I gungstol på lejongul veranda

I gungstol på lejongul veranda

Sommaren ska ägnas åt lugn och vila. Så har det beslutats och så har också skett under de dryga två veckor som hittills har förflutit av Sebastians väl tilltagna semester. Under hela den tiden har han varit ensam i det stora sommarhuset på Kärringsundet. Tids nog kommer fler i familjen att dyka upp, men ännu så länge rår han sig själv och han tillåter sig också att helt och fullt njuta av den självvalda ensamheten.

Hans semesterplanering är enkel. Han ska släppa alla sina måsten och borden. Allt sådant som hans liv är alldeles fullt av i vanliga fall. Och så ska han bara vila. Därför lyfter han den gamla gungstolen ut på verandan redan första dagen. I en stor flätad korg tömmer han sin axelremsväska med den noga utvalda sommarläsningen.

Sebastians semesterlektyr består mest av lättsmälta romaner och deckare, i huvudsak pocketutgåvor. Inget han stoltserar med på redaktionen, men här på Sundet finns varken bildningskomplex eller kultursnobberi.

”Lätta att bära, lätta att läsa och sedan lätta att skiljas från”. Så hade han resonerat han när han varit inne bokhandeln och handlat inför semestern. Undantaget är den bok som han försiktigt lägger överst i korgen. Rosenprakt i bohuslänska kulturlandskap är den smått fantastiska titeln. Författarna är flera. Den boken är både stor och tung. Han köpte den för flera år sedan och har sedan dess ägnat den (eller något liknande verk) åtminstone en stund av sin fritid nästan varje vecka oavsett tid på året. Rosornas skönhet och dofter är Sebastians stora passion i livet.

Vädret är himmelskt på Kärringsundet. Det gräddgula sommarhuset med den vildvuxna naturtomten känns som paradiset på jorden. Mestadels sitter Sebastian bara i sin gungstol, i skugga under träverandans tak. Verandans lejongula fasad och de rödbruna snickerierna ger honom en extra ombonad känsla. Och han slipper de skarpa solreflexer som huset i övrigt skjuter vilt omkring sig ut i trädgården.

Hans bokkorg står alldeles intill honom där han sitter. Böckerna i den är på så sätt lätt åtkomliga närhelst han önskar. I gungstolen på verandan har han ett behagligt ljus att läsa i. Han gungar sakta genom att då och då trycka sin nakna fot mot den mjukt rundade övre brädan på verandaräcket. Hans solkiga bomullsbyxor är slarvigt uppvikta till strax under knävecken. Överkroppen är bar. På huvudet har han parkerat en gammal gulnad stråhatt med spretigt brätte och en tufsig fasanfjäder instucken under ett brunt sidenband som sveper runt kullen. Skägget har hunnit bli långt. Och även ögonbrynen kommer snart att behöva ansas ordentligt. Ingetdera bekymrar honom det minsta.

Från sin plats på verandan kan han när som helst välja att ta en lov ut i trädgården för att närmare beundra alla de rosor och andra blommor som nu trivs utmärkt i det härliga trädgårdsprunket. Några av blomväxterna har planterats av honom själv och hans hustru. Men de flesta har funnits där sedan långt tidigare. Mest fascinerande är en riktigt gammal vit rosenbuske som står hög och elegant bland hustruns nyttoväxter i örtagården, omgiven av allt från mynta i krukor, till spretig lavendel, krusig plocksallat och matlök på rad.

Den vita rosen är helt unik, åtminstone enligt de experter som Sebastian med jämna mellanrum konsulterar. Den lär vara närmare hundra år gammal. En vit Damascena. Rosen levde en tynande tillvaro i det otyglade vildvuxet där han funnit den några år tidigare. Det var sommaren då hustruns örtagård skulle anläggas. Och den då mycket späda rosenbusken fick förstås vara kvar. Hon har vårdats med särskild omsorg alltsedan dess och nu är den vita damascenan hans stora stolthet och sommarträdgårdens okrönta drottning.

Sebastian vaknar till. Han har visst slumrat ett slag. Kisar bort mot örtagården och betraktar en stund hur hans vilda vackra ros ivrigt kurtiseras av både humlor och bin.