ”Vill du också knacka, vi skulle ju göra det, snälla.”

    ”Jag tror Elin är lite skraj här”, sa klasskamraten och skrattade. Hela gruppen vände sig mot dem. Gunnel stegade fram med sin elektriska fackla och frågade vad som stod på. Den avlånga ljuskällan lyste rakt i ögonen på Elin.

    ”Vi skulle knacka sa man, för att visa tacksamhet för fruns beskydd”, sa Elin. Viskningar och hånfulla leenden. Gunnel suckade och förklarade att Elin måste mena gruvfrun. Inte frun. Och att gruvfrun bara var ett påhitt av gruvarbetare förr i tiden.

    ”Och har vi inte kommit längre i samhället än att förlita oss på en sägen?” fortsatte Gunnel och klasskamraterna nickade unisont. Det tycktes sporra henne. ”Man trodde dessutom att den så kallade gruvfrun visade vägen till silverådror, om man visade henne tacksamhet, men vi är väl inte direkt här för att bryta i berget, eller hur?” Klasskamraterna skrattade och ljudet ekade.

    ***

    Sidor: 1 2 3

    Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

    SkrivarSidan
    ×