Vid det här laget kurrade magen så det väste. Reina sprang ut i köket. Såg på klockan som visade 10:40. Helvete också, nu missar jag 10:46 tåget. Ska jag sjukanmäla mig, då slipper jag skämmas för en taskigt förberedd redovisning, resonerade hon och stannade upp för några sekunder i jäktandet. Hon gäspade bort sin tanke och siktade på nästa tåg istället. Rev upp kylskåpsdörren och hällde filmjölk i käften direkt ur förpackningen. Sedan tog hon en kall banan. Brun hade den blivit i kylskåpet. Hon skalade den till hälften och högg i på en tugga som var kall och strålade ilande längs översta tandraden.

– Nu pallar jag inte meder, skrek hon och kastade bananen i väggen. Det blev inte ett kraftfullt kras av ljud, vilket skapade mer ilska.

Hon ville få utlopp för sina spänningar. Allt samlades inombords. Droppen på bägaren hade runnit över, nu klarade hon inte mer. Hon behövde hjälp, för de här rutinerna skulle hon inte klara av att bryta själv. Det visste hon. En sjukskrivning av en läkare skulle vara en ursäkt inför omgivningen. Det var inte jag som valde det här, läkaren sjukskrev mig.

Fanns ingen tid att gå på gym. Förargligt. Att boxa sönder säckar i ett slitet garage hade varit något. Reina slog med näven genom luften och såg Sickans ansikte framför sig. Hon utdelade slag efter slag så han fick fläskläpp och svullnader kring ögonen. Tänder flög genom luften. Reina blixtrade av hat och förakt. Det hade varit en skön verklighet. Sedan böjde hon sig fram för att plocka upp bananskalet med den trasiga bananen.

En tryckande känsla la sig på hennes axlar och bröstkorg. Vägde bly. Illamående som skapade kraftiga kväljningar vek ut sig i hela hennes inre. Panik för döden ruskade om tankarna. Hon stapplade ut i sovrummet för att hämta mobilen. Slog 112 på mobilen. Dålig täckning. Andfått kämpade hon sig ut i vardagsrummet och fick upp dörren till tomten. Trycket på bröstkorgen ökade och smärtade massivt. Hon sjönk ihop som ett visset löv i en svart värld.

Reina fångade sin närvaro. Kändes som hon varit på en lån resa på avlägsen destination, ifrån allt hon var van vid.

Hon öppnade ögonen när hon hörde en bekant mjuk röst som talade till henne.

– Reina, hur är det med dig gumman?

– Mamma? Vad gör vi här? Vad har hänt? Vad är klockan?

– Du har haft en hjärtattack igår. Inser du hur nära döden du har varit?? Du måste ändra på din hektiska tillvaro.

En läkare kom in på rummet och tog över samtalet mer professionellt.

– Hej Reina, Kristin Wangryd heter jag och är hjärtspecialist här på Karolinska. En granne till dig larmade ambulans igår. Du har haft en hjärtattack. Din räddning var att du tog dig ut på tomten och blev sedd. Det här är kraftigt stressrelaterat. Jag kommer ordinera dig vila i tre månader, en sjukskrivning alltså. Jag hoppas, för ditt eget bästa, att du tar det här på allvar. Du är 23 år och det är väldigt ovanligt att ha fått en hjärtattack då. Vi kommer ha kvar dig här en vecka. Måste gå min runda nu, men vi ses igen.