Hoppa till innehåll

Sanning eller sägen 3:a novelltävlingen 2017

Sanning eller sägen

Björkarnas grenar svajade i brisen. Ett flimmer av grönt lövverk och gruvschaktet vilade i solen. Breda träplankor dolde hålet som annars skulle blotta jordens inre. Tanken på den svindlande vägen ner, om plankorna gav vika, om hon klättrade över det solblekta staketet med varningsskyltar. Ett sug i Elins mage.

Elins faster berättade en gång att en del av gruvan störtade ihop när hon var liten. En cykelväg revs med i raset och det var nära att ett par hästar i en närliggande hage strök med.

Fotsteg i gruset och en man klädd i mörkgrå byxor, grön väst och ett brunt läderskärp i midjan passerade Elin. På huvudet bar han en hatt. Han drack vatten ur en plastflaska och försvann in genom dörren till en låg byggnad med spröjsade fönster. Elins klassföreståndare följde mannen och vinkade in gruppen.

I rummet stod bänkar längs väggarna, stövlar på rad längs kortsidan och hjälmar låg uppradade på hyllor. Mannen de följt efter, satt på en av bänkarna, men reste sig när alla var på plats, i en halvcirkel framför honom.

”Välkomna till Sala Silvergruva. Oskar heter jag och jag är er guide idag. Tillsammans ska vi ta oss ner i Sofia Magdalena Gruva, som ligger sextio meter under markytan.”

Sextio meter. Att klättra upp till tian på Fyrishov var lagom för att orsaka svindel. Sex tior på rad, rakt ner i marken.

”Ni behöver inte dem”, sa Oskar då några i klassen börjat trä på sig stövlar. Hans ansikte var blekt och han drog handen över munnen. ”Grundvattnet når man först vid hundrafemtiofem meter, men hjälmar ska ni ha”, sa han och fortsatte berätta att det skulle vara cirka fem grader i gruvgångarna, att de skulle följa gruvarbetarnas gamla nedstigningsväg via trappsteg och att uppstigning skulle ske via hiss.

Oskar satte sig på bänken igen. Läpparna smalnade och det syntes att han svalde för varje satsrad: ”Innan vi går ner i gruvan, ska alla knacka tre gånger i berget, för att tala om för gruvfrun, att vi kommer.” Han tog en klunk vatten och färgen i ansiktet skiftade till en mer grön nyans, som om blodådrorna höjdes i den bleka huden. ”Hon vakar över de som besöker gruvan och varnar för ras”, fortsatte han. Det hördes fnitter bland klasskamraterna och Oskar avbröt dem: ”Det är dessutom förbjudet att svära, vissla eller skrika i …”, men så tystnade han. Ögonen spärrades upp. Han höll en hand för munnen men lyckades inte hålla inne spyan som rann mellan fingrarna. Ett sus av förvåning svepte genom rummet och någon skrattade. Han mumlade ett förlåt och försvann och någon minut senare klev en kvinna in i rummet. Hon var inte klädd som Oskar, men bar en namnskylt på bröstet. Gunnel.

”Er guide har tydligen blivit magsjuk, så han får krama porslinet ett tag, så tar jag hand om er istället”, sa hon och tryckte en hjälm på huvudet.

***

Sidor: 1 2 3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

SkrivarSidan
×