– Jag kommer ihåg att jag gick omkring med högklackade skor mitt i vintern, passade Edith på att flika in. Det låg snö på gatorna och jag stapplade på.

– Att resa är härligt, sa Rut,

Hennes blick vilade fortfarande på kvinnan, som nu tjoande, sänkte ner hela sin kropp i vattnet.

– Jag kommer ihåg första gången jag åkte utomlands, sa Edith samtidigt som hon likt en fet svettblank säl klumpigt vände på kroppen och la sig på mage.

– Första gången jag flög var till Mallorca, sa Rut. När var det? 1967? 1966.

– Jo, jag reste ju till Rimini. Jag…

– Det var härligt.

Lisa hörde hur Rut tog ett djupt andetag och tog ny sats.

– Det såg ju inte alls ut som det gör nu. Jag var där med en väninna och vi var ute varenda kväll och festade och drack Sangria.

– Aha, sa Edith lite trevande, vi…

– En dag besökte vi en by. På hemvägen blev vi stoppade av polisen. Det var mörkt och vi hade inte upptäckt att ena lyktan var trasig. Vad rädda vi blev, Edith, det var ju diktatur.

– Mm.

– De var trevliga. Vi fick åka vidare om vi lovade att åka till närmsta bensinstation och byta lampa.

– Jag åkte ensam till Rimini. Det har jag gjort många gånger.

– Jag har åkt med väninnor. En gång var vi på bussutflykt. När reseledaren klev in i bussen föll hon raklång, rakt på näsan, sa Rut följt av ett högt falsettskratt.

– Jaha.

– En man klagade. Han sa till reseledaren att det var alldeles för hett i sanden. Det var reseledarens fel, sa han, att han hade bränt fötterna.

– Första gången var jag med på en grisfest. En man kom fram till mig.

Edith tystnade.

– Rut hör du mig?

– Ja, Edith.

– Han var från Norge, sa Edith. Sen tillbringade vi tre veckor tillsammans.

– En annan gång, åkte jag ensam till Las Palmas. Gick ut. När jag skulle gå hem hade jag glömt vilket hotell jag bodde på. Jag gick fram till en man som jag kände igen. Han hade också hade glömt var han bodde.