diplom_fyraSnöflingorna faller tunga och blöta. Täcker fönstren i tunnelbanevagnen. Så ner under jorden och upp igen och fönstren är rena och klara som om en fönsterputsare varit där med universaltrasan. Under den här resan vill han gärna se ut. Nagla fast blicken vid husfasader, stuprännor och himlens molnformationer. Det är en historisk resa och han vill minnas allt.

Han tänker på hur det började. Den där dagen då han bestämt sig för äventyret, att ge sig iväg till sjöss. Pappersexercisen innan. Han ser sig själv stå där med personbeviset i handen och hur han läste en gång, två, nog var det tre. Moder Birgitta Svensson, fader Ragnar Odén. En lång stund stod han kvar utanför myndigheten. Vinden blåste kall, kröp in under krage och rockärmar. Det var i början på april. Och sedan de slitna gymnastikskorna med en fläck på vänster tåhätta. Hur de klev trappsteg för trappsteg upp igen, våning för våning.

− Det stämmer precis. Allt är rätt och i sin ordning.

Mannen med de tunga glasögonbågarna som fallit ner på näsan sköt papperet tillbaka över disken.

− Ja, tack då.

Köksbordet, den blommiga vaxduken. Det var ärtsoppa den dagen, måste ha varit en torsdag. Mamma glömde att göra pannkakor. De satt som förstenade av sorg och skam. Att de inte hade berättat. Mammas tårar som spädde ut soppan.

− Det här borde du fått veta för länge sedan. Men det har liksom aldrig blivit det rätta tillfället.

− Det är lugnt morsan.

Och det var det. För honom, han var nitton då, var det ingen stor och omvälvande händelse. Han hade ju en pappa. Sverre var hans lika mycket som brorsans. Inte behövde han veta något mer.

Mer än fyrtio år har gått sedan den dagen. Birgitta och Sverre lever inte längre. Han är inte religiös men kan ändå inte låta bli att tänka att de där två nu följer honom med blicken. Hela vägen ska de följa honom, ända fram. Tänker att de ska lämna över något. Ser sin spegelbild i fönstret, håret som grånat och skägget. Stramar upp sig, drar handen genom den fortfarande tjocka luggen. Inte har han något att vara rädd för. Och inget att förlora. Han gör det för att han vill, inte måste.

Det var Sara, yngsta dottern som tog upp det.

− Om inte du vill veta, så skulle faktiskt jag. Man tänker mer så här när man fått barn. Tänkte inte du det. Släktleden, framåt och bakåt.

Nej, då hade han inte tänkt. När Sara och Ulrika föddes med bara ett års mellanrum hade livet var så fullt ändå. Och sedan kom Andreas. Visst måste han erkänna att han på senaste tiden följt en del av TV-programmen där man letade upp släktingar, både i Sverige och utomlands. Men han hade svårt med allt det där sentimentala, en slags uppvisning och utfläkning rätt in i folks vardagsrum. Och hur kände de som man aldrig fick följa, de avvisade.