1:a i novelltävlingen 2010: Pojken som bara lät verkligheten gå förbi

ettNär vi gick ut den morgonen för att höra efter om det allrådande ljuset överhuvudtaget kände till vår existens, eftersom myndigheterna sorgfälligt hade låtit bli, fick vi svar. Men inte ett som vi hade förväntat oss. Inte för att jag ville påstå, att jag visste vad en fadersfigur skulle stå till tjänst med, men han borde åtminstone ha talat om för oss, att han inte bekymrade sig längre. Min egen far hade gått ut i kriget strax efter att jag föddes och vi hade inte hört av honom sedan dess. Men annars var det väl som vanligt. Vi känner väl av samma sol och isblå gryning och ungefär samma snålblåst som vanligt men med ett enda undantag av viss betydelse. Den morgonen skulle medföra, att jag berövades mitt förstånd.

Jag anar fara men förstår inte vad jag skall bli rädd för. Det är samma blåst som driver över torget men händelserna urladdas så fort, att jag först långt i efterhand förstår, vad som håller på att hända. Ingen skulle ha kunnat veta att planen skulle komma denna morgon. Men då var vi redan ute på gatan där marken ljungade av överflygningarnas dån. Jag faller handlöst ned i ett apatiskt tillstånd där jag inte ser längre än till mors kjol. Jag finns inte längre med i tillvaron utan låter händelserna leva sitt eget liv, varvid jag får leva med vad som återstår, då ondskan har fått sitt. Men jag känner av att det som skall komma är så stort, att gråten inte finns för mig längre. Inte ens ljuset från tornspiran på kyrkan, där jag kunnat vila i dess skugga, kan få det oerhörda att försvinna för ens en minut och på morgonens isblå oförsonlighet inser man för sent, medan man springer, att verkligheten måste ha sin gång. Känslan för livet rinner av en genom de springor, som kulorna lämnar kvar på marken. Så blir det också dags för trasten, som varit en märklig glädjekälla, att tystna, eftersom kulorna även nått den. Runt om oss har redan några pojkar satt eld på en massa balar av halm, som de nu vet, att hästarna i stallen inte längre kommer att kunna få någon nytta av, eftersom stallen tydligen var huvudmålen för planen. Under flammornas lidelsefulla dån kom jag ned i en kort sekund av sotsvart trygghet. Jag har levat på denna korta sekund av lycka i resten av mitt liv för att denna färg blev min och jag kallar den flamfärgen.

Mor och jag har kastat oss bakom en låg mur. Dit når inte verkanselden. Men, snart förstår jag på mor att det finns en – om möjligt – ännu större fara. Hennes ögon är vid detta tillfälle så öppna, att de speglar hela mitt förskrämda ansikte. Det är det sista jag minns av henne, innan hon skriker till, i och med att käkarna låses, medan hon skjuter mig under närmsta bord. Männen, som kommer rusande i spridda skaror, är ute efter blod och kvinnokött och mitt i en blodbubbla skriker hon ut sitt farväl. Det blir en lång tystnad. Nu känns allt inom mig alldeles för nära förutom verklighetens hårda uppvaknande nackstöt. Upplösningen av mitt medvetande övergår i röster, som pratar förbi mig, medan mors blod stelnar, sedan det runnit nedför de smutsgrå kantstenarna på trottoaren från min utkiksplats under den blårutiga bordduken. Verkligheten har fått tid att bli kletigt närgången, medan jag darrande försöker få ordning på mina skakningar av frossa, rädsla och köld. Då skälver marken till på nytt och en äldre man gläntar på bordduken och ser på mig med sina gammelmansögon. Han och hans kamrat har uppenbarligen försiktigt lagt ned kvarlevorna av min mor på marken, där skuggorna är som tätast. Jag kan inte se henne längre, ty Ödet har varit så vänligt att jag bara fått tunnelseende nog att se mannens händer och ögon.