bronsÄr det inte livets parodi? Att se sådant som inte finns. Att tro på det som inte är verkligt. Att sträva efter sådant som inte ger någon lycka.

Är det inte den här världens hyckleri? Att måla upp lögnen på ett vackert sätt som förblindar människors ögon. Att erbjuda allt men sträcka fram tomma händer. Att hålla fram en livlina som i själva verket är en snara.

Tro inte på det dem säger! Lyssna inte till de lömska, bedragande orden! Vänd om, spring och se dig inte om! Gör det nu, innan det är för sent!

Men du sprang inte. Istället sitter jag framför dig vid köksbordet och ser på medan du bildar små öar av potatismoset. Korven hackar du ner i bitar. Kanske du tänker att bara du hackar tillräckligt länge kanske de till sist försvinner. Då och då låtsas du ta en tugga, men jag ser att det inte finns någonting på din gaffel. Bara luft. Och jag undrar hur länge du har hållit på med det här spelet. Jag undrar om mamma och pappa misstänker något, men det verkar ha fullt upp med sitt. Som vanligt.

När jag konfronterar dig efter maten har du genast en ursäkt till hands.

”Jag var bara inte hungrig. Åt mycket i skolan.”

Men jag envisas. Så länge att du till sist ger med dig och erkänner:

”Jag försöker bara gå ner några kilon.”

”Varför då, du är ju redan så smal!” utbrister jag.

”Inte tillräckligt smal.”

”Sara, förstår du inte hur farligt det här är?”

”Det är inte som du tror.”