Uppdaterad 14 december 2022
Björkarnas grenar svajade i brisen. Ett flimmer av grönt lövverk och gruvschaktet vilade i solen. Breda träplankor dolde hålet som annars skulle blotta jordens inre. Tanken på den svindlande vägen ner, om plankorna gav vika, om hon klättrade över det solblekta staketet med varningsskyltar. Ett sug i Elins mage.
Elins faster berättade en gång att en del av gruvan störtade ihop när hon var liten. En cykelväg revs med i raset och det var nära att ett par hästar i en närliggande hage strök med.
Fotsteg i gruset och en man klädd i mörkgrå byxor, grön väst och ett brunt läderskärp i midjan passerade Elin. På huvudet bar han en hatt. Han drack vatten ur en plastflaska och försvann in genom dörren till en låg byggnad med spröjsade fönster. Elins klassföreståndare följde mannen och vinkade in gruppen.
I rummet stod bänkar längs väggarna, stövlar på rad längs kortsidan och hjälmar låg uppradade på hyllor. Mannen de följt efter, satt på en av bänkarna, men reste sig när alla var på plats, i en halvcirkel framför honom.
”Välkomna till Sala Silvergruva. Oskar heter jag och jag är er guide idag. Tillsammans ska vi ta oss ner i Sofia Magdalena Gruva, som ligger sextio meter under markytan.”
Sextio meter. Att klättra upp till tian på Fyrishov var lagom för att orsaka svindel. Sex tior på rad, rakt ner i marken.
”Ni behöver inte dem”, sa Oskar då några i klassen börjat trä på sig stövlar. Hans ansikte var blekt och han drog handen över munnen. ”Grundvattnet når man först vid hundrafemtiofem meter, men hjälmar ska ni ha”, sa han och fortsatte berätta att det skulle vara cirka fem grader i gruvgångarna, att de skulle följa gruvarbetarnas gamla nedstigningsväg via trappsteg och att uppstigning skulle ske via hiss.
Oskar satte sig på bänken igen. Läpparna smalnade och det syntes att han svalde för varje satsrad: ”Innan vi går ner i gruvan, ska alla knacka tre gånger i berget, för att tala om för gruvfrun, att vi kommer.” Han tog en klunk vatten och färgen i ansiktet skiftade till en mer grön nyans, som om blodådrorna höjdes i den bleka huden. ”Hon vakar över de som besöker gruvan och varnar för ras”, fortsatte han. Det hördes fnitter bland klasskamraterna och Oskar avbröt dem: ”Det är dessutom förbjudet att svära, vissla eller skrika i …”, men så tystnade han. Ögonen spärrades upp. Han höll en hand för munnen men lyckades inte hålla inne spyan som rann mellan fingrarna. Ett sus av förvåning svepte genom rummet och någon skrattade. Han mumlade ett förlåt och försvann och någon minut senare klev en kvinna in i rummet. Hon var inte klädd som Oskar, men bar en namnskylt på bröstet. Gunnel.
”Er guide har tydligen blivit magsjuk, så han får krama porslinet ett tag, så tar jag hand om er istället”, sa hon och tryckte en hjälm på huvudet.
***
Kylan i berget svalkade Elins solsvidande kinder. Trappsteg av sten och de uthuggna väggarna välvde över huvudet. På några ställen stöttades färden av ledstänger i rostat stål, på andra ställen fick balansen göra sitt.
Allt var så olikt platser ovan jord. Det här var någon annans territorium. Inte hennes. Inte deras.
Tanken rörde vid vad Oskar sagt, att de skulle knacka i berget. För att tala om något för en fru? Gunnel pratade om hur Drottning Christinas Schakt börjat sänkas under 1650-talet och att det idag var tvåhundrafemtiosju meter djupt.
Den smala gången svängde ut mot en bergsficka och Christinaschaktet gapade i ett hålrum framför dem. Elin vågade sig fram till staketet. Klasskamraterna tittade nedåt mot det svarta, djupa. Hon tittade uppåt för att se om de breda träplankorna syntes, de som stängde ute solljuset. Inombords rotades en oroskänsla.
Så långt under jord, trånga tunnlar, massiv stenmassa.
Hon varnar för ras. Oskars röst. Men om frun inte visste att de var där?
Elin strök handen längs den fuktiga bergsväggen. Med tre slag knackade hon i berget. Hon greppade sedan jackan på den klasskamrat som stod närmast och viskade:
”Vill du också knacka, vi skulle ju göra det, snälla.”
”Jag tror Elin är lite skraj här”, sa klasskamraten och skrattade. Hela gruppen vände sig mot dem. Gunnel stegade fram med sin elektriska fackla och frågade vad som stod på. Den avlånga ljuskällan lyste rakt i ögonen på Elin.
”Vi skulle knacka sa man, för att visa tacksamhet för fruns beskydd”, sa Elin. Viskningar och hånfulla leenden. Gunnel suckade och förklarade att Elin måste mena gruvfrun. Inte frun. Och att gruvfrun bara var ett påhitt av gruvarbetare förr i tiden.
”Och har vi inte kommit längre i samhället än att förlita oss på en sägen?” fortsatte Gunnel och klasskamraterna nickade unisont. Det tycktes sporra henne. ”Man trodde dessutom att den så kallade gruvfrun visade vägen till silverådror, om man visade henne tacksamhet, men vi är väl inte direkt här för att bryta i berget, eller hur?” Klasskamraterna skrattade och ljudet ekade.
***
Innanmätet knöt sig likt en råbandsknut. Benen skakade för varje steg och Elin stannade vid nästa trappavsats. Hon blev som frusen fast, under bärande trästommar i valvet. Ljuset från pannlamporna och Gunnels fackla studsade allt längre bort, längre ner.
Hon behövde vända, inte fortsätta. Gå uppåt. Klassföreståndaren skulle ta emot henne, hon som inte ens vågade följa med, hon skulle förstå. Men ju fler steg Elin tog upp ur gruvan, desto löjligare kände hon sig. Hade hon överreagerat? Trott på spöken och övernaturliga krafter. Klassföreståndaren hade klaustrofobi. Det var väl en mer giltig ursäkt.
Kanske kunde hon hinna ifatt dem innan de märkte att hon varit borta. Just som hon skulle vända nedåt, skymtade hon en vit dimma i en smal tunnel, inte stor nog att gå igenom, men att krypa. Hon blinkade och tunneln var återigen så svart att den knappt syntes. Men så återkom dimman, med ökad styrka. Elin kisade mot ljuset som sakta tonade ut igen.
Ljus. Upp mot ljuset. Bort från mörkret. Insikten slog mot henne som en smäll i ansiktet, i maggropen, i hjärtat som pulserade i halsen. Hon måste upp. Hon famlade längs trappstegen, snubblade, reste sig.
När det för tredje gången lyste ett sken framför henne, var det i takt med ett muller, ett dån. Marken vibrerade, svagt till en början, sedan kraftigare. Knäna vek sig. Hon greppade något, trevade efter bergsväggen, rispade huden. Blodet varmt, stenar i rullning och hon föll framåt. Hjärtat bankade genom revbenen, mot det hårda underlaget. Någon ropade. Det var hon själv. Hjälmen ramlade av, föll över en bergskant som inte funnits där innan. Det gick inte att ropa längre, rök av damm. Hon spottade, spottade igen, drog in luft.
Sedan tystnad.
Händer som grabbade tag och hon lyftes, blev viktlös i någons armar.
”Bara hon, jag såg inte de andra.” Elin kände igen rösten hos Oskar. Han var ännu blekare nu än innan. ”Gunnel får inte hålla i gruvturerna, vem av er lät henne göra det?” Han skrek. Elin lades på en av bänkarna och Oskar vände sig åter mot nedstigningsdörren.
”De knackade inte”, viskade Elin innan hon slöt ögonen där den vita dimman svalkade insidan av ögonlocken. ”De knackade inte.”
© Caroline Degerfeldt
Sanning eller sägen, motivering:
Spänning på gränsen mellan sägen och verkligheten.
Läs också På kafé, Farväl farmor och Observatören.
