1:a i novelltävlingen 2008: En landsförvisad mans hustru

ImageDen gamla kvinnan vänder upp blicken från korten och tittar på mig. Huden är gråblek och över läppen vilar små mörka hårstrån. Ögonen är fyllda av visdom och magi. Plötsligt skäms jag, utan anledning. Oroar mig för om jag måhända har kvar lite matrester på kinden. Jag önskar att jag satt på mig en finare klänning, att jag inte vore så liten och rund. Jag vet att jag inte är någon vacker syn, har väl aldrig så varit. Ändå måste ju Love tyckt att jag var söt en gång. Men jag var endast fjorton år när vi träffades och han arton. Knappt vuxna.

– Jag ser här att du vilar på en sorg, säger kvinnan med dov röst från andra sidan bordet.

Sina späda händer håller hon kupade över de återstående korten i leken.

Genast kommer Loves ansikte framför mig. Hans höga panna, den markerade hakan och den långa, raka näsan. Det är nu snart två år sedan min make blev tvungen att fly till Amerika. Han anklagades för att ha stulit reverser och försökt förgifta procentaren von Scheven. Jag kan inte tro, vill inte tro, att det är sant.

Någon gång i månaden skriver han till mig. Trots att jag inte är vidare skriftkunnig lyckas jag tyda breven med hjälp utav min svägerska. Det märks så väl att Love har ordets gåva. Hans berättelser om landet i väster är målande och intressanta. Och i varje brev bedyrar han sin kärlek till mig och familjen. Ändå kan jag inte låta bli att tvivla på hans ord. Om han nu håller så mycket av mig, varför gör han då inte mer för att vi ska kunna återförenas? Sanningen är väl den att han har det bättre utan oss. Jag var ändå aldrig fin nog åt honom, bara en enkel bryggardotter från Edsberg. När min änkemor miste livet förbarmade sig Love över mig och begärde att jag skulle få stanna hos hans föräldrar på Antuna. Min naiva förälskelse fick väl honom att växa och känna sig betydelsefull.

– Det är ingen idé du fortsätter att hoppas, fortsätter kvinnan sammanbitet och för en sekund tycker jag mig nästan kunna ana en glimt av skadeglädje i hennes blick.

Jag ser ut genom fönstret, som för att rena mina tankar. Ludvig kommer gående över gårdsplanen och hans mustaschprydda ansikte är som så ofta vemodigt. Även om han aldrig yttrar något om saken begriper jag ju att han saknar sin far.

Kvinnan börjar samla ihop sina kort medan hennes käkar tuggar i luften.

– Var det allt? frågar jag och kan inte låta bli att låta en aning hård på rösten.

– Räcker inte det? Hon flinar så att hennes övre tandrad blottas.

Där den högra kindtanden skulle ha suttit gapar ett svart hål.

– Det borde vara kostnadsfritt när det inte är goda nyheter.

– Jo, men nu har ju fru Almqvist redan erlagt betalning.

– Så ju mer jag spenderar desto mer elände får jag höra, menar ni?

Kvinnan stoppar med fumliga fingrar sin kortlek i kjolfickan under det att hon reser sig upp. Hennes käpp har stått lutad mot stolsryggen under hela läsningen, men när hon nu drar ut stolen faller käppen platt till golvet. Spontant böjer jag mig ned för att ta upp den. Kvinnan sänker sig ned bredvid mig och under några sekunder snuddar våra händer vid varandra över den krokiga käppen. I mörkret under bordet är det bara kvinnans gulnande ögonvitor som lyser.

– Han kommer att gifta om sig i Amerika, väser hon plötsligt fram medan saliven spottar ur hennes fuktiga mungipor.

– Du ljuger, viskar jag tillbaka och känner håret resa sig i nacken.

Kvinnan ler medlidsamt. Rynkorna kring hennes ögon tycks vara oändliga till antalet.

– Han kommer aldrig att återvända till dig, han kommer att dö i Tyskland.