Bittra bär

Bittra bär

Ett vykort från Köpenhamn, som vi skulle skicka till mamma men glömde bort och behöll när det blev för sent. Danska flaggan, den lille havfrue och leende människor.

Ett kvitto på drinkar inköpta för två år sedan, den där kvällen på färjan. En martini åt mig, en Cuba Libre till Agnes och så åt vi lite nötter. Kvittot är tilltufsat. Det låg i min jackficka i två månader.

Ett foto på mig med en väldigt stor latte. Det skulle kunna varit taget på ett fik på Söder, men det kan också komma från Rom. Eller Paris. Det finns vissa vinklar, visst ljus, som är samma överallt.

De här är tecknen på att jag har varit på flera platser. Det har funnits något innan det här. Det fanns ett bättre jag.

Tittade jag ut ur dessa ögon en gång i tiden? Styrde jag den hand som på bilden värms av en solgul lattemugg?

***

Vi går igenom våra saker. Vad som var hennes: Bakattiraljer, verktygslåda, den blå servisen. Vad som var mitt: penslar, kokböcker, den vita servisen. För varje detalj, varje liten pryl, blir jag tystare. Vårt liv tillsammans är väldokumenterat. Det finns så mycket saker. Det är då Jonna hittar det där kvittot. Färjan. Två drinkar och en liten skål blandade nötter. Och hon kanske tänker att hon kan få mig att le ändå, trots allting som hänt.

”Titta”, säger hon. ”Första gången vi träffades.”

”Du sparade det”, viskar jag.

”Inte medvetet. Du vet hur sällan jag gör mig av med saker.”

Hon blir förvånad ändå när jag börjar gråta, och skrika, och hur jag sedan springer till toaletten för att kräkas.

***

Det känns som om jag ständigt gör henne illa. Till och med när jag försöker dra upp täcket över henne så vaknar hon till, spänner sig, ligger vaken och stirrar rakt ut i mörkret. Hon somnar inte förrän det börjar bli ljust ute, av ren utmattning, och jag låter henne ligga med täcket halvt av.

”Agnes”, viskar jag. ”Prata med mig, snälla.”

”Jag vill inte. Gå härifrån. Du finns inte, Jonna.”

Men jag finns visst. Jag förstår inte vad hon menar. Jag sitter på min sida av sängen, och jag finns. Våra saker ligger i drivor på golvet, uppdelade i högar som vi bara snubblar över. Jag kräver att finnas. Bevisen ligger överallt. Jag viskar dem om och om igen.
***
Jag blundar hårt. Försöker lista ut vad som är jag och vad som är rösten jag hör. Vad som är helheten och vad som är fragment. Jonna viskar om saker vi sett och upplevt. Kvitton och vykort och prylar överallt. Jag minns när jag köpte den vita servisen. Hur pusslar jag ihop mig själv?

Minns jag den blå? Är det ett minne i mitt huvud? Det måste vara jag. Jonna kommer med förklaringar, stjärnställningar av ord, men hon kan inte måla en bild klar nog. Känslan av att vara utanför min egen kropp är för stark.

Jag kan inte leva såhär. Med Zyprexa pratar hon inte längre. Jag svettas ner alla mina lakan, men vaknar inte ens när hon skriker.

”Jag är den enda hon har att prata med”, säger jag.

”Är hon här just nu?”

”Hon är alltid här.”

”Det är inte sant, Agnes. Du vet att hon inte alltid fanns bredvid dig. Det fanns en första gång ni träffades. Vi kan prata om det.”

Jag tittar ner i blankpolerat trägolv. ”Jag tror hon känner sig ensam.”

”Det är inte upp till dig att ta på dig hennes problem.”

”Det är inte hennes fel att hon inte finns. Eller att jag behövde henne.”

***

Det blir långsamt mörkare. Hennes hand kändes alltid kall, som att röra vid porslin. Det är ingen idé att skrika, jag tänker vänta tills hon lyssnar igen. Jag kan stryka alldeles utom synhåll, i skuggorna vid byrån och runt våra ägodelar, tills hennes dimmor försvinner.

Men jag kan tänka högt. Jag kan påpeka hur orättvist det är.

Vem bestämde att det var hennes kropp? Jag har gjort mer med den. Jag reste med den, eller hur? Det enda hon gjorde var färjan, och med den gick det ju som det gick. Den blev hon medtvingad på, trots att kroppen sträckte på sig och såg fram emot nya saker. Jag dansade med den! Jag fick den att röra på sig.

Jag drog med henne ur mörkret.

Hur vet hon att hon ska vara? Hur kan hon se sig i spegeln och känna att kroppen passar henne? Den tycker bättre om mig. Jag fick den att skratta igen. Agnes kunde inte ens ta hand om den ordentligt, skydda den ordentligt.

Och den där psykologen är en jävla lögnare. Jag var minsann alltid där.

***

När började mina läppar forma hennes namn istället för mitt? När började hon ta min kropp på promenad medan jag sov? När var det hon flyttade in på riktigt?

”Jag är så trött”, säger jag. ”Hela tiden.”

”Hör du henne fortfarande?”

”Mardrömmar igen. Om jag tar medicin hör jag inte Jonna längre, men mardrömmarna kommer tillbaka. Är det det ena eller andra? Måste jag välja?”

”Vi kommer hitta en dos som fungerar. Det kan ta lite tid. Men medicin kan bara göra en del av jobbet, Agnes. Vi måste börja prata om andra saker. Vi måste prata om färjan.”

”Jag vill inte det.” Jag låter som ett barn.

”Och jag kan inte tvinga dig att börja. Men jag kan ge en rekommendation för det bästa sättet att behandla dig på, och det är min rekommendation. Jonna är ett symptom. Hon är inte orsaken till att du mår såhär.”

”Det känns… ibland känns det som att hon är mitt straff. Som om jag borde må såhär.”

”Inget av vad som hände är ditt fel. Du är en överlevare, Agnes. Du gjorde vad du var tvungen. Du behövde Jonna en gång i tiden, men nu kan du klara dig utan henne.”

”Och vad gör jag åt skulden då?”

”Du kan tillåta dig själv att känna den. Jag är här för att hjälpa dig arbeta igenom den.”

Min hand skakar nu. Det är medicinens fel. Annars skulle jag försöka ta en slurk vatten för att dra ut på tiden.

”Jag ska tänka på det”, säger jag.

***

Jag väntar på Agnes hemma. Jag väntar alltid på Agnes. Jag ser henne ta långa kliv över våra uppdelade saker och stanna i skuggorna. Hon är inte riktigt ute ur dimman. Hon lyssnar inte riktigt än.

Så det gör mig väldigt förvånad när hon systematiskt börjar plocka ut alla blå skålar ur vår servis, går ut på balkongen, och låter dem krossas mot asfalten.

© Josefin Åkerblom

Hederspris i novelltävling 2015

Motivering: Insiktsfullt och lågmält berättat.