3:a i Lyriktävlingen 2009: Ensamhet

 

treEnsamheten och Annorlunda (18 år)

En spricka i nageln.
Ett hårstrå på överläppen.
Ett ruttet äpple på garageinfarten.

Något att städa bort.
Något att radera från jordens yta.
Något att glömma och förtränga och låtsas som om det aldrig funnits.

Lämna i sticket.
Låt det blekas bort av solens obarmhärtigaste strålar.
Krafsa, kreta, riv, skrapa.
Bort, bort, bort.

Här finns något, någon, som inte hör hemma.
Inte hör hemma här, inte hör hemma där, inte hör hemma över huvud taget.

En någon som råkar vara du.

Du hör tystnaden dåna i dina öron.
Du känner beröringens frånvaro smeka din hud.
Du känner din icke-existerande vänskapskrets vidunderliga kärlek omsluta dig.
Du ser människor gå emot dig.
Men de ser inte dig.

En ensamhet.
En endaste liten ensamhet.
Som råkade drabba dig.

Och du längtar in i värmen.
Men du råkar vara allergisk.
Eller är det du som utlöser de allergiska reaktionerna?

Du är en främling för alla dessa människor som levt i din närhet i arton långa år.
Och det kommer nya och du väntar på den som ska se dig och bli din vän.
Men konstigt nog så kommer ingen.

Du säger att det är självvalt.
Du tänker att det är det här du vill.
Du är fri som en fågel.
Men ändå, friheten skaver.

Ensamheten och Annorlunda (13 år)

Fuck off din jävla skit och dra för du ska fan inte tro att jag vill ha ett jävla piss med dej och göra för jag är ingen jävla idiot som behöver dej bara för att du tror att du är nåt och jag hatar alla som är som du och tror att ni vet allt för ni vet ingenting. Fattar du det, ingenting. Ingenting, ingenting, ingenting.

Orden ekar i hjärnan fast inte på riktigt för rummet är litet och fullt av filtar och kuddar som suger upp varje uns av ett ljud tills det är plågsamt tyst och det är kanske så det ska vara. Ingenting… ingenting… ting… ting… ting.

Gråhåriga tantens glasögon sitter rakt kvar på näsan fast hela långa raden av svordomar som råkat komma från dina läppar fast du annars inte svär för du är ju en fin och väluppfostrad flicka. Fast hela långa raden av svordomar borde knäckt dem på mitten eller i alla fall blåst av dem en aning.

Dom tror att dom vet allt. Dom tror att du i behov av den Stora Hjälpen när alla ska kallas in och det ska pratas och skrivas krisplaner och föräldrar ska informeras och det ska kanske bli inläggning för så som du gör får man inte göra. Men dom vet inte att du har kontroll. Du väljer ju toaletten framför kafeterian för därinne slipper du all världslig skit som dom försöker trycka in i din skalle. För du lever i ett högre universum och du har tankar som kan flyga utan koppel och du har idéer som bryter mot samhällets lagar bara för att ingen ännu insett dess genialitet och dom kan bara inte stå ut med att du är annorlunda och att du har rätt.

För du har rätt till ditt liv och din kropp. Och det spelar ingen roll för dom om du skrattar eller inte. Om du gråter eller inte. Om du sover eller inte. Om du äter eller inte. För du är ett eget universum i vars centrum finns ingen annan än du för gemenskap betyder sårbarhet och sårbarhet är förbjudet och det är det allra värsta som finns.

Dom tror att ditt liv är fel för att ingen annan vill leva som du men du har ju nästan valt det själv. Och visserligen, du skriker och gråter på nätterna, men dom vet inte att det är priset man måste betala för konsten, för storheten. Du vet att du är ämnad att gör något stort och du kan inte låta någon ställa sej i vägen.

Därför föraktar du all form av mänsklig samvaro och det försöker du kommunicera till tanten på andra sidan skrivbordet. Och ibland hatar du att vara tretton när allt man kan få fram är dra åt helvete din fucking jävla kukkärring. Hör dom inte att du är redan skadad av alla andra du träffat och utan dem hade du kunnat säga annat men nu är detta allt dina struprör kan frambringa.

Du brukade kunna vara klar i tanken men efter att dom tvingade dig ut från toaletten, ut från städskrubben, ut från lilla huset längst ned i trädgården. Du kunde tänka fritt men deras försök att bryta ensamheten har fått dej att nästan börja tvivla på din trettonåriga klarsynthet. Du har tänkt tanken att dom kan ha rätt och efter det har du insett att du måste försvara ditt liv med näbbar och klor och du har inte längre tid att tänka.

Hata alla människor. Hata alla dofter. Hata all svett och äcklighet som närhet innebär. Klä på dej tjocka lager kläder inomhus för att inte råka röra någon. Klä av dej naken utomhus för att rena. Hata alla inklusive du.

Ensamheten och Annorlunda (6 och 9 och 11 år)

Du är sex år och går i skogen tillsammans med dagisgruppen. Du håller inte fröken i handen för du är en stor flicka. Du är tyst och lyssnar på de andras prat. Du har nya gummistövlar. Fast de är inte nya för de är ärvda efter Johanna och de är för stora och klafsar när du går. Och de är gröna och inte rosa som Sandras eller lila som Lisas eller röda som Camillas. De är gröna och fula och de ser ut som killstövlar. Du drar in doften av skog i näsan och tänker på när ni kommer fram och du undrar om du ska få vara med i kojan idag. Kanske får du det för Linnea är sjuk. Fast kanske inte för du är lite rädd för hårda pinnar. Så går en våg genom barngruppen och någon skriker fast du hör inte för ibland så tänker du så mycket att du inte hör. Och alla börjar springa och du hatar det. För det är precis som vanligt. Dina fula gröna stövlar fladdrar kring benen och de är så tunga. De drar dina fötter mot marken och du orkar inte springa och du hamnar sist. Du är sex år och springer i skogen och din hals gör ont och din panna gör ont och din mun och dina kinder, av ansträngningen att springa och samtidigt försöka hålla tillbaka tårarna. Några droppar smiter ut och när ni stannar skyndar du dig att gnugga hårt i ögonen och haspla ur dig att du fick något i ögat. Du är sex år och du hatar dina gummistövlar mer än något annat.

Du är nio år och sitter på kanten bredvid fotbollsplanen. Det var du och Lisa, men Lisa gick. Ni plockade varsin blomma och gjorde älskar, älskar inte. Och du kunde nästan låtsas att du, precis som Lisa hade varit ihop med tjugotre killar istället för ingen, och att det inte alls var osannolikt att någon skulle vilja ha dig. Och du glömde för en liten stund bort det pinsamma igår när ni lekte kull och du frågade Jonas om du hade chans och han sa nej och sen kullade han dig och blev röd i ansiktet och sen fick du som vanligt, men tårarna brännande bakom ögonlocken, vara kullare hela rasten utan att lyckas ta någon. Ja, det var du och Lisa, men sen kom Sofia och då gick Lisa med henne för hon hade nya skor med nästan riktig klack och du var som vanligt fel. Du är alltid fel. Det är ingen som säger det, men det behövs inte för du vet. För det slutar alltid med att du sitter ensam. Att det är du som blir kvar. Att det är du som blir sist och utanför och ensam.

Du är elva år och du går ut ur matsalen. Din kropp känner att något är fel, oron får dig att vilja springa. Och du springer. Du var tvungen att sitta så länge kvar i matsalen för som vanligt satte sig äckliga Elin hos dig och du kunde inte säga nej ju, och du var tvungen att sitta och titta på hur hon långsamt, långsamt tuggade i sig all maten medan du med plågsam skärpa såg varje rörelse som Lisa och Camilla och Sandra gjorde tre bord bort. Du hörde deras skratt men inte deras ord och du längtade dit. Och de gick långt före dig och du önskar att du hade kunnat gå då du med för nu kommer du aldrig att kunna hitta dem på skolgården. Så fort Elin ätit färdigt sa du att du behövde gå på toa fast det var en lögn och du smet ifrån henne. Och det gör ont när du tänker på vad du gjorde, men ännu mer ont när du tänker på hur ensam du känner dig. Du letar frenetiskt efter de and
ra. Efter Lisa och Camilla och Sandra. Du springer och springer till alla ställen som de kan tänkas vara på men hittar ingen. Och till slut bryr du dig inte ens om att försöka att inte gråta och du låter tårarna rinna ända fram tills lektionen börjar och du struntar i att dina ögon är röda och du försöker inte ens låtsas som ingenting när de kommer skrattande. För nu är du trött på att försöka låtsas vara en som räknas. Och du är trött på att de aldrig bryr sig och trött på att vara fel och trött på allt. Och du lite att vara barn och människa och du flyr till en värld där allt är lite mer som du vill.

© Anna Nygren

”Ensamhet” 3:a i SkrivarSidans lyriktävling 2009