Stövlarna klafsar och grymtar otåligt. Moster väntar. Han tvekar. Lyfter ett finger och pekar på Svarten? Nej, Gräddnos, eller kanske på Tiger? Svarten eller Gräddnos? Tiger eller Svarten?
Tiden rinner ut. Dags att välja nu.

”Gör du det inte, så tvingas moster själv”, förklarar hon. Och då har han ju misslyckats med sitt viktiga uppdrag. Det som gjort honom duktig och stor på bara en dag.

Men svårare än svårt är det. Han blundar och tittar. Han blundar och pekar. I blindo. Moster ropar förtjust. Stövlarna grymtar igen.

Valt knyte släpps tillbaka ned i papplådan. Lådan som är deras om de vill ha den. Svartstövlarna vänder sig om. Gräddnos, eller är det kanske Tiger som först smäller stenhårt i betonggolvet. Sedan Svarten eller kanske är det Gräddnos? Ännu ett kras. Han ser allt mellan svartstövelskaften, men kan nu inte längre se vilka av tussarna som hårt sparkas upp på skyffeln och landar högst upp på skottkärran. Kvar i den smutsiga lådan ligger den utvalde.

Han bär själv sin låda tillbaka ut. På vägen därifrån rinner tårarna ned i den. Men ännu har han inte vågat titta. Vågar inte se efter vem han valde och vilka han dräpte.

Moster går tyst bakom. Hon håller en fast hand runt hans darrande skuldra. Som för att bära en del av hans börda. Som för att hjälpa till.

Och på andra sidan kullen har himlen förmörkats.

 © Magnus Lindgren

”Ensam i handen piper högst” får hederspris i novelltävlingen 2012

Motivering: Orimliga krav tvingar oss växa. Författaren har gått ner på barnets nivå och satt sig in i dess känslovärld.