Speglingar

Speglingar

Speglar hade Saga undvikit sedan hon varit så liten att hon knappast hade förstått deras makt eller mening. Hon hade till och med gått omvägar kring de förrädiska vattenpussarna. När andra ungar glatt rusat till, hade hon frånvänt stegen. Det hade hänt så konstiga saker annars. Nutidens obligatoriska smink ratade hon, men enligt hörsägen behövde ett ansikte som hennes inga artificiella tillägg. Saga var vacker. Mer än vacker.

Visst hände det att nyfikenheten emellanåt närapå röjde den väl så fördolda sanningen. Fast osedvanligt stark i karaktären, även om smärtan emellanåt överbemannade henne rent obarmhärtigt, stod hon emot. Något erfarenheten ständigt påvisat. En dyrköpt insikt att värna. Hon bevarade den som en oersättlig klenod, omöjlig att yppa… att begripa. Som ett ofrånkomligt omen. Och hon klarade av det. Oftast.

Skolan hade mest varit plågsam. Inte på grund av studierna för av någon outgrundlig orsak hade inlärningen planterat sig själv i Sagas intellekt. Hon var märkvärdigt begåvad redan från första klass. Studerandet under grundskolan, gymnasiet och vidare på universitet, hade givit henne de mest utmärkta betyg som resulterat i de forskarstudier inom astronomi som hon just nu bedrev. Plågan låg snarare i alla dessa människomöten. Även om hon numera kunde värja, eller snarare förhålla sig till dem på ett relativt naturligt vis. För Saga var vartenda tilltal eller blickbyte av känslomässig innebörd, som en omvriden kniv i magens centrum. Det kostade på att se sig själv. Det var ju det som möten med andra handlade om. Erfarenheten dolde hennes hud i pansar, fastän utåt sett var den enbart genomskinligt skör. Sköld och lans av lika skyddat material. Själva hindret och den oöverstigliga svårigheten, gömdes betydligt djupare. Lagrades i den sårbara själen som sargats likt en skadeskjuten fågel. Markstörtad och vingbruten.

Magnus Mårtensson var inte bara enveten och målinriktad. Han var heller inte enbart en studiekamrat. Han var den mannen som gjorde alltför stort intrång i Sagas integritetssfär. Han störde hennes invanda cirklar och ristade kännbara märken i pansaret. Ibland sved det som om han hade hällt syra på stålet. Som då han hade påpekat hennes generösa leende, där det kritvita pärlbandet förstulet gnistrat till svar. Eller då han hade hållit upp dörren till matsalen och ljudligt insupit hennes doft när hon passerat tätt förbi. Eller som nu, då Saga hade givit vika för det enträgna förnuftet genom att låta sig inbjudas till lunch på stadens anrika värdshus. Detta helt och hållet på hans villkor. Sådant störde.

Det var nära att hon tagit fram den enda och mycket lilla välförpackade spegeln ur kartongen i garderoben. Tilltaget skulle ha stått henne dyrt, så även denna gång motstod hon frestelsen. Hårborsten hade dragits genom det mörkt tjocka svallet minst femtio gånger och tänderna var med all säkerhet vitare än vita såsom hon gnodde med tandborsten. Mörkglansiga strumpor till diskret slitsad snäv grå kjol till en mjuk angorajumper i vitt. Svarta boots och en lång sjal med fransar i gråmelerat siden. Över, en figursydd svart kavaj i linne med silverblanka knappar. Det var ett öde att inte kunna avnjuta skapelsen för egen del. Saga lockades. Inte ens fönstren som alltid var fördragna av tunna jalusier kunde återge bländverket. Hon bara måste… steg upp på pallen mot garderobens övre hylla. Med darrande händer lyckades hon få av locket på kartongen och trevade efter den förgörare hon härmed skulle bemästra. Med spegeln i vänster hand snavade hon. Föll handlöst i golvet där glaset skärvades i oräkneliga miniatyrer. En hade lyckats få fäste i handledens tunna hud. Slitit upp en rännil av svagt pulserande blod som fick Saga att översköljas av ett krampaktigt illamående. Självklart skulle hon sona sitt brott. När hon kröp mot toaletten för att dra ut skärvan och omplåstring, skar ytterligare splitter in i knäna. Strumpans glans mattades av blodvitet. Att gråta låg inte för Saga. Hon kunde inte minnas när tårar senast fällts ur hennes ögon. Inte ens som liten… inte ens under de svåraste stunder då hon… nej, hon blev bara vredgad. Vansinnigt arg och obönhörligt sammanbiten. Och som brukligt vid sådana tillfällen, mer fokuserad än annars. Någon gång skulle hon få hämnas vad livet åsamkat henne. Någon gång.

Omplåstrad med kirurgtejp och bandagerad under långärmad tröja för att skyla fördärvet och med svarta åtsmitande jeans, gjorde hon sin halvtimmesförsenade entré. Förvisso hade hon ringt Magnus och ursäktat sig med en nödlögn, vilken han naturligtvis lätt köpte.