Nog andas han minsann av Emma Lindgren
”Är han död?”
”Nej, älskling… Kom nu!”
”Hur vet du att han inte är död?”
”Därför att farbrorn sover.”
”Hur vet du det?”
Vi skyndar oss ner för trappan, förbi spärrarna. Alvik 4 minuter rullar förbi. Slasket från den blöta februarisnön har nästintill översvämmat perrongen. Mannen bredvid oss blänger irriterat på ett gäng högljudda ungdomar som diskuterar gårdagens fest. De stör förmodligen den enda stund han på riktigt får vara själv med sin Dagens Industri – emellan jobb och dagishämtning. Det tar emot att erkänna det, men jag förstår hur han känner.
”Såg du ifall farbrorn andades?”
”Ja, jag såg att farbrorn andades.”
”Är du säker? För jag vet inte ifall jag såg det.”
”Det är för att han ligger under så många lager täcke.”
”Så du såg egentligen inte heller ifall han andades?”
Tåg mot Hagsätra rullar in på perrongen bredvid och en hög av människor väller ut. En dam tappar sitt paraply och får vänta tills tre personer har passerat, innan hon kan böja sig ner och plocka upp det. Vad är det med människor idag egentligen? – tänker jag för mig själv, och ler ömkande mot kvinnan som skakar av det ljusröda paraplyet vars ena sida är helt brunt av lerigt snöslask. Elsas skosnöre har gått upp. Jag böjer mig ner för att knyta. Jag tittar upp och tittar in i en femårings oroliga ögon. Alvik 3 minuter. Såg jag verkligen att han andades?
Mappen! Fan…..
”Älskling, mamma glömde en sak på kontoret. Vi får springa och hämta den.”
”Ok, kan vi kolla om farbrorn sover då?”
”Mm… Om vi hinner.”
Genom spärrarna och upp för trappan. Det har börjat snöa ordentligt. En buss tutar ilsket på en personbil som tar en något för snäv vänstersväng. Busschauffören hyttar med näven mot en ung kille som räcker finger tillbaka.
”Kom vi går över gatan.”
”Men då går vi inte förbi farbrorn.”
Vi skyndar oss över gatan just när Herr Gårman hunnit bli röd. I början höll jag hårt vid att aldrig gå över övergångsställen med röd gubbe när jag gick med Elsa. Jag slutade med det förra året. Det tog för lång tid.
In i porten, upp i hissen, larma av, lås upp gallergrind.
”Vänta här.”
Jag placerar Elsa i en fåtölj.
”Får jag titta på ditt kontor mamma?”
”Vi hinner inte det nu älskling.”
In på kontoret, öppna skåpet, ner med mappen i väskan. Vid tröskeln står Elsa.
”Snälla mamma?”
Jag andas ut, ler, nickar. Försiktigt, försiktigt går Elsa in i rummet och tittar noga bakåt efter varje steg så att inte snöslasket från hennes skor blöter ner golvet.
”Det är okey. Det gör inget om det blir blött.”
Hon ler och springer och hoppar upp i kontorsstolen.
”Titta där är jag!”
Nog andas han minsann fortsätter på nästa sida
Känslofullt och fint gestaltat.