silverIrma vek undan överkastet i ett drag och tittade under sängen – tomt.
Men vad hade hon väntat sig?
Hon var nitton, arbetslös och bodde i föräldrarnas vräkiga hus. Mörkerrädslan satt kvar sedan barndomskvällarna. Hon minns den antågande skräcken hon kände efter att hennes mamma och pappa hade gått och lagt sig, när allt hade varit så där kusligt tyst. Hur tankarna snuddade vid alla främmande, ansiktslösa ting som kunde gömma sig i mörka, trånga utrymmen: i garderober, bakom källartrappan och framför allt under hennes egen säng.

Ikväll var föräldrarna hemma, deras närvaro gjorde henne lugn. Men imorgon var det nyårsafton och de skulle bort. Hon skulle ha hela huset för sig själv. Inte helt själv förstås, Hilda skulle sova över. De hade planerat förfest innan utgång.
Hon lät skrivbordslampan vara tänd. Gled under täcket men somnade inte. Istället tänkte hon på året som gått och det nya året som skulle komma. Kände sig ensam i sängen. Egentligen hade hon inte behövt vara det, hon hade lätt att få pojkvänner. Så pass att hon förra nyårsaftonen hade lovat sig själv ett pojkvänsfritt år och det löftet hade hon hållit.
I år skulle hon ge ett annat löfte; Jag, Irma ska sluta vara rädd. Jag ska inte titta under sängen. 

Hilda kom och tillsammans förberedde de festen. Irma kunde konstatera att hon hade varit med minst fyra av de inbjudna gästerna. Hon gömde ansiktet i Hildas stora mjuka arm och gråtskrattade.
– Skärp dig! Vad är du så ledsen för, undrade Hilda som själv hade problem att få killarna att komma henne närmare än en kilometer.
Hilda hade rätt. Varför skulle hon vara ledsen?
– Du sover väl här, sa Irma. Visst sover du här?