Det finns någonting i hösten

tvabland de fallande löven

Jag går dagen till ända

vi möts där solen tar slut

i doften bland fallna äpplen

och jord

en tyngd i mitt bröst

ruttnande klumpar av löv och lera

den färgstarka tonen förlorad

– jag är nyanser av brunt och svart

Kolsvart

Orkelösa dagar

jag gömmer mig i sänglandet

syrefattiga bilder i min hjärna

men mest sover jag

tungt

och drömlöst

aldrig är mina ben så tunga som då

aldrig är mina steg så tunga som då

En svart hund

han håller sig oftast strax framför mig,

okopplad

(det har jag kastat bort, på samma sak som jag har slängt

 pinnar åt honom att hämta, han kommer tillbaka till mig med

dem i sin mun, de är kalla och blöta i min hand)

vi är sammanbundna

en fyrbent skugga över mig

flämtande andetag med utsträckt tunga nära min

huvudkudde

smaken av päls

att skjuta honom fungerar inte:

jag siktar med låtsasgevär, men

jag är full av bomull

tankarna når inte fram

Jag kan döva det med saker i min mun

stoppa mig full av kolhydrater och fett

sockerrus

men inte slippa undan

Det är någonting med hösten

med den ruttnande klumpen i mig

© Hanna Gustafsson

”Den svarta hunden” får 2:a pris i dikttävlingen 2011