Innanför

Innanför

De stänger vinterkylan ute, stampar av sig snön innanför dörren, tar sikte på ett bord längst in i ett hörn och klär av sig alla värmande lager. Helena tar täten bort till disken med gammaldags lanthandelskänsla, där glasfat med smörgåsar, bullar och bakelser trängs med burkar fulla av skorpor och småkakor. Bakom disken plåtburkar med olika tesorter.

”Vad vill du ha?”, undrar hon och rotar fram sin slitna plånbok ur den nästan lika slitna bruna skinnväskan. ”Jag bjuder.”

Jonna synar utbudet med kritisk min:

”Har de inga veganmackor?”

”Vi får väl fråga”, svarar Helena.

Hon trycker på serviceklockan på disken för att påkalla uppmärksamhet hos personalen, som verkar ha annat för sig än att expediera kunder så här sent på fredagseftermiddagen. De vill väl röja undan i köket för att komma hem och fira helg med flickvänner, kompisar, män och barn, eller vad de nu längtar hem till.

***

Tio minuter senare landar de båda cafébesökarna vid bordet med en smörgås utan animaliska inslag till Jonna och en med flera sådana till Helena. Röken från de båda temuggarna, Jonnas gröna chai och Helenas Earl Grey, rör sig mot taket, slingorna omfamnar varandra på väg uppåt.

Det är Jonna som har tagit initiativet till att ses och prata ut om det som varit, och Helena är oändligt tacksam för det, så rädd som hon har varit för att stöta bort ännu mer genom att närma sig det tunga. Men det är svårt att börja när man så länge har tassat runt.

”Den där dagen då jag fick veta …”, inleder Helena till sist. ”Jag kommer nog alltid att minnas när du kom rusande nerför trappan med ett lakan om armen, och in på toaletten på nedervåningen och … Jag vet inte varför du inte tog toan uppe, var den upptagen kanske?”

Vilken dum fråga. Helena ser ner i sin tekopp, vågar inte möta Jonnas blick där på andra sidan det lilla cafébordet i vitmålat smide. Vad fånigt med dessa små bord där man knappt får plats med en kopp och en assiett. Helena har alltid haft svårt för estetik som går före funktionalitet.

Jonna svarar inte först, petar lite med sin gaffel i mackan med kikärtsröra. Den ser alldeles för stor ut på det lilla bordet, framför den fortfarande lilla spensliga, men numera vuxna, dottern.

”Mm … jo … jag minns också den dan … det var väl Lukas som satt där inne med nån Kalle Anka …”
Helena tar ett stort bett av sin macka med parmaskinka och mozzarella, och så en klunk av teet som fortfarande är alldeles för varmt för att drickas. Hon svär till när drycken bränner till på tungan, nu kommer hon att få gå med blåsor i flera dagar.

”Hur … hur blev det egentligen för dig … att veta att vi visste? Jag har tänkt så mycket på det.”

”Ja … jo, det var väl en lättnad på ett sätt … kanske. Och samtidigt blev det ännu jobbigare också. Du och pappa var över mig som jävla hökar efter den dan. Skulle hålla mig och rakbladen åtskilda till varje pris … Fast det var ju inte de som var problemet, egentligen. Det var ju allt det andra …”

Jonna drar lite i tröjärmarna, ett tics från då som följt med in i nu. Rörelsen ger fortfarande Helena ett gnag i mellangärdet, påminner henne om vad som finns där innanför tyget, det hon lämnades utanför, allt som Jonna ensam bar på späda tonårsaxlar, vägrade bjuda in sin mamma eller någon annan i, och som hon själv alldeles gav upp försöken att hitta en väg in till.

”Mmm, jo … jag har grubblat på det också … det är så mycket som vi borde ha gjort annorlunda. Försökt förstå i stället för att förbjuda.”

Helena vågar titta upp nu, vågar se sitt barn som inte längre är något barn i ögonen. Och det hon ser skrämmer inte längre, inte som då, när hon var livrädd för sin dotter. Rädd för det svarta håret, de kolsvarta kajalstrecken runt ögonen, töjningarna, piercingarna, de svarta kläderna, de tunga kängorna. Men framförallt så otroligt rädd för att förlora henne.

Det har gått nästan fyra år nu sedan dagen hon förstod hur illa det var, att hennes dotter skadade sig själv för att själen värkte till den grad att den fysiska smärta hon utsatte sig för var det enda som kunde mota bort hennes inre demoner för en liten, liten stund. Sådant som Helena bara trodde hände i dysfunktionella familjer, inte i en trygg medelklassvilla med två välutbildade föräldrar. Hon tar ett djupt andetag och fortsätter:

”Men jag förstod aldrig vad det var som hände, Jonna … Varför du mådde så dåligt, varför du lämnade oss utanför …”

Jonna sippar på sin färskpressade juice och lindar en slinga av det hår som har återfått sin gyllenbruna ton. Allt det svarta i hennes uppenbarelse är borta. Det är som om en helt annan person sitter där mittemot Helena. Det andra känns så avlägset. Och ändå så nära.

”Ja … jo, men det var ju när jag började ettan … Högstadiet var okej, om du minns. Där fick jag vara mig själv. Jag hade Rebecka och Linnea, som också var lite som jag. Vi var inte de populära, men det var ingen som var taskig mot oss på riktigt, lite småtrackande bara från några av killarna. Och … och vi trivdes nog ganska bra med att vara lite udda, känna oss speciella, att alla de där andra var puckon som inte fattade nåt om världen, inte läste ”djup litteratur” och så där. ”

Jonna gör citattecken med fingrarna och ler vid minnet, tar en tugga på mackan. Men när hon fortsätter slocknar hennes blick:

”När jag började gymnasiet blev allt så annorlunda. Rebecka och Linnea fanns inte där längre … Jag var inte alls som de andra i klassen. Egentligen var det nog ingen som var fientlig eller så … inte i början, men jag kände direkt att jag inte passade in, att jag var ett enda stort fel, ett miffo. Och så höll jag mig utanför redan från början. Stötte bort de andra genom hur jag såg ut och var. Tror att en del var lite rädda för mig, faktiskt …”

Hon tittar ner och rösten bryts. Helena ser på sin dotter:
”Jag var också rädd för dig, Jonna. Rädd för ditt skal, rädd för att bli bortstött. Det var väl därför jag inte vågade närma mig dig som jag borde ha gjort.”

Det rycker i Jonnas mungipor nu, röda rosor slår ut på kinderna och ögonen blir glansiga.

Rösten är låg och grötig när hon svarar:

”Jag vet … jag vet att jag skrämde bort er. Men jag kunde inte göra nåt annat. Jag var ju till och med rädd för mig själv. Hur skulle jag kunna släppa någon annan in på livet?”

***

Till sist finns inga andra gäster kvar, och en ung cafétjej närmar sig försiktigt för att påminna om att det är stängningsdags. Helena vet så väl att de har lång väg kvar, men de har i alla fall tagit det första lilla steget. Och tiden är på deras sida nu.

Innan de skiljs åt får hon en liten, ganska tafatt, kram av sin dotter. Det är så länge sedan de kramades. Jonna har ett eget liv nu, egen lägenhet, studier och pojkvän. Det går bra. Samtidigt kommer hon alltid att vara den lilla Jonna, den som Helena lyckades så dåligt med att skydda. Från världen och från rakbladen. Det kommer hon aldrig att förlåta sig själv för. Hon höjer handen till en vinkning som blir kvar i luften i flera sekunder sedan Jonna rundat gathörnet och försvunnit ur hennes synfält.

© Maria Estling Vannestål

Hederspris i novelltävlingen 2015

Motivering: Ett effektivt språk som inte ställer sig i vägen för berättelsen.