Överraskningen

Överraskningen

Det var just när instrumenten dog som Marianne fick syn på honom. Han stod borta vid bardisken med ett glas i handen. En drink han av allt att döma precis fått, då han världsvant slängde till bartendern en sedel utan att vänta på växel.

Hon hade omedelbart känt igen honom. Nu stod han förklädd i kavaj och matchande byxor, förrädiskt lik de manliga gästerna, och spanade efter lämpligt offer. Trots att hon mycket väl visste att alla förr eller senare blev utskrivna, var hon chockad över att de släppt ut just honom, från den psykklinik hon arbetat på förut. Hans beskedliga utseende och charmerande sätt stod i bjärt kontrast till hans handlande, vilket några av de kvinnor han inlett förhållande med dyrt fått erfara. Karlen var en samvetslös psykopat, fullt kapabel att döda vem som helst. Och nu lurade han här i lokalen, med rader av uttråkade och aningslösa kvinnor att välja mellan, osynlig i mängden utom för Marianne och inget överfallslarm att trycka på.

”Du kan alltid lita på pojkarna över trettifem …” Vokalistens stämma dånade över dansmosaiken och gärningsmannen mittemot lösgjorde sig från bardisken. Han ålade sig igenom folkhavet och tycktes komma rusande i raketfart åt hennes håll.

Marianne kröp ihop bakom pelaren bredvid dansgolvet och bad en tyst bön för sig själv. Han var bara några meter ifrån henne, men gudskelov avslöjade hans ögon att han inte upptäckt henne. Likt en radarantenn följde hon hans framryckning. Han smet smidigt upp för avsatsens trappsteg och svepte tätt förbi henne, så nära att hon kunde förnimma luftdraget från honom. Stannade för ett ögonblick och såg sig omkring. Marianne vände snabbt bort ansiktet och ställde sig i radarskugga. Han tvekade en kort stund, bestämde sig så och vred iväg i riktning mot Mariannes bord.

Hon ville skrika. Skrika rätt ut. Ropa en varning till Laila som satt kvar vid bordet likt en övergiven panelhöna. Lisa och de andra var plötsligt som bortblåsta. Mariannes varningsrop blev bara ett ynkligt pip som fastnade i halsen. Hon kunde givetvis inte höra vad han sa, men hans gester och kroppsspråk talade för sig självt. Han log brett, satte sig på huk så att han kom i jämnhöjd med Lailas huvud, och Laila log tillbaka, ja hon skrattade faktiskt och lät sig likt ett fromt lamm föras till slakten. Marianne bevittnade hjälplös hur de tog sig förbi pelaren, alldeles intill henne men ändå en avgrund emellan.

Dansbandet dunkade igång en bugglåt. Laila fullkomligt älskade att bugga och mördaren snurrade henne med de rätta greppen elegant runt, runt på dansgolvet. Lailas förtjusta ansikte glimtade med jämna mellanrum fram bland de dansande. I pausen inför nästa låt pratade de förtroligt med varandra. Han sa tydligen lustigheter för Laila drog ideligen på munnen. Måtte hon bara inte lämna ut sitt nummer tänkte Marianne.

Bandet tog ton igen. En tryckare. Laila omfamnades av sin boa constrictor till kavaljer. Det var Lisa och Barbro som väckte Marianne ur mardrömmen.

”Mår du illa? Du är ju alldeles vit i ansiktet.”

”Kom ska vi hjälpa dej.” Innan hon hunnit svara hade de tagit ett bastant grepp och lotsat henne tillbaka till bordet. Berit återvände tillsammans med Tone och Cissi och därmed var hela sällskapet samlat igen. Alla utom Laila. Kvinnorna betraktade oroligt Marianne och deras uppfordrande blickar krävde en förklaring.

”Det finns en våldtäktsman härinne … en mördare. Från där jag jobba innan”, började hon trevande. ”Han är där borta. Och dansar. Med Laila.” Fem par ögon svepte samtidigt som strålkastare bort mot dansgolvet. ”Han bjöd upp och jag hann aldrig varna henne.”