Den onämnbara

Den onämnbara

”Du vet väl om att du är värdefull?” viskade hon. ”Du vet väl om att du är älskad?”

Den gamle hunden sneglade på henne med sina mörkbruna ögon. Han låg med huvudet i hennes knä, trött och frusen. Säkert var han kall, ända in i märgen, precis som hon. Det var en sådan kväll då vanligt folk höll sig inne. De satt i sina varma lägenheter och drack varm choklad framför tv:n. De kunde stänga kylan ute, bara genom att stänga dörren. Själv hade hon aldrig haft en dörr att stänga. Hon kunde bara minnas en dörr som hade stängts framför henne för många år sedan. Det var den dagen då hon börjat kallas för den onämnbara av hennes egen familj. Det hade inte spelat någon roll vad hon sa. Det kvittade dem, att det var han som våldfört sig på henne, och att hon försökt göra motstånd. För dem var det fortfarande hon som bar skulden. Skammen fanns inne i henne, och hon var befläckad, smutsig, värdelös. Hon hade hamnat på gatan, där hon blivit funnen av en man som synat hennes kropp med en kall, belåten blick. Han hade lovat henne allt. Tak över huvudet, mat och kläder, om hon arbetade för honom.

”Jag ville bara överleva”, förklarade hon för hunden. ”Och skadan var ju redan skedd. Jag tänkte, att det kanske var det jag var skapad för. Män, som skulle utnyttja min kropp, så som det behagade dem.”

Hon strök de stelfrusna fingrarna genom den sträva, gulbruna pälsen, medveten om att livet höll på att rinna ur dem båda. ”Visst var jag en dåre som rymde. En dåre som trodde att jag förtjänade bättre.”

Hon lutade sig över hunden i ett sista försök att fånga lite kroppsvärme. Men pälsen var lika kall som snön runt omkring dem. Lika kall som hennes hjärta.

”Du är den vackraste varelse jag någonsin träffat” mumlade hon. ”Den enda som förstått mig. Kanske för att du också blivit övergiven?” Hon slöt ögonen. ”Det är en grym värld vi lever i.”

Hon blickade upp mot den stjärnbeströdda natthimlen, tacksam över att åtminstone få dö i frihet. Kanske fanns det någonting för dem, där bortom stjärnorna? En annan värld. En bättre värld. Vilken som helst skulle vara bättre än denna.

***

Han hade fått syn på dem av en ren händelse när han stegade fram genom den övergivna gatan. Hon hade legat hopkrupen bakom en krök, med hunden intill sig. Tunt klädd och, vad han kunde se, illa medfaren. Han hade ringt på ambulans och sett till att hon kom till sjukhus. Av någon anledning hade han väntat där, som om han bara inte förmådde lämna henne. Hon vägrade berätta sitt namn för honom. I själva verket var det uppenbart att hon var vettskrämd för honom. Han hade aldrig förr sett en sådan naken skräck i en annan människas ögon. Och han fasade över vad hon kunde ha råkat ut för.

”Har du något hem?” frågade han henne.

Hon såg avvaktande på honom med sina stora, havsgröna ögon, utan att ge något svar.

”Vart bor du någonstans?” försökte han igen.

Tystnaden mellan dem talade sitt tydliga språk.

”Var är min hund?” frågade hon tillslut. Hennes blick var hård och beräknande och fick honom att känna sig som ett monster.

”Han är hemma hos mig och väntar på dig”, svarade han lugnt.