”Du måste strukturera.”

”Va?”

”Det är för många trådar som spretar.”

”Det ska vara många trådar.”

”Men jag förstår inte vad du vill ha sagt.”

”Jag vill ha sagt att… att det finns hopp.”

”Om vadå?”

”Livet.”

”Försök att inte vara så … känslig.”

När han läste om texten föreföll den inte lika briljant längre. Sida efter sida med lösryckta meningar, en sliskig sörja av känsloyttringar utan att ta vägen någonstans. Hon hade helt rätt, vad ville han säga med det här? Det var bara att konstatera att han i sin skrivardebut gjort en slät figur.

I det andra försöket beslöt han att tillsvidare göra avkall på målet att riva barriären till en dold dimension och istället landa texten i en vanlig miljö med vanliga människor. En man och en kvinna i en stelnad relation som försöker finna gnistan igen. Enkelt och jordnära, alla kunde förstå.

Men det blev svårare nu, han fick kämpa med historien som både skulle hålla ihop och leda framåt, det var inte längre frågan om att orden rann ur honom. Efter sex dagar hade han gnott ihop tillräckligt för att visa kvinnan.