En lördagsförmiddag drog han igång skapandet genom att ställa sig en rad frågor. Vad ville han med sitt skrivande, vad var målet med alla ord? Efter grundligt funderande kom han fram till att han ville förmedla en strimma ljus i existerandets omöjliga villkor. Han ville riva barriären till en dimension som för den vanliga människan går spårlöst förbi. Han ville blottlägga något och därmed skapa en litterär riktning bortom det nu gällande.

Språket? Abstrakt? Nej, konkret, språket skulle vara konkret men, och det här var viktigt, han skulle tänja på gränsen för vad det konkreta språket förmådde prestera, det konkreta språkets frontlinje skulle ritas om på kartan.

Hur skulle då allt detta framställas? Vilken miljö och vilka skulle människorna vara? Han kom fram till att det inte skulle vara någon miljö och människorna skulle inte vara människor, eller, visst skulle det var miljö och människor men ändå inte. Det där fick han inte riktigt grepp om men allt skulle falla på plats när han väl började skriva.

Det yttersta konkreta i en ny dimension ställer alldeles speciella krav på en författare. Målen kunde endast nås om han kompromisslöst tog sitt konstnärliga ansvar på fullaste allvar och rakryggat var beredd att gå hela vägen.

Efter lunch skrev han den första raden:

”Lika flyktiga som spåren i fallande snö, lika flyktigt strålar livets fyrtorn över människors sökande efter hopp.”

Orden rann ur honom, han arbetade sig in i ett närmast euforiskt tillstånd när åratal av uppdämda känslor konverterades till ord på bildskärmen. När han sent på söndagskvällen skrev ut vad han presterat hade det blivit hela femton sidor, långt ifrån klart men tillräckligt för att visa sin kvinna.