Hederspris i novelletävlingen 2008: REINA

ImageReina hann dänga tre svordomar i väggen innan hon hittade nycklarna i väskan. Kändes som en halv livstid att få upp dörren. Hon klev in genom dörren och smällde aggressivt igen den efter sig.

Fan, detta kattpiss börjar stå mig upp i halsen. Evigt tjat med rensandet av skiten i kattlådan, tänkte hon och suckade tungt i en ansträngning att lösa upp jäktet inombords. Lönlöst. Låg kvar som en hård knut i hennes mage och kramade hjärtat med sina långa spretande tentakler. Utan att ta av sig skorna och jackan gick hon in i sovrummet och kastade sig på den obäddade sängen.

Drog fram mobilen från högra jackfickan och ställde in alarmet på 08:45. En powernap på en timme och en kvart skulle ge henne ork att möta ännu en dag, tänkte hon. En dag som igår, en dag som imorgon. Ett schema utan ett slut, ett slut på en början hon inte längre kunde minnas. Oron att inte hinna med allt det inplanerade jagade henne ännu när sömnen hastigt överbemannade henne.

Hon anade oråd redan innan hon slog upp ögonen. Kroppen kändes som en tung tegelsten, men inte tung på det sättet som när hon i sitt inre ibland fick övertala sig själv att kliva upp. Kroppen ville aldrig lyda, så hon fick räkna till tio och hoppas på att kommandot skulle gå fram. Ibland upprepade hon räknandet ett par gånger. Nu lydde kroppen med en gång. Något var fel. Hon kastade sig över mobilen på nattygsbordet. Klockan visade 10:10.

Hon hade inte hört alarmet. Kroppen hade stängt av sig och tagit ut sin rätt. Den behövde sömn för att palla trycket.

– Helvetets jävla döva kossa, förbannade hon sig själv när hon satte sig upp på sängkanten. Adrenalinet vaknade blixtsnabbt till liv och spred sig som en hetta i kroppen. Pressen drog ihop sig och centrerades som en negativt laddad bomb i hennes mage. Hon ville spy. En ihålig känsla följde. Började borra i henne. Misslyckad. Tom. Otillräcklig. Reina började gråta när hon tänkte på sitt liv. Hon måste välja. Antingen bara jobba. Eller bara studera. Att leva som hon gjorde nu var inte humant.

Sen tre år tillbaka kunde hon inte minnas att hon gjort något roligt. Tre år fullt av ekonomiska teorier. Tre år med vakna nattskift för att se kraftigt funktionshindrade gå sitt orättvisa öde till mötes. Fet nit på livets lotteri. För de och för mig, tänkte hon.

Hoppas helvetets alla gap slukar dig levande och dränker dig i ett eldhav, Nelson. Jag hatar dig, Nelson. Hon tänkte så hårt att om det funnit risk för överhettning i huvudet, så skulle hela Stockholm ha nåtts av det larmet nu.

Två år kvar till en polmag på Stockholms universitet. Hon skulle dö innan hon var klar. Kurskamraterna skulle få spika fast hennes examensbevis på kistlocket. Bitterheten slöt hennes käkar. Tänderna pressade. Tårar skar ut från ögonvrån och kastade sig ut över kinden. Det gjorde ont att gråta. Det fanns ingen tystnad. Hon grät så det hördes. Gizmo jamade medlidande på håll. Sedan hoppade han upp på fåtöljen bredvid sängen där alla ostrukna kläder låg ostrukna sen en vecka.

När gråten dog ut, satt Reina kvar en stund och stirrade på en punkt på väggen. Stenhård fokus. Ihålighet igen. Punkten på väggen blev ett öga, som ledsamt såg tillbaka. Hon måste göra annat nu, tänkte hon. Samlade sig och reste sig för att ta av vinterjackan och skorna. Hon slet av sig alla kläder och gick in i badrummet. Hon duschade snabbt, sköljde ur håret på femton sekunder så hälften av all schampo låg kvar. Med tandborsten drog hon ett stråk åt höger och ett åt vänster, sen spottade hon ut allt i handfatet. Kupade handen och kastade in en skvätt vatten i munnen som hon spottade ut så snabbt att hälften hann slå mot badrumsspegeln.

– Men va i helvete, skrek hon och slet åt sig en handduk som hon drog över rutan. Fula spår blev kvar, vilket väckte bagatellartad irritation. Kokande, med händer som darrade provade hon att måla sig i ett ansträngt lugn. Mascaran applicerades på ryckigt och fransarna klumpade ihop sig till feta spindelben. Hon mötte sin egen blick i spegeln. Röda strimmor av ilska blossade upp på iris och pupillerna svartnade till stendöda prickar. Fult. Hon mosade tvål mot ögonen och tvättade bort spindelbenen under hett vatten. Bestraffningen för att jag sölar, tänkte hon och kände hur hjärtat nästan slog sig ut från bröstet. Hon mötte sin nakna reflektion igen. Ögonvitor – sprängda i rött av tvålen.