Snäll

Image
– Du ser snäll ut!

Orden kom från den kvinna, som med en ljudlig suck och på något ostadiga ben just hade satt sig bredvid mig på tunnelbanan.

Jag är på väg hem efter ett av dessa otaliga möten på arbetsförmedlingen och sitter och bläddrar i dagens tidning. Det jag ser när jag hastigt tittar upp över tidningskanten, är en medelålders kvinna, lite väl hårt sminkad enligt min smak och med det mörka håret klippt i en kort, modern frisyr.

 

– Jaha. Tack, säger jag och fortsätter med mitt bläddrande.

Klockan är strax efter fem på eftermiddagen och tunnelbanevagnen är full av hemvändande, arbetande människor. Åtminstone tror jag, att alla andra utom jag har ett jobb att gå till på dagarna. Efter fyra månaders arbetslöshet känns det ganska hopplöst. Jag är trött och lite grinig och har ingen som helst lust att börja en konversation med kvinnan bredvid mej, så jag gömmer mig bakom tidningen och hoppas hon förstår vinken.

– Vad läser du?

– Dagens tidning, svarar jag lite kort utan att titta på henne.

Nu måste hon väl förstå! Men nej. När jag nästa gång vänder blad, tar hon tag i min arm, lutar sig mot mig och säger tyst.

– Tycker du att det luktar om mig?

Jag drar försiktigt bort min arm och svarar.

– Nej, inte precis.

Fortfarande gömd bakom min tidning hör jag henne fortsätta.

– Du förstår, jag är på väg till min son. Vi har inte setts på länge och han vet inte att jag dricker. Ja, jag dricker inte så mycket förståss, men det kan ju lukta i alla fall.

– Nej det luktar inte om dig. Det skulle vara parfymdoften då.

Åter en snabb titt över tidningen och jag ser att hon är snyggt klädd i en kostym, som sitter perfekt på hennes slanka kropp. Runt hennes ena handled skymtar ett armbandsur, som inte är av den billigaste sorten.

– Du s e r snäll ut, säger hon och tittar på mig med glada, bruna ögon.

– Ja, jag är nog ganska S N Ä L L!

Jag prasslar demonstrativt med tidningen, men kvinnan bredvid mig fortsätter.

– Vad läser du?

Min irritation växer, samtidigt som jag måste erkänna, att jag blir nyfiken på denna människa.

– Men det sa jag ju! Dagens tidning.

– Men jag menar VAD läser du?

– Jobbannonserna.

– Är du arbetslös?

Innan jag hinner svara fortsätter hon.

– Det är jag också, men jag söker inget nytt. Orkar inte. Nej, jag vill inte. Jag hade mitt sista möte för några dagar sedan. Det var min före detta man som ville ha min hjälp. Det var då jag bestämde mej. Nu har jag jobbat färdigt. Punkt, slut!

Hon gör en yvig gest med armarna och suckar ljudligt igen, letar fram en spegel och ett läppstift ur sin väska, bättrar på färgen på läpparna och avslutar med att rätta till en hårslinga, som fallit ner i pannan. Jag blir mer och mer nyfiken, viker ihop tidningen och frågar henne vad hon jobbat med.

Hon berättar att hon jobbat som terapeut och konsult.

– Men det blev för mycket. Man får höra en hel del. Ja du vet skilsmässor, slagsmål, otrohet… Ja Gud vet allt!

– Är det därför du dricker? För att du fått ta del av en massa … skit så att säga?

– Nej nu ska vi inte skylla på andra! Drickandet har funnits med förut, men då var det lite mer s o f i s t i k e r a t.

Hon sluddrar lite på det sista ordet, harklar sej och med tunnelbanans alla ljud som bakgrund får jag höra en del av hennes historia. Hon var hemmafru i sexton år, man, två barn, en pojke och en flicka, som nu flyttat hemifrån. Stort hus, två bilar, utlandssemestrar, många vänner, fester och med en ekonomi, som låg högt över existensminimum.

Jag tänker på min egen nuvarande situation som arbetslös tjugofemåring och skulle inte ha något emot allt det där. Kvinnan fortsätter.