2:a i novelltävlingen 2010:Drakjägarna

tvaSolens strålar trängde på flera ställen igenom trädens täta lövkronor och gjorde det till en varm och skön sommardag. Göran kastade en blick över axeln. Hans bror Sigurd satt på huk bakom ett träd några meter ifrån honom. Göran vinkade till sin bror för att fånga hans uppmärksamhet, sedan gjorde han tecken för att de skulle fortsätta. De var tvungna att vara tysta. Minsta ljud skulle kunna varsko besten om deras närvaro och utan överraskningsmomentet så skulle de inte ha en chans.

De rörde sig sakta från träd till träd. Ständigt spejande. Ständigt på vakt. Drakar är sluga varelser och kan trots deras storlek lätt smälta in i omgivningen. De ligger ofta på lur och väntar på att bytet ska komma till dem. De kan också svepa ner från himlen utan ett ljud som varning. De är blodtörstiga och lämnar varken djur eller människor vid liv då de slår till. De är en plåga som aldrig kunnat utplånas och som kommer tillbaka varje sommar, oavsett hur många man dödar. Det är därför män som Göran och Sigurd jagar dem.

Besten har länge terroriserat landet och dess invånare. Den har anfallit boskap och kastat sig över resande dagar som nätter. Kungen har skickat hundratals soldater för att stoppa den, men få av dem har återvänt. Några av dem lyckades spåra den tillbaka till dess näste i bergen och det var då som kungen sökte upp Sigurd och Göran, världens främsta drakjägare.

Träden framför dem började glesna och de kom fram till skogsbrynet. Framför dem reste sig drakens näste högt över dem. En fästning uthuggen direkt ur klippväggen av någon sedan länge bortglömd civilisation. De enorma portarna var uppslagna på vid gavel, nästan som en inbjudan till de som var dumdristiga nog att följa efter. Göran gjorde tecken åt sin bror att stanna kvar bland träden. Sedan drog han sitt svärd och sprang så fort han kunde till bergets fot. Han tog skydd bakom den ena porten och tittade in i mörkret efter någon rörelse. Allting verkade lugnt så han gjorde tecken åt Sigurd att följa efter. Medan Göran höll uppsikt över mörkret som väntade dem så sprang Sigurd fram och tog skydd bakom den andra porten.

Ingenting rörde sig och allt var tyst. Det fanns inga spår av att draken befann sig där inne, men de kände på sig att de var nära. Bröderna tittade oroat på varandra och de visste båda vad den andra tänkte. De hade kommit så här långt och det vore lika farligt att vända om som att fortsätta. Med svärden dragna och sköldarna framför sig så gick de sakta in genom porten och sakta slöt sig mörkret omkring dem. Efter en stund så vande sig deras ögon vid mörkret och de kunde gå med säkrare fotsteg. De fann sig i en stor öppen grotta som fortsatte djupt in i berget. I taket fanns det en handfull mindre öppningar som släppte in små strimmor av solljus. Tack vare det sparsamma ljuset så upptäckte de att det inte skulle bli så lätt som de trodde att fortsätta djupare in i grottan. En stor del av grottans tak hade rasat och blockerat vägen, men det fanns en öppning allra högst upp. De insåg att de hade en svår klättring framför sig då många av stenarna inte såg särskilt stabila ut. Bröderna stack tillbaka svärden i skidorna, hängde sköldarna över ryggen och skakade hand med varandra innan de inledde den mödosamma klättringen.

Raset var mycket brant och det var svårt att hitta fäste någonstans. Göran var först med att trampa på en sten som gav vika och han tappade greppet. I sista stund fick Sigurd tag i sin brors arm och höll kvar honom så att han kunde hitta nytt fäste med fötterna. De höll sig stilla en stund då de fruktade att oljudet skulle ha ådragit sig drakens uppmärksamhet, men inget hände. Båda gav de ifrån sig en lättnadens suck innan de fortsatte upp till toppen. Väl förbi hindret så drog de sina vapen igen och fortsatte allt djupare in i odjurets lya.

Båda två tvärstannade då de plötsligt hörde ett djupt, rytmiskt muller. De insåg att det måste vara drakens andetag och om de kunde höra den så måste den vara väldigt nära. De fortsatte försiktigare än tidigare och när de rundade nästa krök så såg de den. Den var enorm. Draken låg mitt i en grotta som öppnade upp sig framför dem. En strimma av solljus föll över dess glänsande fjäll, vilket gjorde den lika vacker som den var farlig. Den låg ihopkrupen med huvudet vilande på svansen, förhoppningsvis fullkomligt omedveten om den annalkande faran sov den då dess ögon var slutna. Bröderna stelnade till då drakens svans började röra på sig, men andades en lättnadens suck då den lugnade sig igen. Göran och Sigurd insåg att de var tvungna att slå till nu, innan draken vaknade. De hade fortfarande överraskningsmomentet på sin sida och borde med lite tur kunna döda den innan den ens hinner reagera. Sigurd såg på sin bror och nickade. Göran förstod vad han menade och nickade även han. Sedan höjde de sina vapen och rusade framåt. Men precis som de var på väg att kasta sig över det ohyggliga monstret så skar ett hjärtskärande skri genom luften. På ett ögonblick drogs bröderna tillbaka till verkligheten.

”Pojkar, sluta plåga den där stackars katten och kom och ät istället, maten är färdig!” Brödernas mor stod i dörröppningen till ladan och ropade upp mot höloftet där Sigurd och Göran befann sig.