Offer 1:A NOVELLTÄVLINGEN 2014

”Minns du hur du dog?” sa Sankte Per.

Det var fortfarande vitt runt omkring.Var hon kvar? Allt hade varit vitt. Tjock, mjuk, tyst, vit snö överallt. På träd, buskar, hustak, vägrenen. Vit rök från en skorsten. Vita molnslöjor på den ljusblå morgonhimlen, rosa skimmer i dem. Över vägen och ängarna en underbart vacker vit dimma. Det hade varit så tyst och så vackert, som om världen stod stilla och väntade på något nytt.

Hon såg ner på sina bara fötter. Fastän hon inte längre hade dunjackan utan bara ett tunt, vitt linne var det inte kallt. Hennes blå Ford syntes inte till. De stod i en trappuppgång. Det var bara hon och den vithårige mannen. Bakom hans rygg ledde en trappa upp och en annan ner. Hon försökte kika uppåt för att se om hon kände igen huset men såg bara ett alldagligt våningsplan och anade att en ny trappa tog vid därefter. Neråt såg det likadant ut. Han väntade på hennes svar utan att ha någon brådska.

Det var något hon hade hoppats på, vad var det? Snön. Den skulle dölja och täcka. Hon tittade ner på sina fötter igen och såg nu att de var fläckade av rött blod. Så märkligt. Hur kunde hon ha blod på fötterna, hon hade ju haft både strumpor och vinterstövlar på sig i bilen? Det var hon alldeles säker på för nu mindes hon tydligt hur hon tagit dem på sig i hallen. Först hade hon tagit på sig stövlarna och sedan gått tillbaka in i sovrummet. På sängen hade han legat, alldeles tyst. Hon hade gått fram till honom och känt hur tårarna steg i hennes ögon.

Hon försökte minnas vad som hänt tidigare. Såg sig omkring i trappan men den var lika tom som nyss. Den gamle mannen stod med huvudet lätt på sned, han verkade ha all tid i världen.

Den sista morgonen hade varit som alla andra morgnar. Ronny hade legat kvar i sängen när hennes fötter kände det kalla golvet. Hon var lika trött som han, varför kunde inte han gå upp? Antons skrik skar genom hennes huvud. När hon kom in på hans rum slutade han plötsligt skrika och tittade på henne. Hon log mot honom. Kände han igen henne? Jo, det gjorde han, det var hon säker på.  Hon lyfte upp sin son och gick ut i köket för att göra frukost. Föste undan Ronnys whiskyglas från igår och satte Anton i barnstolen.

Hennes kropp värkte av trötthet. Hon satte ett filter i bryggaren, lutade pannan mot skåpsdörren medan hon hällde i två mått kaffe. När hon tryckt på knappen tillät hon benen att sakta böja sig så att kroppen sjönk ner mot golvet. Hon satt lutad med ryggen mot spisen medan kaffedoften spred sig i köket. Genom fönstret tittade månen ner på henne från en tunn slöja av moln. Hon slöt ögonen för några sekunders vila. Anton satt vid bordet. Han sträckte sig efter det som stod på bordet. Allt ställde han upp på prydliga rader framför sig. Tom sockerskål, en sockerbit, saltkar, en sockerbit, pepparkar, en sockerbit, kaffekopp, en sockerbit. Det var vintermörker där ute och grannarna sov säkert, klockan var bara fyra.

Hon hörde Ronnys snarkningar från sovrummet. Där skulle de ha legat båda två och sovit två eller tre timmar till. Sedan skulle Ronny ha väckt henne med en kyss på kinden, kanske skulle de ha älskat innan han åkte till arbetet. Så här skulle inte hennes liv vara. Det var orättvist.

Anton lyfte det tomma whiskyglaset för att ställa det i raden. Hon tog det från honom och tog ett snabbt steg åt sidan när han skrikande slog efter henne. Han slängde kaffemuggen med all kraft, smärtan skar till i hennes högra fot. Hon tittade ner och såg en röd rännil. Hon lyfte handen men lät den sjunka igen. Han var bara fyra år. Plötsligt stod Ronny i köksdörren, i jeans och skjorta, orakad och med rufsigt hår.  ”Jag åker till jobbet, får försöka sova en stund på soffan på kontoret”.  Så var han borta. Anton hade halat sig ur barnstolen och låg under köksbordet, skrek och bankade huvudet i golvet. Grannarna måste ha vaknat nu. De skulle kontakta värden och sedan skulle det komma en varning. Igen. Hur många varningar krävs för att bli vräkt?

Hon tittade ner på sin fot, sträckte sig efter hushållspappret, rev av en bit och lindade den runt foten för att inte få blod på matta. Muggen hade gått itu. Det var den vita muggen med Nalle Puh som hon fått av sin mamma för länge sedan. Favoritmuggen. Hon tog upp bitarna, la dem i ett tomt mjölkpaket. Så ingen skulle skära sig. Inga vassa saker framme, sånt måste man tänka på. Det stod fler muggar i diskstället och hon tog en av dem men ställde tillbaka den och stängde bryggaren. Hällde ut resten av kaffet. Torkade golvet och skåpsluckan med disktrasan. Hushållspappret hängde rött från foten. Hon tog ett nytt och svepte om, en större bit.

Hon gick in på Antons rum och hämtade hans favoritbok. Hans enda bok, för Anton klarade inte förändringar och nyheter. Hon hade läst samma saga för honom varje dag i tre år nu. ”Kom Anton, vi ska läsa om Bonnie Katt”. Anton tystnade och hon tog honom i handen. De gick in i sovrummet, Anton kröp ihop i sängen och hon la sig bredvid honom. Inte tätt intill, det ville han inte, men hon kände ändå hans värme och doft. Doften av barn. Så började hon läsa. ”När Bonnie Katt vaknar är marken vit och Bonnie undrar Hur kom det vita dit?”. Anton sträckte fram handen och pekade på katten, så som han alltid gjort. ”Ja, Anton, det är Bonnie Katt”. Hans lilla mjuka hand med den runda armen, som fortfarande hade kvar en aning av babyvecket vid handleden. Hon ville sträcka ut handen och känna den varma, mjuka huden men gjorde det inte. Anton vill inte, inte röra i onödan.

När hon hörde hans lugna andetag förstod hon att han somnat av utmattning efter sina utbrott. Hon satte sig upp i sängen med den mjuka, varma kudden i famnen. Blundade och kände hur örngottet sög upp en tår från hennes ena öga, torkade det andra med handloven. Kudden luktade av Ronny och hon kände sig mindre ensam.

Hon höll kudden över hans ansikte tills han inte andades längre. Det hade varit nödvändigt, hon orkade inte. Hon smekte hans lilla ansikte. Det var fridfullt. Hon klädde på sig, hämtade Antons babyfilt och gick tillbaka till sovrummet. Svepte in den lilla kroppen i filten och bar honom ner till bilen. När hon körde började himlen sakta bli rosa. Hon körde långt på små skogsvägar, långt, långt hemifrån. Så stannade hon och kröp ihop bredvid sin son i baksätet. Snön föll fortfarande, den skulle dölja allt.

”Minns du hur du dog?” sa Sankte Per.

Hon nickade och gick nerför trappan.

© Eva Ullerud

Motivering:

En novell om och på liv och död. Välskriven!

Fler noveller

Offer 1:a i novelltävlingen 2014.

18 tankar på “Offer 1:A NOVELLTÄVLINGEN 2014”

  1. Välskriven OCH spännande. Visserligen kan man ana vad som hända skall, men det finns en osäkerhet som gör att man naglas fast och vill läsa klart.

    Svara
  2. Gratulerar till vinsten. Många tankar far genom huvudet. En svår situation att skriva om utan att gå mer på djupet i själva problematiken. Tycker ändå att du får ihop det bra. Våndan över handlingen nämns inget om…ej heller platsen att hamna på som död efter en sådan grym gärning (trots barmhärtighetstänket)…nåja…den vita hägrande vilan nås. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att boken ”Vitt och kallt sa Bonnie Katt” finns som utgåva, utan att fundera över om resten också är en ”sanning”. Självklart inte….men det blir en liten konflikt i huvudet av detta. Bra eller ej vet jag ännu inte…Hur som helst. En gripande historia….

    Svara
  3. Spännande historia med tragiskt slut. Hon gick nedför trappan…
    Till helvetet, antar jag. Grattis till utmärkelsen!

    Svara
  4. Tack Skrivarsidan för vinsten – gissa om det värmde!

    Tack också Eva, Anette och Clas för era kommentarer! Jag kan lova att Bonnies berättelse är helt annorlunda och betydligt barnvänligare 🙂 och Bonnie är en absolut sanning – hon finns i verkligheten.

    Tja, vart trappan leder det vet man väl aldrig.

    Återigen stort tack!

    Svara
  5. Grattis Eva! Som förälder känner jag en blandning av igenkänning, förfäran och sorg när jag läser din text. Kvinnans förtvivlan går igenom i texten och det slår mig hur ensam hon är: hennes man sover och går sedan iväg till kontoret för att få sova, och allt grannarna gör är att klaga över störande ljud. Jag tycker om bilden med trapphuset. Allt Sankte Per gör är att fråga om hon minns hur hon dog, jag tolkar att hon väljer att gå nerför trappan som att hon dömer sig själv.

    Svara
  6. Mycket bra berättelse! Det desperata och samtidigt självklara i hennes val. Ditt sätt att så självklart visa det utan att döma. Gillar jättemycket 😀

    Svara
  7. GRATTIS! Visst är det svårt att skriva kort men du lyckades med detta! Hälsningar Lena Böving (ny här)

    Svara

Lämna ett svar till Ingrid Dahlberg Nylund Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Pin It on Pinterest

Share This