Slottet

Slottet

Jag såg nog när du tog
härskarringen
från den fattiges finger
och knöt din näve
mot den röda månen.

Det var strax före midnatt
och gatorna låg som
kuvade boaormar
runt din smala hals.

Ditt första dekret
handlade om
att bygga ett slott
utan fönster.
Sedan följde en tid
av trasig väntan.

Du lät fängsla alla
som trodde på fåglar
och du dämde upp ozonskiktet
för att kunna driva
dina oliktänkande till vansinne
och tröstlös natt.

Nu hör jag bara
dina malande maskiner
om nätterna.
Ett gult spökljus
pumpas hela tiden
in i alla rum.

Du räknar alla bilar
som faller över kanten
och för noga in siffrorna
i rätt kolumn.
Du pressar tungor
som du sedan väger.

Du väser i mässhakarna
och välter alla söndagar
över ända.

En morgon drog du ner ljuset
som en rullgardin
och gatorna fylldes med råttor
och tidlösa kalkyler
på en brinnande abakus.

© Bengt O Björklund

”2:a i dikttävlingen 2013.

Motivering: Tidlös lyrik där ropen och viskningar från gångna, nuvarande och kommande epoker hörs mellan raderna.