Medan det är rast

Medan det är rast

I skolan spelade vi nigger.

På mellanstadiet var det väl, framför allt. Ja, namnet på spelet tyckte vi inte att det var något konstigt med. Det hette bara så. På samma sätt som att hoppa hage hette hoppa hage. Och pingis hette pingis. Och vaniljglass vaniljglass.

Så fort det ringde för rast sprang vi ut på skolgården och spelade nigger. En jättestor fyrkant uppritad och uppkritad i fyra mindre rutor med en liten cirkel i mitten. Sedan var reglerna ungefär som i pingis. Fast med fyra deltagare.

Så här gick det till. Man servade genom att studsa bollen i mittcirkeln och till någon av de tre spelarna som stod i de andra rutorna. Slog man ut bollen var man ute. Hann man inte slå bollen när den studsat en gång i ens ruta, var man också ute. Precis som i pingis.

Ett genialiskt spel i all sin enkelhet.

När de första två åkt ut blev det final mellan de två som var kvar. Vinnaren fick guld och förloraren silver. Man kunde tävla först till 3 guld. Eller kanske 5-6 guld om det var på frukostrasten, som ju var längre än en vanlig rast (och som inte inföll vid frukosten utan på lunchen och därför kallades frukostrast).
Eller först till t ex 10 poäng, om man räknade guld som 2 poäng och silver som 1. Boll på linjen gick oftast om, fast ibland räknades det som inne, som i tennis. Det var lite olika regler i olika skolor.

Diskussionerna kunde ibland bli heta om hur bollen skulle räknas. Det fanns ju inget skolgårds-presidium att hänskjuta kvistiga domarfrågor till. Men vi gick oftare på majoritetsbeslut än på nävrätten, i alla fall på vår skolgård.
Framför allt gick jag fri från bråk, för jag hade en särställning. Det var alltid min boll vi spelade med. Det var nämligen en idealisk boll att spela nigger med, lagom stor och med lagom studs.

Ibland spelade vi med bara handen men oftast med en skolbok som racket. Hade man bara handen var det risk att beskyllas för ”fösning” och sådant var strängeligen förbjudet.
Jag hade alltid joggeboken, den var hårdast. Med tiden blev den väldigt ”genomläst”. Jogge-majjen sa en gång till mig ”du var mig en flitig elev, se hur välanvänd din bok är!”
Då log jag lite i mjugg.

En lektionstimme började alltid på slaget hel timme och varade i tre kvart, sedan en kvarts rast, sedan började nästa timme och höll på i tre kvart osv. Nästan lika inrutat som niggerrutan på skolgården. Och lätt att minnas.
Livet var enkelt: en kvarts niggerspel, sedan tre kvarts väntande i skolbänken på nästa rast, sedan ytterligare en kvarts niggerspel.

Så kom plötsligt den uppskakande upptäckten, då fröken på en lektion pratade om USA och rasförtrycket och nämnde att många vita amerikaner bland annat använde skällsord som ”nigger” om svarta amerikaner.

På rasten tittade vi förbluffade på varandra.

– Hörde ni, sa en av oss, att de har tagit vårt spel och använder som skällsord mot folk i Amerika!
– Fast det kanske var ”migger” fröken sa, 
sa en annan.
– Eller ”nicker”, trodde en tredje.
Men så tystnade vi. För nu var det spännande. Jag hade just skruvat bort Svanis och var i final mot Benke Larsson, en svår uppgift, men jag hade i alla fall silvret i hamn.

Och oskuldsfullheten fortsatte att lysa sitt lätta och bleka sken över 60-talets Södra Ängby skolgård.

© Göran Pettersson Rödholm

Hederspris i novelltävlingen 2013.

Motivering: Trovärdigt skrivet ur barnens synvinkel.