Uppdaterad 27 januari 2023
Nog andas han minsann av Emma Lindgren
”Är han död?”
”Nej, älskling… Kom nu!”
”Hur vet du att han inte är död?”
”Därför att farbrorn sover.”
”Hur vet du det?”
Vi skyndar oss ner för trappan, förbi spärrarna. Alvik 4 minuter rullar förbi. Slasket från den blöta februarisnön har nästintill översvämmat perrongen. Mannen bredvid oss blänger irriterat på ett gäng högljudda ungdomar som diskuterar gårdagens fest. De stör förmodligen den enda stund han på riktigt får vara själv med sin Dagens Industri – emellan jobb och dagishämtning. Det tar emot att erkänna det, men jag förstår hur han känner.
”Såg du ifall farbrorn andades?”
”Ja, jag såg att farbrorn andades.”
”Är du säker? För jag vet inte ifall jag såg det.”
”Det är för att han ligger under så många lager täcke.”
”Så du såg egentligen inte heller ifall han andades?”
Tåg mot Hagsätra rullar in på perrongen bredvid och en hög av människor väller ut. En dam tappar sitt paraply och får vänta tills tre personer har passerat, innan hon kan böja sig ner och plocka upp det. Vad är det med människor idag egentligen? – tänker jag för mig själv, och ler ömkande mot kvinnan som skakar av det ljusröda paraplyet vars ena sida är helt brunt av lerigt snöslask. Elsas skosnöre har gått upp. Jag böjer mig ner för att knyta. Jag tittar upp och tittar in i en femårings oroliga ögon. Alvik 3 minuter. Såg jag verkligen att han andades?
Mappen! Fan…..
”Älskling, mamma glömde en sak på kontoret. Vi får springa och hämta den.”
”Ok, kan vi kolla om farbrorn sover då?”
”Mm… Om vi hinner.”
Genom spärrarna och upp för trappan. Det har börjat snöa ordentligt. En buss tutar ilsket på en personbil som tar en något för snäv vänstersväng. Busschauffören hyttar med näven mot en ung kille som räcker finger tillbaka.
”Kom vi går över gatan.”
”Men då går vi inte förbi farbrorn.”
Vi skyndar oss över gatan just när Herr Gårman hunnit bli röd. I början höll jag hårt vid att aldrig gå över övergångsställen med röd gubbe när jag gick med Elsa. Jag slutade med det förra året. Det tog för lång tid.
In i porten, upp i hissen, larma av, lås upp gallergrind.
”Vänta här.”
Jag placerar Elsa i en fåtölj.
”Får jag titta på ditt kontor mamma?”
”Vi hinner inte det nu älskling.”
In på kontoret, öppna skåpet, ner med mappen i väskan. Vid tröskeln står Elsa.
”Snälla mamma?”
Jag andas ut, ler, nickar. Försiktigt, försiktigt går Elsa in i rummet och tittar noga bakåt efter varje steg så att inte snöslasket från hennes skor blöter ner golvet.
”Det är okey. Det gör inget om det blir blött.”
Hon ler och springer och hoppar upp i kontorsstolen.
”Titta där är jag!”
Hon pekar på ett svartvitt foto i tjock guldram.
”Ja, där är du. Och där är pappa. Och ser du vem det är?”
”Ja, det är morfar..”
”Mm.. det är morfar.”
Kontoret är tyst. Det enda som hörs är knäppandet från kaffemaskinen i köket. En sån där med pulvermjölk. Egentligen hinner vi inte men…
”Vill du ha en varm choklad?”
Elsas ögon glimrar. Hon skuttar ner från stolen och springer ut i köket.
Jag placerar en papperskopp och trycker på knappen hot cocoa. Det rykande vattnet blandas med det bruna pulvret i koppen. Jag häller i lite kallvatten och ger koppen till Elsa. Vi sätter oss vid bordet. Hon tar en klunk, tittar på mig, ler och räcker mig koppen. Hon vill att vi ska dela.
På vägen ut hälsar vi på fiskarna i receptionens akvarium och smugglar med en gul give-away-penna. Jag drar igen gallerdörren, låser och larmar. In i hissen, ner för trapporna.
Det har slutat snöa.
”Kan vi kolla ifall farbrorn sover?”
Jag vet egentligen inte vad det är som tar emot så mycket. Kanske är Elsas genuina oro en påminnelse om hur lite jag varje dag känner när jag passerar honom. Oftast lägger jag inte ens märke till honom när han ligger där, under två trasiga sovsäckar och på en genomblöt kartongbit.
Elsa ställer sig mitt framför farbrorn. Hon står lutade över honom en stund och är helt obekymrad över vad personer som passerar kanske tycker om hennes beteende. Jag ställer mig lite åt sidan, intalar mig att det är för att Elsa ska få klara detta på egen hand. Farbrorn öppnar ögonen.
”Hej hej. Jag skulle bara kolla så att du inte var död” säger Elsa till farbrorn som utbrister i ett stor, förvånat leende. ”Nej då, flicka lilla, jag är inte död.”
Jag ser att farbrorn har stora, bruna ögon. Hans krokiga näsa och gråa lockar påminner om min fars. Elsa ler mot farbrorn, vinkar hejdå och tar sen min hand. I lugnare tempo promenerar vi Kungsgatan upp. Jag tittar tillbaka, på mannen med den krokiga näsan och grå hårlockarna. Hur hans stora, bruna ögon söker kontakt med förbipasserande, tomma blickar. Jag tänker på hans skröpliga kropp mot den kalla, hårda trottoarkanten.
”Han var inte död mamma.”
”Nej, jag såg det.”
”Men han hade sådana där blå läppar som jag brukar få när jag fryser. Tror du att han skulle bli glad för en kopp varm choklad?”
Nog andas han minsann, motivering:
På välskriven prosa gestaltar författarinnan de känslor dagens samhällsmedborgare nästan dagligen ställs inför. Texten kryper innanför skinnet och berör.
Läs också Det där med solidaritet, Pojken av trä, Ingen mellanmjölk på Onuj, Natthäxorna och Tiggaren.
Känslofullt och fint gestaltat.