Hon hörde Ronnys snarkningar från sovrummet. Där skulle de ha legat båda två och sovit två eller tre timmar till. Sedan skulle Ronny ha väckt henne med en kyss på kinden, kanske skulle de ha älskat innan han åkte till arbetet. Så här skulle inte hennes liv vara. Det var orättvist.

Anton lyfte det tomma whiskyglaset för att ställa det i raden. Hon tog det från honom och tog ett snabbt steg åt sidan när han skrikande slog efter henne. Han slängde kaffemuggen med all kraft, smärtan skar till i hennes högra fot. Hon tittade ner och såg en röd rännil. Hon lyfte handen men lät den sjunka igen. Han var bara fyra år. Plötsligt stod Ronny i köksdörren, i jeans och skjorta, orakad och med rufsigt hår.  ”Jag åker till jobbet, får försöka sova en stund på soffan på kontoret”.  Så var han borta. Anton hade halat sig ur barnstolen och låg under köksbordet, skrek och bankade huvudet i golvet. Grannarna måste ha vaknat nu. De skulle kontakta värden och sedan skulle det komma en varning. Igen. Hur många varningar krävs för att bli vräkt?

Hon tittade ner på sin fot, sträckte sig efter hushållspappret, rev av en bit och lindade den runt foten för att inte få blod på matta. Muggen hade gått itu. Det var den vita muggen med Nalle Puh som hon fått av sin mamma för länge sedan. Favoritmuggen. Hon tog upp bitarna, la dem i ett tomt mjölkpaket. Så ingen skulle skära sig. Inga vassa saker framme, sånt måste man tänka på. Det stod fler muggar i diskstället och hon tog en av dem men ställde tillbaka den och stängde bryggaren. Hällde ut resten av kaffet. Torkade golvet och skåpsluckan med disktrasan. Hushållspappret hängde rött från foten. Hon tog ett nytt och svepte om, en större bit.

Hon gick in på Antons rum och hämtade hans favoritbok. Hans enda bok, för Anton klarade inte förändringar och nyheter. Hon hade läst samma saga för honom varje dag i tre år nu. ”Kom Anton, vi ska läsa om Bonnie Katt”. Anton tystnade och hon tog honom i handen. De gick in i sovrummet, Anton kröp ihop i sängen och hon la sig bredvid honom. Inte tätt intill, det ville han inte, men hon kände ändå hans värme och doft. Doften av barn. Så började hon läsa. ”När Bonnie Katt vaknar är marken vit och Bonnie undrar Hur kom det vita dit?”. Anton sträckte fram handen och pekade på katten, så som han alltid gjort. ”Ja, Anton, det är Bonnie Katt”. Hans lilla mjuka hand med den runda armen, som fortfarande hade kvar en aning av babyvecket vid handleden. Hon ville sträcka ut handen och känna den varma, mjuka huden men gjorde det inte. Anton vill inte, inte röra i onödan.

När hon hörde hans lugna andetag förstod hon att han somnat av utmattning efter sina utbrott. Hon satte sig upp i sängen med den mjuka, varma kudden i famnen. Blundade och kände hur örngottet sög upp en tår från hennes ena öga, torkade det andra med handloven. Kudden luktade av Ronny och hon kände sig mindre ensam.

Hon höll kudden över hans ansikte tills han inte andades längre. Det hade varit nödvändigt, hon orkade inte. Hon smekte hans lilla ansikte. Det var fridfullt. Hon klädde på sig, hämtade Antons babyfilt och gick tillbaka till sovrummet. Svepte in den lilla kroppen i filten och bar honom ner till bilen. När hon körde började himlen sakta bli rosa. Hon körde långt på små skogsvägar, långt, långt hemifrån. Så stannade hon och kröp ihop bredvid sin son i baksätet. Snön föll fortfarande, den skulle dölja allt.

”Minns du hur du dog?” sa Sankte Per.

Hon nickade och gick nerför trappan.

© Eva Ullerud

1:a i novelltävlingen 2014.

Motivering: En novell om och på liv och död. Välskriven!