Vid ett av fönsterborden läppjade han nu på ett glas rött. Urskuldande fick Saga honom att byta till ett bord i den inre delen av restaurangen. Han tittade storögt men följde denna förunderliga kvinna till den plats hon föredrog. Han fällde komplimanger om hennes yttre och log. Föreslog ett glas rött, men Saga avböjde. Valde istället vitt eftersom detta återspeglade mindre…

Han var oemotståndlig, Magnus. Här fick hon inte falla djupare. Men det vore så skönt att bara få hänge sig. För en enda gångs skull. Bara släppa taget och lita till försorgen. Den folk i allmänhet höjde till skyarna. Det skulle vara så ofantligt enastående att bara för en enda gång…

Magnus föreslog mera vin. Torskryggen hade smakat utsökt. Desserten hade enligt Saga varit på tok för sötsliskig. Nu sträckte hon sin vänstra arm mot karaffen som Magnus så generöst hällde ur. Hans ögon fångade bandageringen, sekunden innan hans hand tog tag om hennes utsträckta. Hans fastnaglade blick sjönk inte förrän den nått hennes ögonbotten. Det vitnade innanför. Hon skälvde som en jagad hind och behöll den beska smak av vrede som fyllde gommen. Genom en huvudsänkning slapp hon vidare frågor. Vidare skalv. Han strök henne mjukt och varligt över handryggen. Inget annat kunde hon.

Lunchen hade blivit alltför lång. Snuddade middagstid och båda var överens om att skippa eftermiddagens föreläsning om de avlägset planetära nebulosorna. Överflödig information, hade de enats om. De skrattade gemensamt vid upptäckten om att de faktiskt redan missat den, utan att ha behövt välja bort. Magnus lade armen kring den snudd på oåtkomliga, men alltför målmedvetna som dock vandrade vid hans sida. Saga log. Föreslog en skogspromenad. Liljekonvaljen blommade åt skogsgläntan till. Det visste hon bestämt.

Kyssen under linden blev precis lika häpnadsväckande som i tanken. Lika rusigt yr. Saga blundade. Magnus kysste hennes panna. Hennes höga kindben… hakspetsen… och inget annat förmådde hon. Sakta öppnade hon de slutna locken. Så nära hade inget varit henne på väldigt länge. Den oerhörda kraften inom henne gick inte längre att tygla. I Magnus klara blå ögon speglades hennes egna. Dessa förgörande mörka avgrundsbrunnar. Dessa universums svarta hål. Inget annat såg hon.

Morgontidningen öste spaltmetrar om det bestialiska som skett bland vårens första konvaljer. Saga bytte omsorgsfullt handledsbandage. Om en halvtimme skulle en intressant och absolut givande föreläsning börja.

© Anette Blomberg

Vinnare i SkrivarSidans novelltävling 2013.

Motivering: Psykologiskt starkt berörande på en vackert gestaltad prosa. Vändningen sker i sista raderna som sig bör i en klassisk novell.

Intervju med författaren