Hederspris i Lyriktävlingen 2008: Vad vi åt

ImageVi åt kött och potatis,
korv och potatis,
fläsk och potatis,
sill och potatis,
vi åt mycket potatis,
den växte sig stor
i det fettstinna landet.

Vi åt köttsoppa,
bondbönssoppa,
grönsakssoppa,
ärtsoppa med eller
utan pannkakor,
ibland bara pannkakor.
Vi bodde i de
långa skuggornas dal.
Om sommarkvällarna
räckte skuggorna
ända ner till gården.

Vi åt kokta morötter,
kokta kålrötter,
kokt blomkål. Vi åt
ingen sallad, den
var inte uppfunnen.
Vi åt köttbullar och potatis,
rotmos och fläsklägg,
potatismos med finklippt
gräslök i. Jag var ett
ensamt barn, jag gjorde
ett trägevär för att
skjuta osynliga fiender.

Jag var själv osynlig,
vit mot den vita snön.
Vi åt risgrynsgröt,
rågmjölsgröt med lingon
men aldrig havregrynsgröt.
Vi åt risgrynspudding
och mannagrynspudding
med saftsås.
Vi åt rabarberkräm
och krusbärskräm och.
vi förvarade fläsk
i ett ämbar med salt,
det höll sig bra.

Vi ställde ner mjölken
i ett cementrör som var
nergrävt i marken, vi
var en gladlynt familj.
Vi åt också en del
konserver. Det fanns
dillkött på burk. Vi
hade inga direkta
sorger och bedrövelser.
Bakom uthuset hittade
jag tunna stålband med
röster på.
De sorger som fanns
låg långt bak i tiden.
Egentligen skulle jag
inte ha funnits men jag fanns.
Jag tyckte inte om
sopporna, det andra
tyckte jag om.

Vi åt potatis till det mesta.
Ibland åt vi makaroner.
Jag minns ett fruktansvärt
åskväder då hela landskapet
brann upp.
Ljuset slocknade, vi satt
stilla inne i mörkret.
Varje andetag var som
tusen år. Vi var inte
speciellt fromma
men ganska givmilda.
Bruna bönor fanns,
på söndagarna fanns
stek med sås och potatis.

Vi var en familj med få
hemligheter, det var
inget särskilt med oss.
Vi åt inlagd gurka
till steken och rödbetor
till kalvsyltan.
Jag minns inte om
vi åt kåldolmar.
När vi var sjuka åt vi
Albyl med kodein.
Efter polypoperationen
mådde jag illa, det brände
bakom näsan.
Jag var ett stillsamt barn.
Med mitt trägevär
sköt jag på allt som
rörde sig men jag
sa till innan. Det fanns
ett vackert ljus i
våra ögon, döden tänkte
vi inte på.

Spenat måste vi ha
ätit men aldrig
nässlor. En påsk åt morbror
arton ägg, han
var sugen på det. Döden låg
långt bakom oss, den
syntes inte. Jag
skulle inte ha funnits, det
var en konstig tanke.
Döden var en
hungrig best, den
flämtade i bakvattnet.
Till slut hann den ifatt
oss. Vi åt
för att överleva
men på något sätt
räckte det inte.

© Thomas Eriksson

”Vad vi åt” får hederspris i Lyriktävlingen 2008